Machu Picchu del 3 – Expeditionen tigger kokt potatis och tagar in

Nar jag vaknade i kvav klibbig taltvarme var Juan i full aktivitet vid elden och rorde om i apin (mjol av svart majs som kokas ihop med vatten och socker) sa det rann over grytan pa bada sidor. For att forbereda med storsta mojliga energi adderade vi marmeladmackor till frukosten och Juan at sin halva av det sista kakpaketet. Av matforradet aterstod nu endast ett halvt paket kakor som tillhorde mig, lite notter samt en sparrissoppa i pulverformat.

Efter att ha varmt upp med yoga och forsakrat oss om att vi inte gjort upphov till nagon grasbrand satte vi igang. Vi ankom till vagens tredje tunnel, overlade hur lang tid det var sedan vi passerades av tag och kom fram till att kusten borde vara klar bade framifran och bakifran. Vi laddade och sprang garnet genom tunneln med vara tunga vaskor. Som tur var slapp vi aven denna gang ta till nodplanen: att lagga oss ned mellan balkarna och lata taget passera over oss, det Juan presenterat som enda sakra i en situation av mote i den tranga morka tunneln.

Den forbaskade tagralsen tycktes oandlig, var vi sa sopiga att vi inte ens skulle hinna fram pa denna tredje dagen nar folk avverkat den pa en? Juan Genaro ramlade av sparet ytterligare en gang till foljd av att i sista sekund ha upptackt ett tag som kom bakifran och hade nu symmetriskt nog ett litet sar aven pa andra benet. Vid 12-tiden var vi hungriga. Vi at upp notterna och jag delade min sista kaka med Juan Genaro som hade borjat upptrada som om han vore doende.

Tagralsen var pa vag genom tat fuktig skog, full med blommor och trad. Dar, pa sidan lag en liten liten plathydda med en tradgard dar det gick honor och spratte och en liten tant som pysslade i tradgarden. ”Jag skall fraga om hon har nagon mat” sade Juan. Han tog av sig hatten, tryckte den mot brostet och pakallade señorans uppmarksamhet. Den lilla lilla tanten som inte var langre an 140 cm nadde knappt over grinden. Hon hade ett litet rynkigt ansikte, tva axellanga flator, var barfota, hade en rod stickad kofta som hangde nere vid knavacken och ett blatt kjoltyg som stack fram under den. Juan fragade tanten om hon mojligtvis hade nagot brod till forsaljning. Nar tanten svarade pa en otydlig sluddrig quechua kunde vi se att det knappt fanns nagra tander kvar i munnen. ”Inget brod, nahe…” Juan Genaro tog till plan B: ”Tiene papa, señora?” – ”Har du potatis?”. Tanten sluddrade till, vande in i hyddan och kom genast ut med en tallrik fyra kokta kalla potatisar vilka vi bytte mot nagra futtiga soles.

Branslet var pafyllt. Den penniglose gitarrspelaren Juan Genaro var ater vid liv. Expeditionen var aterigen pa vag. Plotsligt, utan nagon som helst forvarning fran ingenstans kom fem stora hundar springandes mot oss skallande och glafsande bakifran. Tva av dem liknande dobermann, tva schafrar samt en goldenretriverliknande som i svensk idyll varit dumsnall och inte sagt ett knyst nar en unge dragit den i svansen. Jag tryckte upp mig mot vagrenen, stirrade doden i vitogat och tankte att nu var min sista stund kommen. Juan greppade en av jarnvagsstenarna, hojde handen for att kasta och glafste tillbaka. Hundarna vek in svansen mellan benen och ryggade tillbaka med blottade sma knivar till tander. PHU, det var nara ogat. Mitt i ingenstans haller man pa att hamna mellan kaftarna pa Peruanska vildhundar. Man vet aldrig vart livet bar av!

Vid ett vattenfall stannade vi for att svalka vara kroppar som holl pa att stekas i solen. Den sjunkande altituden hade orsakat en riktig varmebolja. Har spelade vi in ett nytt avsnitt av expeditionens framfart som inleds med att Juan Genaro (ovetandes om att han har en fluga pa nasan) sjunger ”Brev fran kolonien” och dar vi uttrycker expeditionens krissituation som uppstatt: maten ar slut!

Pa sidan av sparet satt en hel familj och mannen i familjen holl pa att montera ett kors i jorden. Troligen hade nagon familjemedlem mosats av taget och vi passerade just under begravningsceremonin. Vi fragade var vi kunde tanka befinna oss och hur mycket som var kvar av vagen till Aguas Calientes. Till svar fick vi en timme. Ah! Antligen!

Sista biten var vagens absolut vackraste: skogen andades tusenarig historia och mystik. Fran vagen skadade vi vattenfall, sma ruiner, hangbroar och vi tvingades flasande skynda igenom ytterligare grasbevuxna tunnlar. Hoga skogsbekladda berg tornade upp mot himlen pa var vanstersida. Darinne nagonstans hade Machu Picchu legat overvuxen och ouppmarksammad anda till amerikanen Hiram Binghams arkeologiska expedition 1911! Pilgrimmerna kande vibrationerna av ett det narmande malet. Slutligen vid 16-tiden tagade vi in med den danande floden i Aguas Calientes. Utpumpade och hungriga.

Aguas Calientes beskrivs i ryggsacksresarens bibel Lonely Planet som Sydamerikas mest turistiga och sjukt overprisade stad. Man rekommenderas att ta med allt man kan utifran. Men vi lyckades hitta till marknaden och fa en billig tallrik hos en cacerita. Matta och belatna bagav vi oss for att ta reda pa hur vi nu till billigast mojliga peng skulle lyckas ta oss till Machu Picchu. Idén hade fotts om att invanta Machu Picchus stangning runt 18 och vid skymning slinka in genom skogen och lara kanna Machu Picchu nattetid. Vandra omkring i mansken och ha henne for oss sjalva!

Vi tog reda pa i vilken riktning Machu Picchu lag och befann oss nu pa en grusvag framfor vilken det lag hoga tinnar och torn dar vagen slingrade sig upp mot Machu Picchu. Vi hoppades att vi skulle kunna sla upp taltet nagonstans pa vagen upp. Pa grusvagen fick vi mote av tva ynglingar.
”Mai frens, you need camping?” fragade en av ynglingarna.
”Amigo, vi har tyvarr inte en mango” svarade Juan.
”Det kostar bara 5 soles.”
”tyvarr brorsan”, svarade Juan.
”Aha, men hang pa, jag har ett hus dar nere dar ni kan slagga gratis. Det kommer inte vara nagon dar i natt”
”Mai broder! Que buena onda!… forresten, vet du hur man tar sig in till Machu Picchu gratis…?”
”Sjalvklart” svarade yngligen och borjade rita en karta i sanden… ”Har har ni stora porten, och har pa vanster sida en bit innan finns en stig. Vid ingangen till stigen finns en buske som ser ut som ett djur, men var uppmarksamma, for den ar svar att upptacka”…”ga inte in pa natten for ni kommer inte att hitta i morkret och anvander ni ficklampor kommer vakterna att se er. Det ar battre att vanta tills det borjar bli ljust. Trapporna upp till Machu Picchu tar ungefar en timme. Men kom, nu drar vi hem till mig!”

Ynglingarna var bada anstallda pa fjarilshuset. Vi vek ned fran grusvagen in under en skylt som sade ”creadero de mariposas – entrada gratis” – ”gratis fjarilshus”. Vi betradde en stor tradgard i vilken det var byggt ett stort brunt hus och i anslutning till denna en takbelagd inhangnad dar vi guidades genom en djungel av orkideer, decimeterstora fjarilar, puppor och larver. Pa var hogra sida hade vi grusvagen dar det dagtid rivs upp ett dammoln ur vagen var tionde minut da overfulla turistbussar danar forbi pa vag till den slingrande grusvagen upp mot Machu Picchu.

Vid var ankomst presenterade fjarilspojken Edvin oss for agaren och projektledaren Leo som vantar pa tillstand men annu bara befinner sig i en gratis experimentsfas. Vi visades upp for en ranglig trastege och befann oss pa ett oppet loft dar de anstallda riggat talt och mintgrona myggnat. Pa tork pa en tvattlina hangde ett 30-tal kalsonger. Fjarilspojken Edvin kom upp med brod at oss och visade var vi kunde lagga sovsackarna innan alla anstallda var pa hemgang och vi lamnades ensamma ovanpa loftet i skymningen.

Jag instruerade for Juan dagens andra yogalektion, vi uppdaterade var expeditionsfoljetong, at nagra paket nyinkopta kakor, sorterade ut vad som skulle behovas infor nattens aventyr. Och sa lade vi oss for att sova pa ett loft under vilket det holl pa att vaxa fram ett fjarilsimperium.