Mobilklockan ringer ovanpa ett tak under vilket fjarilar forokar sig i 180. Tva pilgrimmer som kanner malet sticka i nasan famlar sig fram genom morkret over stickiga traplankor for att hitta kakor och avokadomackor som ar vad som skall medforas till Machu Picchu. Pass och pengar blir kvar ovanpa loftet. Jag lyckas aven underminera Juans argument om att kanka med en lada chilenskt rodtjut for att fira varat lyckade gratisintrang pa nagon av Machu Picchus terasser (jag misstanker att det inte vakterna i entren vanligen slapper in folk med vinlador for att supa sig fulla i sydamerikas storsta kulturminne).
Tva gringos halar sig ned for en ranglig stege. Jag ramlar i leran utanfor fjarilshuset innan vi ens har borjat ga. Juan vander sig mot mig med en lang blick av djupt allvar och instruerar: ”Johanna, vi maste rora oss ljodlost upp hela vagen med ficklamporna slackta. INGEN far lagga marke till oss!” Jag nickar for att meddela att jag forstatt instruktionen.
Grusvagen som lyses upp av ett svagt sken fran en gatlykta ligger ode. Vi smyger som tva valdnader forbi biljettluckan dar man dagtid inhandlar sin biljett till Machu Picchu. Biljettluckan ar nedslackt och nagon sover med storsta sannolikhet dar inne. Bakom biljettluckan korsar vi en bro och facear nu grusvagen som slingrar sig upp som en orm genom skogen mot Machu Picchu. Bekvama paketresenarer blir korda till entrén pa 20 min i buss. For atleter och snaljapar finns en alternativ trappa som utgor en genvag rakt genom den ringlande grusvagsormen. Enligt uppgift tar trapporna 1-2 timmar att ga, men du kan klara av dem pa en halvtimme om du tillhor elitniva.
Pa denna sida av bron ar det backsvart. De hoga traden skuggar manljuset fran att lysa upp vagen och trapporna. Vi blir tvungna att tanda ficklampan for att hitta den forsta trappan. Juan Genaro intar forsta position och insisterar pa att halla ett krampaktigt grepp om min hand for att inte riskera att tappa bort mig i morkret. Denna sakerhetsatgard kanns nagot overambitios och gor det hela superkrangligt eftersom det bade star i vagen fran min balans och jag tvingas ga 90 graders framatlutad samtidigt som jag letar efter nasta trappsteg. Da vi hamnar i otakt vander sig Juan Genaro om med ett ryck och vaser ”QUE TE PASÓ!??” (vad hande!??) Kontinuerligt paminner han mig om att vi maste ga TYST (som om jag helt plotsligt glomt bort det och fatt for mig att hoppa jamfota upp).
Vart tempo i trapporna gar synnerligen trogt (vi ser ju for fasiken ingenting) sa vi bestammer oss istallet for att provsmaka frukosten och inhamta lite energi.
Ater ar vi i full gang med att baxa oss upp for trappstegen. Det ar ytterst anstrangande att pa Juans uppmaning forsoka andas tyst nar det naturliga hade varit att flasa som en hund. Aven om jag tror att ljudvolymen av var andning inte spelar nagon avgorande roll i detta sammanhang ar jag inte upplagd for en argumentering med Juan Genaro i detta skede. Jag stannar en sekund for att ljudlost forsoka hamta luft och Juan kastar sig om och tjuter: ”Que te pasó?!!”
Till var stora skrack ser vi plotsligt hur en punkt av ljus rora sig upp genom trapporna rakt mot oss. Vi stelnar till. Vakterna har upptackt oss! I hjarnbedovande adrenalinrus scannar vi av trappkantens bada sidor for att hitta en buske att hoppa in i. Hjartat haller pa att sla hal pa brostet. Lord Murphy har sett till att vi i detta ogonblick befinner oss inklamda mellan tva berg utan nagot som helst gomstalle. Vi bestammer oss istallet for att skynda ifran vakterna men efter en liten kraftanstrangning inser vi att vi varken kan gora det ljudlost eller hinna ifran vara motstandare som ar utrustade med ficklampor. Vi ger upp, satter oss molokna ned i trappan och inser oss besegrade.
Tva pannlampor och trekkingkkangor gar upp jamsides med oss. Var metala handboje- och fangelsekarikatyr demoleras nar vi ser att vakterna ar tva tyska ryggsacksresare som liksom oss ar uppe i ottan och vallfardar eftersom Lonely Planet har betonat Machu Picchus ruiner i soluppgang som Sydamerikas mest magiska upplevelse.
Klockan ar runt halv fem och nu ar turiststrommen igang. Var tionde minut passeras vi av fransman, hollandare, engelsman och amerikaner utrustade med vandringskangor, ficklampor och stavar som slar mot stentrapporna. Trots detta insisterar Juan Genaro fortfarande pa att vi skall halla ett anonymt antagande, fortsatta andas ljudlost och inte tanda ficklamporna (fragan ar om det inte ar ett mer suspekt beteende att ga o smyga i buskarna?)..
FICKLAMPAN! Juan gor upptackten att han har rakat lamna kvar min ficklampa pa frukostplatsen. ”Skall jag ga och hamta den?” fragar han. Forslaget ar helt absurt da det skulle innebara en timmes forsening for expeditionen. Dessutom har ju himlen ljusnat nagot, molnsilhuetter borjat urskiljas pa himlens svarta bakgrund och snart kommer vi inte alls behova den. ”Perdoname!” beklagar sig Juan och staller till en scen i latsad fortvivlan. ”Skit i ficklampan och ga istallet” muttrar jag surt over Juans overdrivna skadespel.
Vi stannar och vilar i en vaktkur. Hoga svarta bergstoppar sticker upp pa sidan och nu nar det borjar ljusna borjar vi urskilja att vi befinner oss mitt i det landskap som ses pa den klassiska Machu Picchubilden som sitter uppklistrad pa varenda kvadratmeter i Peru. Nu ar vi nara! Vi skuggar turiststrommen, passerar en engelsk janta som har stannat och vilat i trappan pga skadat kna. Juan Genaro tjatar fortfrande om forlatelse betraffande ficklampan. Jag forsoker slappna av genom att vanda uppmarksamheten mot min egen andning och tyst forbannar jag mig sjalv att jag latit mig dras med pa utflykt med den penninglose gitarrspelaren. ”Skit i den jakla ficklampan och hall kaften!!”.
Helt plotsligt skymtar vi bakom kroken en folksamling som samlats i ett starkt sken. ENTRÉN! Vi gor en hastig retratt. Fasiken! Vi har missat stigen!
Vi simmar motstroms nedat for trapporna, lyser med mobiltelefon mot vagens vanstersida. OCH DAR tycker vi oss se nagonting som skulle kunna vara en stig. Vi ser oss omkring innan vi slinker in. Den lilla stigen tar slut innan den ens borjat och framfor oss har vi istallet en tjock vagg av bambuskog genom vilken en forbipassage kraver skarpvassade maschetes. Jag foreslar att vi skall ga ut igen och leta efter stigen pa nagot annat stalle eftersom det har uppenbarligen inte ar den. Juan Genaro klammer sig in genom bamburoren for att forsoka gora en lokalisering och kommer sedan tillbaka och studsar upp och ned som en uppskruvad ekorre med nyheten att bara vi lyckas ta oss uppfor genom bambuskogen borde vi inte vara langt ifran murarna.
Juan trampar pa en glasflaska som ger ifran sig ett krash. Han vander sig om med en irriterad blick ”Johanna, SCHHHHH!! Tyst!!”
Vi avancerar uppat i den blota leran. Halkar och haver oss upp genom bambustanger. Jag hoppas innerligt att vi inte skall tvingas ta samma vag tillbaka. ”Que te pasó!!?” vaser Juan till utan nagon tillsynes anledning. Mitt talamod borjar sina… ”Ingenting har hant och om nagonting hander sa lovar jag att jag skall informera dig om det!” vaser jag tillbaka.
Plotsligt befinner vi oss pa andra sidan bambustangerna. Vi satter oss ned och vilar och hor nagonting… ROSTER!!! Nu kan vi bara vara nagon meter ifran! ”Jag raknar till tre och sa springer vi fort ut och hoppar over murarna innan nagon hinner se oss” sager Juan Genaro.
Han raknar till tre, vi springer hukade ut fran skogen och slinker in.
Efter en overstimulering av det klassiska Machu Picchufotot har mitt intresse for ruinerna svalnat sa pass att jag innan mitt mote med Juan Genaro bestamt mig for att strunta i att besoka dem, men nu nar vi efter denna fysiska och mentala kamp befinner oss mitt i detta energifyllda historiska skote i tidigt morgonljus i skedet just innan det fylls av turister kanns det som att aret ar 1911 och vi AR Hiram Bingham som funnit ruinen. Ett lyckorus sprider sig genom kroppen. Vi gar till ruinens baksida for att spela in ett nytt avsnitt av var dokumentarfilmning av instruktion for budgetutflykt till Machu Picchu. I denna del av Machu Picchu kryllar det av chinchillor som nyfiket sitter och stirrar pa oss under sina stenar. Vi ar tackta av lera och har gras i haret. Mina vita converse finns nagonstans under tva svarta kockor av lera. Denna situation kanns lika uppenbar som nar jag och Linn kom visslande genom tullen pa Arlanda nar vi var sexton efter var forsta charterresa till Indien, barande pa tva liter nyinkopt superbillig indisk vodka som vi raknat med att festa jarnet pa i Sverige. ”Finn tva fel” – Ett plan fullt av panchisar och barnfamiljer och sa Linn och Johanna. Vems vaskor valjer man att undersoka?
Den senaste haltimmen har vi varit omgivna av en skabbig dasslukt. Jag antog att det i skogen fanns nagot avloppsror som mynnade ut och som vi hamnat i narheten av men nu i dagsljus upptacker jag att flackarna pa mina langkalsonger inte alls ar lera, det ar bajs!!! UAAAH Jag grips av panik och forsoker ihardigt fa bort dem genom att rulla mig fram och tillbaka i det blota graset. Flackarna forsvinner nagot men stanken ar totalt fastbiten… BUUUUHU!! Uppenbarligen slinker skitnodiga turister ut fran murarna for att utratta sina toalettbehov. FII FAAAN! Juan Genaro skrattar och uppmuntrar mig med att: ”det ar for att du ar aventyrerska som du stinker skit.”
De tva foljande timmarna flanerar vi runt bland ruinerna i en kronisk bajsdoft. Juan gar runt med min kamera i hogsta hugg, tar kort pa allt och forsoker yttra nagra kommentarer pa engelska for att gora intryck av att vara en vanlig betalande turist. Vi pratar sporadiskt med ett aldre peruanskt par pa besok fran en nordperuansk kuststad, tar foton. Vi kanner att hungerna har atervant sa vi taxar bort mot solursruinen dar vi har en perfekt utsik over stora delar av inkastaden, slar oss ned och trycker i oss de resterande delarna av var frukost – halvslabbiga avokadomackor och numera pulveriserade kakor. Foljaktligen ansluter oss till folksamlingen som stallt sig pa Machu Picchus hogst belagna punkt for att invanta de forsta solstralarnas intrang i Machu Pichu.
Just som de forsta stralarna bryter sig in i dalen kommer en vakt fram till oss for att fraga om vara biljetter. FAAN. Juan svarar att biljetterna befinner sig i tryggt forvar hos min mamma som ar och klattrar Machu Picchus hogsta torn Wayna Picchu. Vakten ger oss en misstanksam blick. Han drar med oss at sidan och fragar: ”Sag som det ar, har ni hoppat over murarna?”.
Vi hanger moloket med huvudena. ”Ja…”
”Hmmm… Ar ni flera? Nar kom ni? Som ni forstar ar ju detta inte tillatet sa vi maste overlamna er till polisen. Vi lotsas genom folksamlingen med ruinvakten och fors in pa kontoret i entrén dar vi blir overlamnade till polisinspektor T. Sadwar.
”Dessa tva ynglingar har hoppat in over murarna.”
Mannen suckar och ger oss en allvarlig blick. ”Var kommer ni fran, jaha, Argentina… ett standigt problem med dessa argentinier och sa har du lurat med dig en tjej fran.. ohm… Schweiz sa du? naha, Sverige…”…”Visa mig era legitimationshandlingar ar ni snalla.. har ni de inte har? var har ni de da? jag hoppas ni har pengar till bussen ned for ni maste folja med till polisstationen och visa upp era pass.”
Vi berattar att vi kommit till fots och haft for avsikt att ta samma vag ned och Juan Genaro forklarar: ”Señor, vi respekterar fullkomligt ert land och era regler men det ar orattvist att det bara ar noramerikaner och européer som har rad att besoka var egen kontinents viktigaste attraktion. Jag har langat efter detta i hela mitt liv och insett att aven om jag skulle jobba heltid hela livet skulle jag aldrig fa rad. Du vet hur det ar konstapeln, Peru ar ocksa ett land med obefintliga loner.”
”Jaja, skall du saga nar Argentina ar bra mycket dyrare an Peru… vad ar era passnummer, jag maste bekrafta med era ambassader att de stammer”.
Inspektor Saldwar gar med oss ut genom Machu Picchus entré. Han satter oss utanfor en restaurang pa varsin plaststol medan han gar in for att ata. Pa vagen har han sagt att detta kommer kosta Juan dyrt och att han ar i behov av en bestraffning. ”Tyvarr konstapeln ar jag musiker som inte har nagra pengar…Hade jag haft det hade jag gatt genom entrén och inte kralat genom lera i skogen.” Juan Genaro ar dock bekant med hur det sydamerikanska polisvasendet fungerar och sager till mig: ”Sydamerikas poliser forsoker skramma upp dig och visa att de har makt. De vill att du skall flippa. Haller du dig bara lugn och sansad sa hander ingenting.”
Mannen har atit klart, kommer ut fran restaurangen och hamtar upp oss. Han gar till en av turistbussarna och sager att han har tva plankare som maste tas med till stationen for uppvisning av pass som inte har nagra pengar. Han beordrar att fa ta med oss eftersom han ar i arbete och inte har tid med att ga. Busschaufforen muttrar surt att ”lat ga”.
Framme vid polisstationen skickas Juan Genaro ivag for att hamta vara pass medan jag stannar kvar med Saldwar (jag forsoker halla mig sa langt som mojligt fran honom p.g.a. min ytterst oangenama doft) Saldwar mjuknar och sager: ”Men Johanna, det har hade val du haft rad att gora som vanligt folk”.
”Hmm, jaa det hade jag val” svarar jag. Vi pratar om allt mojligt. Saldwar berattar att han har jobbat inom peruansk polis i 16 ar, fragar vad jag har studerat och vad mina foraldrar har for arbete. ”Ironiskt nog ar min mamma polis” skrattar jag, varpa han fragar vad hon har for rankning och ber att fa se en bild pa henne i uniform. ” Och nu har du foralskat dig i en argentinier… men horredu Johanna, du ar ju en fin flicka, strunta i att haka pa argentinierna, de staller bara till problem!”
Juan atervander med sitt pass och min passkopia. Saldwar skriver upp de sex punkterna av ordning och reda som vi har brutit mot pa dator varpa det tar en kvar for honom att skriva ut de pa peruansk stenaldersskrivare och visar oss till en linjerad rad langst ned pa dar vi skall skriva under att vi forstatt att ovanstaende ar forbjudet samt satta vara fingeravtryck. Klart. Saldwar synar vara passbilder, sarskilt bilden pa en kortharig valkammad 16 arig Juan Genaro innan han beslutat sig for att vara hippie. Jag pussar pa Juan och sager att han far resa vidare ensam eftersom jag tyvarr just lovat inspektor Saldwar att dumpa honom eftersom argentinier bara innebar problem. Saldwar forsoker kvava ett skratt.
Vi slapps ivag. Det sista konstapel Saldwar sager innan vi gar ar ”men horreni, ga ivag till marknaden och kop en tval sa ni kan tvatta av er i floden. Man maste tanka pa hygienen aven om man gar langt!”. Jag skrattar och meddelar att jag langtar mer an nagonsin efter att fa bli kvitt min lukt. Jag vander om.. ”Men inspektorn, kan man inte fa en kopia av anmalan, sa vi kommer ihag vad som ar forbjudet?”. ”Hmm, javisst kan ni fa det, jag skall bara fraga komissarien.”
Ut kommer kommissarien, arg som ett bi, med en stor mage som upptar 50% av hans lekamen tackt av en rentvattad vit tshirt instoppad i ett par traningssovaerallsbyxor. Hans yttre attribut omfattar aven en lang hangig dubbelhaka, liten mustasch, frisyr i hitlerstuk och utrustad med ett par jonggingskor. Trots att han verkar vara i 50arsaldern har han malbrottsrost med vilken han skriker att vi ar uslingar som kommit till ett frammande land for att bryta mot regler och inte bete oss som folk. Att vi totalt har brutit mot allt vad respekt heter och att jag DESSUTOM inte bar med mig mitt pass i sin originalform som ar det enda som enligt lag duger som identifikationshandling. ”Bar man inte med sig detta nar man begar brott i utland ar det enda raka deportering.” DEPORTERING!? ”Men konstapeln, jag har ju mitt pass i Cusco. Gar det inte bra om jag visar upp det pa en polisstation i Cusco? Och min syggsack med alla mina saker har ju ocksa dar!” ”Det ar inte varat problem” ryter konstapeln. ”Du kan inte komma till ett annat land och andra pa vara regler”.
Receptionisten som bevittnat det hela tacker for ansiktet med handen och visar pa att hela situationen ar pinsam. Komissarien fortsatter att spy galla medan han gar in i ett av anmalningsrummen.
”Juan, lovar du att du hamtar ut min vaska och mitt pass fran hostelet i Cusco?” (jag har nastan borjat grata). ”Du kommer inte bli deporterad” sager Juan. ”Och om du blir det sa ar det sjalvklart att jag kommer se till att du far tillbaka alla dina saker”. Receptionisten pakallar var uppmarksamhet. ”Varfor gar ni bara inte?”. ”Va?…” borjar Juan. ”Ga fort, innan komissarien kommer tillbaka!”. ”Gracias señor! Skynda dig!” vaser Juan.
Vi smyger ut fran dorren och i samma stund vi passerar troskeln borjar jag tokspringa. Folk vander sig om och glor med hakorna nere i gatan nar de ser tva gringos springa for livet ut fran Aguas Calientes polisstation. Jag springer fortare an jag nagonsin gjort trots att mina krafter tagit slut for lange sedan och jag hor hur det ropas efter mig. ”Nu har jag hela poliskaren efter mig” tanker jag och malar upp en inre bild av hur hela poliskaren stormar ut genom samma dorrhal. Jag stannar inte och vander mig icke heller om en enda gang innan jag nar fjarilshusets tradgard och hela mitt maginnehall haller pa att slungas ut genom munnen.
Juan Genaro kommer smaspringande efter. ”Johanna, shit, du springer verkligen for livet. Varfor stannade du inte nar jag ropade?”. ”Jag trodde det var komissarien som var efter” hostar jag mellan flasningarna av vilka jag nastan svimmar.
Vi gar upp pa loftet dar vi mots av Edvin som kommer upp med hembakt fullkornsbrod med oliver och marmelad. Han skrattar at varat aventyr. Jag haller fortfarande pa att hosta upp lungorna efter flykten och tillsammans med det nattliga aventyret ar jag helt utpumpad. Leo erbjuder mig att lana en av sangarna och ga och lagga mig ett tag…
–
Jag vaknar och gar ut pa loftet dar jag lamnat Juan, Edvin och Leo. Min kamera som jag lamnat pa golvet ar borta och jag blir genast orolig. Jag ropar efter Juan som star nere i koket och styr upp en makaronsoppa tillsammans med Edvin. Han meddelar att han inte har anvant kameran. ”Det ar klart att den finns dar uppe nagonstans!”. Edvin och Juan klattrar upp for stegen. De letar overallt. Edvin ar i upplosningstillstand. ”Ingenting far forsvinna har!” sager han. De meddelar att det inte varit nagra besokare i fjalishuset medan jag har sovit, och att det bara ar en forutom dem som befunnit sig uppe pa loftet, den andre anstallde Ricardo.
”Jag har tidigare blivit av med saker och aterfunnit dem i hans talt” sager Edvin… ”Det maste vara han!”
Juan och Edvin drar ivag for att soka upp Ricardo och beordra honom att lamna tillbaka kameran. De kommer tillbaka efter en halvtimme utan att ha funnit Ricardo. ”Lugn Johanna, oroa dig inte” sager Juan. Vi skall tala med Leo om detta. Han kan inte ha anstallda som stjal.
Nar stolden kommer till Leos vetskap blir han skitforbannad. ”Har ni letat igenom overallt” fragar han. ”Jaa” sager jag. ”Men jag vet att den lag pa golvet precis har nar jag lamnade den for att ga och lagga mig och sova.” Leo rotar aven han runt pa loftet och efter tio minuter ropar han ”HAR!”. Han har funnit den i lakanen i en av madrasserna pa vilken varken jag eller Juan vistats nagon gang. ”jag fragade ju om ni letat ordentligt?!”. ”ja, men inte gar jag och rotar i andras sangklader nar jag vet att jag inte varit dar.” Som tur var bodde tjuven pa stoldplatsen och var inte sarskilt kreativ betraffande gommande av stoldgods.
Jag andas ut. Jag har nastan deporterats och blivit av med sju manaders resebilder pa samma dag. Det ar aningen for mycket. Men Edvin ar full av energi: ”Kom igen, nu drar vi till mitt hus i bergen! Jag har ett hus precis vid ett vattenfall och en grotta dar vi kan sova. Ni kommer att alska det!” Och sa lastar vi med utrustning for annu en nattlig utflykt och ger oss ivag efter den energistinna fjarilspojken.
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.