Fru till en penninglos gitarrspelare…

La Paz kromp ihop till en liten miniatyrstad nere i dalen nar bussen ringlade sig upp mot den depressiva hogplatan El Alto pa 4000 m. Jag hade kanslan av att nagonting saknades, rotade igenom vaskan och gjorde upptackten att kameran ej fanns dar. HELVETE! Jag fick lamna sallskapet och den superbilliga buss vi kommit over, hoppa av i farten och vanda tillbaka. Jag kom tillbaka instormande pa hostal cactus med andan i halsen sa anfadd att jag inte kunde fa fram vad jag ville… ”…kamera…rummet…glomde…” och sa pekade jag pa dorren till rummet som varit mitt. Jag holl andan medan receptionist Blanca laste upp dorren. Rotade ivrigt igenom hogen av filtar som jag slangt pa soffan det sista jag gjort innan jag lamnat rummet. Hela hostelet skakade till av den lattnadens suck jag drog nar jag sag den ligga dar. Min alskling! Och 6 manaders reseminnen! En stor puss till Blanca och overdrivet alldeles formanga ”MUCHAS GRACIAS” och sen var jag pa vag till busstationen igen.

Jag klev ombord pa en ny buss mot Copacabana efter att ha fatt be chaufforen hjalpa mig att bryta upp hanglaset till min ryggsack som gatt i baklas. Jag njot av att aterigen vara pa vag anda tills vi pa nytt nadde El Alto och jag stelnade till nar jag kom pa att jag aven glomt hamta ut passet fran hosteldepositen pa cactus. Jag var sa trott pa mitt eget sallskap att jag om det vart mojligt lamnat det ogonaboj.

Copacabana ar sista anhalten i Bolivia innan Peru och darmed en inte det minsta bra plats att inte ha nagot pass pa, men min trogne judevan Matan slangde ivag ett mail till sin van Eliad i La Paz vars nasta anhalt var Copacabana med en order om att hamta ut passet fran depositen och ta med sig det nar han kom. Under vantetiden drog jag med Matan och campade pa on dar det kokatuggande inkariket enligt legenden en gang foddes, Isla del sol.

Tillbaka i Copacabana med sonderbranda nasor och lappar och forkylning efter de koldslagna natterna i talt nadde vi beskedet att den barmhartige samariten Eliad med mitt pass i sakert forvar sedan tre dagar var inlagd pa sjukhus av okand orsak. Matan vars bade pengar och reslust sinade flog sin kos ivag medan jag fick lov att stanna. Men hade jag inte glomt passet hade jag ju aldrig blitt gitarrspelarhustru…

Jag spenderade min ensamhet i Copacabana med att gora yoga och ata. Varje dag infann jag mig pa trabankarna vid caceritornas sma bord pa gatan med monstrad plastduk och at nagon ny delikatess; oftast jordnotssoppa, vetesoppa, vitlokspasta eller ris med potatis och agg. Caceritornas matratter var naturligtvis de billigaste och kostade mellan 1,50 och 6 kr. Manga resenarer rynkar pa nasan at de tjuriga indiantanterna i sina stora kjolar, plommonstop och flator som star fran morgnarnas till natternas kyla vid de rykande grytorna men for mig var de favoriterna…
(…Och senare aven Juans som blev sa pass polare med dem att han fick ta del av insideinformation som tex att vad en ”papacho” – (boliviansk man) skall gora for att fanga en caceritas (boliviansk indiantant) hjarta ar att han maste ha rad att forse henne med det senaste modet. Modet i indiantantskretsar ar namligen mycket viktigt; foljer man det inte blir man utstott av de andra caceritorna. I berattande stund var det de glansande klolarna med paljetter och glitter som stod senast pa modet. 3000 spann behover han for en komplett caceritautstyrsel inklusive sjal och plommonstop. I bolivianska matt ar detta en formogenhet. I Bolivia ar det aven pa modet att fruarna skall vara valgodda som en symbal for valmaende och for att kunna foda manga barn. Detta staller naturligt de sma taniga bolivianska mannen i underlage som aker pa spo av sin cacerita om de inte gar ivag och jobbar ordentligt pa akern.)

Det borjade bli tradigt i Copacabana. Jag bodde pa ett hostel som visserligen bara kostade 15 kr natten men som hade en bitter señor till agare som jag visserligen bjod in att dricka mate med mig, men som hela dagarna spydde ut sitt livs missnoje over mig som var hotellets ande gast. Han titta snett at kokainkungarnas hotellkomplex som ploppade upp pa sidan av hans lilla hostal som han kampat med i 20 ar och som fortfarande inte genererat tillrackligt med pengar for att han skall kunna bygga klart sitt hus i Santa Cruz. Natterna pa detta hostel var sa svinkalla att min forkylning aldrig ville ge med sig.

Jag var just pa vag ner till bryggan for att lagga mig och lasa Danijel Cvetkovics avskedsgava ”El Choco” (som jag sparat till Bolivia for att kuna vara insatt i kulturen nar jag laste den) nar jag sag argentiniern jag atit frukost med en gang pa Cactus komma gaende uppfor gatan. HEEEEY! Jag kom ju naturligtvis inte ihag vad han hette, men vi drog i aterforeningens gladje ner till piren dar vi fann en señor som hyrde ut kajaker vid strandkanter. Vi hoppade i kajaken utrustade med en flaska boliviansk rom for 13 kronor. ”HEJ HAAA EN FLASKA MED ROM” skrek vi medan vi paddlade ut pa varldens hogsta navigerbara sjo.

Vi lade inte ned sa overdrivet mycket energi pa att paddla, desto mer pa att snacka skit och att dricka rom: och argentiniern holl lada om sitt liv samt allt mellan himmel och jord, var det nagot han kunde sa var det att prata…

Juan ar 23 arig argentinsk pojkslyngel fran folklore-distriktet i Huerta Grande, las sierras tillhorande Córdoba. Juan (vars andranamn ar Genaro och som han foredrar att inkludera nar han presenterar sig, trots att det later sa pajasaktigt) ar son till ett kommunistpar dar modern (med ursprung Italien/Ryssland) i tidig alder lamnade hemmet for attt bli spiritualistisk yogalarare och fadern (med ursprung Spanien/Tyskland) som Juan uttrycker det ”aldrig har haft en mango i hela sitt liv”, det enda han var intresserad av var politik, vilket alltsa var det enda han hade nagon lust att agna sig at trots att det aldrig genererade en spann.
”Pobre toda mi vida, pero trabajar: JAMAS!”

Huset befann sig alltid mitt uppe i en hetsk politikdiskussion, hela familjen var politiskt engagerad anda ut i taspetsarna till mor- och farforaldrar. Juan, som inte var tappad bakom barnvagnen listade alltsa tidigt ut att skulle man fa nagon uppmarksamhet i det har huset var man tvungen att ha en asikt. Och sa borjade han armbaga sig in i diskussionerna… I denna intellektuella slakt holl mor- och farforaldrarna lagna foredrag om Tutankhamon, pyramiderna och Faraonerna. Om inkafolk och vasaskepp och overgivna inkastader som Macchu Picchu.
7-8 ar gammal hade Juans formaga att tala skjutit i skyarna. Han tyckte det var trakigt att prata med sina jamngamla klasskompisar och foredrog istallet att snacka politik med lararna. 9 ar gammal hade han lyckats nastla sig till att borja gastprata i Argentinsk radio.

Det var harda tider i Argentina med inflationer och deflationer. Modern var smart och drog till Buenos Aires for att gifta sig med en av Argentinas hogst uppsatta politiker. For en nyskild fader ensam med sin son Juan Genaro i Huerta Grande som inte hade en mango och inte heller nagon lust att skaffa sig nagon kunde det inte bli nagot overflod. Son till en fader lika torr som tungan pa en papegoja fick man noja sig med ris och brod pa tallriken och sa ha pa sig begagnade klader fulla med hal i.
Trots att Juan var rik som ett troll pa polare sa retade man honom for hans konstiga klader och hans udda matvanor – i landet med varldens starkaste kottkultur kunde man for allt i varlden inte forsta varfor han inte kunde ata kott! (I Argentina nar man sig ju vanligtvis enbart pa kott och slosar inte energi pa att gora nagot annat an att tanda grillen. Ingen potatis, inget ris, ingen sallad alltsa…)

Pluggar man inte vidare i Argentina ar man inte ens behorig att bli gatsopare (med andra ord inte konstigt att sydamerikaner tittar pa mig som om jag vore fran Mars nar jag sager att jag inte har pluggat vidare an). Juan Genaro bestamde sig for att han skulle sla rot i vad han paborjat och borjade plugga journalistik paralellt med filosofi medan han fortsatte snacka hal i oronen pa Cordobas befolkning fran radioprogrammet ”Viaje de radio” (reseradio) dar han reciterade bisarra resehistorier, ringde upp kompisar som reste runt pa cykel, presenterande korrespondens med resare, osv.

…Men sa borjade det rycka i resetarmen. Juan som foregaende ar rest genom Bolivias och Brasiliens regnskog med en trumma och en grupp pa 20 Uruguayaner borjade pa fyllan blo blodig och hava ur sig portugisiska sentimentaliteter: ”Uuhuu… Brasil!!! Mi gustoza, como me extraña Brasil!”. Och sa bestamde han sig for att han var tvungen att ge sig av. Denna gangen skulle han ge sig ivag som solomusiker for att utvecklas och samla pa sig nya rytmer. Han skulle slanga sig ut i Sydamerika enbart i sallskap med sin 6 ar gamla gitarr samt de argentinska folklorerytmer han burit med sig hem fran Katamarka. I ett halvar var han tjurigt inlast i huset och tranade och tranade…

Nar han kande sig redo lamnade han huset i Huerta Grande med 40 argentinska pesos (ca 100 spann) i fickan.

Nar jag motte Juan i Copacabana var han glad och bekymmerslos. Det var sondag och darmed en veckans dag som genererar mest stalar. Da vi kom tillbaka in till land med kajaken stack han ivag och spelade for bolivianer och peruanerna som satt med trutarna fulla med nyuppdragen titicacafisk nere pa strandrestaurangerna. Med sig darifran gick han med 20 bolivianos i hatten (dryga 20 SEK) som ar lika mycket som en genomsnittlig boliviansk dagslon. Juan fortsatte att avverka huvudgatans restauranger och kunde pa en dag med lite tur tjana mellan 50 och 70 bolivianos.

I en mork grand pa Copacabanas bakgator i manens sken i sallskap med en massa ylande gatuhundar inledde jag min romans med den gitarrspelande argentiniern. Efter att ha hort sangen om Intisol och Chakarera de Cardinal 50 ganger hade de etsat sig fast i huvvet och for att vara en exemplarisk gitarrspelarhustru foljde jag med Juan pa restaurangerna och sjong.
Ibland gick det mindre bra, speciellt en gang pa Isla Taquile nar en grinig peruansk turistguide med lockig hastsvans, golfkeps, lang utstickande haka och snoken i vadret tyckte att vi hotade hans eventuella dricks fran turistgruppen och hotade med att bokstavligen slang ivag oss om vi inte gick sjalvmant. Eller som en annan gang nar en amerikansk medelalders man i Copacabana som inte fatt doppa pa hundra ar skrek: ”YOU CANT SING!” Andra ganger var det varldens drag, vi bjods pa mer mat an vi orkade ata, hatten fylldes med soles, bolivianos, dollar, folk ropade ”mer, mer!!!!”

Jag och Juan borjade planera vart mission: Att i inkaharskaren Pachacutis fotspar gora en gratisutflykt till Sydamerikas popularaste och dyraste attraktion Macchu Picchu.