Bussen besudlar gatorna med rok medan vi narmar oss Salento och solen stiger pa himlen som en stor rod apelsin. Vi rullar in pa ett torg som ligger ode dar det endast star nagra man i cowboyhatt och invantar att turisterna skall vakna sa de kan packa in dem i sina jeepar och med dem till Salentos storsta attraktion, den gronskande dalen Valle Cocora. Ananasen jag fortfarande envist slapar pa fran Bogota har blivit helt mosad av bussfarden.
Salento fyller mig med ett underligt lugn. Det kanns som om tiden star stilla har. I tidig morgon ar gatorna tomma sa nar som pa nagra tjocka tanter som star i tjock rok och grillar arepas. Jag och Malin letar oss fram till ett hostel dar vi knackar pa dorren som rakar vara sovrummet och inte receptionen och dar man styckar oss med blicken samt slanger nagra drapande kommentarer pga var orespekt klockan sju pa morgonen. For att skydda vara liv bestammer vi oss for att inte gora ett vidare forsok att klattra upp i de rangliga vaningsangarna utan gar ut i tradgarden och styckar upp den mosade ananasen till frukost. Sa fort de tjuriga nordamerikanerna checkat ut inkvarterar vi oss och jag bjuder staderskan pa en sill och kaviarmacka. ”Que riiiico!” (vad gott!) bekraftar staderskan till lilla Malins forvaning som inte alls ar speciellt fascinerad av min saknade svenska delikatess jag valt att be mamma packa med…
Pa kvallen hookar vi med tva israeler som vi foljande dag tranger oss pa med till Valle Cocora. Chaffisen trycker in 10 pers pa det 1,5 kvadratmeter stora jeepflaket medan lilla Malin far sitta i framsatet brevid chaufforen. Vi star och koncentrerar oss pa att inte ramla av och slar in i varandra 40 min pa det tranga flaket innan vi ankommer till Valle Cocora.
Jag och lilla Malin ar installda pa att vi skall gora en trekking men nar jeepen rullar in i den grona dalen Valle Cocora hoppar en yngling upp pa flaket i farten och skriker… ”hastar! 75 kr i timmen!” Jag och Malin bestammer oss blixtsnabbt for att dumpa israelerna och anta erbjudandet. Vi hoppar av i farten, gar till hasthagen och prutar till oss ett annu lagre pris.
Vi satter upp pa hastarna som kakat uppatfoder och inte kan sta stilla en sekund. Min hast heter passande nog ”payaso” (pajas). Vi satter av in i dalen med strama tyglar for att inte lata hastarna lopa och lamna hastpojken bakom som springer efter och haller Malins hast i svansen. Vi foljer en hogst lerig stig tills vi antrar nationalparkens begynnelse. Hastarna borjar klattra sig uppfor genom den lummiga dalen, forbi vattenfall, floder, knallbla faglar, hala blota stenar och sakerligen en och annan dodlig orm. Om hastutflykten i Chile var ett mission impossible var detta om mojligt annu omojligare.. Floderna ar meterdjupa och vildsinta, stenarna tackta med ett lager blot mossa och korsas av fuktiga klattrande monstruosa tradrotter. Lilla Malin kvittrar fran sin hastsadel att detta ar helt underbart!
Nagon timme senare befinner vi oss pa utflyktens hogsta punkt dar hastarna far flasa ut bland kala tallar och granar i den kyliga luften. Vi ar glada att de tva jyckarna som reser ragg och visar oss tanderna star fastbundna i nationalparkshuset.
Vi tar en sakrare vag ned genom molnskogen och overblickar de nastan 50 meter hoga vaxpalmerna som stracker sig upp i molnen i Valle Cocora. Innan vagen hunnit plana ut och vi tagit oss ned for den kraftigt nedatlutande vidstrackta grasplanen satter bada hastarna av i galopp och galopperar resten av vagen tillbaka till sin hage dar vi sitter av, 20 minuter for tidiga.
Vi bestammer oss for att a den sista jeepen tillbaka och utforska dalen ytterligare. ”haha, jag hade tankt tvinga med dig att lifta men sa tankte jag att det kanske inte ar en san bra ide… ” avslojar jag… ”Joo, det ar visst en bra idé!” Sager Malin.
Vamos! Vi bestammer saledes att vi skall leta ratt pa en karta och sedan lifta oss frammat, vart det nu skall bara av. Vart nasta mission ar att hitta ett stalle att klattra.
Vi soker runt i Salento dar det uppges finna klattring men blir slutligen vidarebefordrade till Armenia. Nar vi foljande dag ankommer till Aremnia passar man oss vidare till Medellin, dar det med all sakerhet skall finnas. Vi bestammer oss for att vi skall lifta till Medellin, leta klattring, kolla laget och eventuellt valdgasta min van Juan-Pablo, hastpojken fran bergen i Cordoba jag larde kanna i Argentina 8 manader tidigare som nu befinner sig i Medellin och som sager att Medellin ar den gemytligaste staden i Colombia och troligtvis aven i Sydamerika.
I sex timmar irrar vi runt i Armenia for att forsoka fa tag pa en karta for varat liftmission, men det finns ingen att fa tag pa i hela staden… Lilla Malin tar tillfallet i akt att ersatta polismyndighetens forlorade sovsack och gar in pa en militarforlaggning och inforskaffar en ny. vi ger slutligen upp och satter oss pa nasta buss till Medellín.
Vi ankommer till Medellins busstation mitt i natten. Vi fragar hur vi kommer till stans billigaste och loppigaste hostel varmed en man anfortror at oss en chauffor som skall genomfora uppgiften. Istallet for att hamna pa stans billigaste och loppigaste blir vi korda till ett fladhak mitt pa horgatans epicentrum med glasport som leder in till en reception som helt gar i vitt och upplyst med fladiga spotlights. Receptionisten sticker fram ur ett inramat vitt stand. Trots att han ser ut som en engelsk butler i vit skjorta och svart fluga och framfor sig har en ringklocka i guld forsoker han smalla i oss att detta ar det billigaste som gar att hitta i stan (70 spann).
Utanfor star undernarda gravida prostituerade i decimenterlanga kjolar och hanger i gathornet och roker. Vi bestammer oss for att inte ge oss ut och irra pa Medellins storsta arbetsplats for prostituerade mitt i natten for att bevisa att han har fel, tar in pa hotellet, satter pa TVn, slanger oss i sangarna och kollar pa Cartoon network, dubbat pa spanska.
Vi vaknar upp i var lyxiga hotellsvit, checkar ut for att leta upp en karta, en klattervagg och Juan-Pablo for att fa en guide i denna tillsynes kaotiska stad som vimlar av krymplingar som alar omkring pa gatorna, smutsiga ungar i fem stolekar forstora klader som drar i oss och tjatar efter pengar…”MOONA!” vid sidan av langbenta pinnsmala barbiedocksliknande brudar med plastikopererade brost och nedtrangda i jeans tightare an korvskinn och svarta afrocolombianska kvinnor med hogar av mango, avokado och ananas som trangs i avgaserna pa trottoarerna skrikande ”MOONA, MONA, A LA ORDEN!” (Utlanning, till er tjanst!)
I tre timmer hanvisas vi fran ena andens tunnelbanelinjen till den andra, och sedan tillbaks, varpa vi bestammer oss for att lagga ner kart- samt klattringsprojektet, vara konstruktiva och sticka till playorna i Santa Marta istallet, trots att detta skall ta 20 timmar… Jag far slutligen tag pa Juampis (om an med varldens samsta mottagning) som meddelar att han befinner sig i bergen och endast kan hooka om vi vantar till foljande dag. Vi slosar ingen tid. Jag meddelar Juampis att jag kommer tillbaka. Och sa satter vi oss pa en nattbuss mot Santa Marta…
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.