Colombia på två veckor del 3: Turistens paradis Parque Tyrona

Vi tränger in oss bland badringar och fyra blöta ungar i baksätet på en jeep. Mannen som kör kommer ursprungligen från Palestina och har i vanlig ordning en minst 20 år yngre vacker fru. Vi blir avsläppta vid stora vägen med ytterligare ett visitkort i näven och en adress där vi är hjärtligt välkomna. Colombias invånare är mer än gästvänliga! För att hinna fram till Parque Tyronas andra ingång innan det blir mörkt stannar vi en grymt överlastad lokalbuss som kommer åkande utmed vägen och vi släpps en halvtimme senare av i närheten av entren.

Vi ankommer runt sex och med den nedgående solen vädrar vi stängning, men med en kort argumentering blir vi beviljade inträde, tätt efter ett annart eftersläntrande polsk/colombianskt kärlekspar som endast tilltalar varandra med ”mi amor”. Trots att vi gjort gratisentre på mafiosos bekostnad genom den andra ingången kommer vi här inte undan och får punga ut notan på 31 000 colombianska pesos.

För att ta sig från huvudentren till närmsta camping finns endast en väg, närmare bestämt en lerig djungelstig på 45 minuter vilken vi sätter av på hals över huvud för att hinna fram till campet innan det blir kolsvart i sällskap med kärleksparet. Lilla Malin flåsar när hon tågar över de leriga kullarna och vadar genom den hästskoupptrampade leran med sin tunga väska vilken som tur är har förlorat fem kilo vintertröjor till ett hostel i Bogota. Halvvägs in i djungeln blir det bäcksvart och vi blir medvetna om att om vi skulle stöta på en skylt med information om camping skulle vi garanterat missa den. Vi är vilse någonstans i en nattsvart djungel, mellan entren och stranden, i en orgie av syrsor, apor och flygande små eldpunkter som lyser upp i en sekund varpå de sedan slocknar. Vi trevar oss fram i mörkret och försöker avstyra panik. Efter en tjugo minuter gör dock ”mi amor”, Jose, upptäckten att han har en ficklampa i sin väska. Vi är räddade! Och då vi börjar scanna vår framfart med ficklampa lyser vi oss snart till en skylt som säger ”Campamento Don Pedro”.

Vi marscherar in på en nattsvart oas med stora gräsmattor och palmer och bambuhyddor under vilka man krokat fast hängmattor och även smällt upp ett salsagolv. Jag och lilla Malin bestämmer oss för att lägga rabarber på varsin hängmatta eftersom priset för detta är detsamma som för att slå upp sitt eget medhavda tält.

Den klibbiga tropikvärmen gör sig påmind inte minst under mina armhålor efter vår överlevnadsskogsvandring. Jag går därmed iväg för att leta upp den utlovad duschen, slänger av mig kläderna och tar en kalldusch bakom en grön pressenning i sällskap med ett gäng feta paddor som kväker runt fötterna. Därefter knäcker jag och lilla Malin varsin varm bärs som vi impulshandlat utanför entren och beställer in en grillad fisktallrik innan vi kryper till kojs i hängmattorna.

Jag slår upp ögonen i mörkret klockan fyra i hängmattan av att varenda padda i djungeln har vaknat till liv och dragit igång en högljudd kväkande orkester. Jag vänder på mig och försöker somna om. Jag vaknar på nytt klockan sex när ett svagt ljus håller på att tränga sig in mellan palmerna när en av campingens anställda ”vampyren” (uppkallad efter sin slående likhet med en fladdermus) kommer tassande för att meddela att han hört apor precis utanför i djungeln, slänger upp mig på ryggen och springer in bland palmerna för att leta reda på dem. Jag hoppar morgongrinigt barfota ned från vampyrens rygg ned i en stig av pissmyror och återvänder för att dra med mig den trynande lilla Malin på apjakten. Och trots att jag är välkamouflerad i en röd/vitprickig klänning får vi syn på de små odjuren som sitter och skriker uppe bland palmerna och sliter loss palmblad som dånar ner på marken bara ett stenkast från sin publik.

Vi äter några arepas och ger oss iväg på dagens mission som är att ta oss till ”El Pueblito”, ”den lilla byn” som skall vara en av de få indianbyar som finns kvar i Parque Tyrona.
Vi landstiger på en gigantisk playa och går rakt in i en skylt som säger ”Badning förbjuden, 200 pers har drunknat på denna strand, bidra inte till statistiken!” Vi följer strandkanten och korsar fem stycken små badvikar där turisterna flockas i den bländande vita sanden och det turkosa vattnet.

Om än efter en felnavigering befinner vi oss på stigen i riktning mot ”El pueblito”. Vi är ytterst extatiska över förväntningen om att se indianer dansa runt en eld och offrande vilsna felvandrade turister.
Stigen går genom djungel över trappstegsliknande gigantiska stenblock som klämts in mellan snirkliga tusenåriga trädrötter. Vi stannar några gånger för att svalka av våra överhettade kronchakran i floden. Efter en timme utbrister en slutkörd lilla Malin ”DET TAR JU FÖR FAAN ALDRIG SLUUUUT!!!”. Vi konstaterar att det enda som tagit slut är vårat vatten…

Vi ankommer till ”El Pueblito”.. jag försöker tillfångata en av indianernas åsnor varpå vi går för att undersöka byn och indianerna som uppenbarligen inte är mer intressanta än att de går klädda i vita lakan, vägrar låter sig fotograferas och har en uppsjö av halsband, armband och väskor till försäljning.
Vi fyller på vår tomma vattenflaska med den kommersialiserade indianstammens flodvatten, återvänder och när vi är tillbaka gör jag yoga på gräsmattan i spöregn.

Vi hänger två dagar på parkens förstklassiga playor för att styra upp en schysst bränna. Denna dag är vi i sällskap med en glad Schweizare i hatt som spelar på en boliviansk träflöjt och som lilla Malin tycker är så snygg. Vid närmare konversation framkommer det dock att han befinner sig i klinch med colombiansk regeringen och har lagrat sina fingeravtryck i polisregister p.g.a. tidigare kokaininnehav… Ingen fördjupning på den fronten alltså.

Den så kallade vampyren har gripits av någon slags desperat fascination av denna svenska som trots allt säger sig vara bortlovad till en penninglös gitarrspelare från Argentina som sitter på en öde playa i Ecuador med gitarren i hand och väntar, men denna nödlögn biter naturligtvis inte på Colombianer utan vampyren drar upp mig klockan sex även följande morgon för att vi skall iväg och se på soluppgången. Han slänger upp mig på axlarna och det bär av ner till stranden där vi klättrar upp på ett berg där vi har en grym utsikt när solen bryter sig upp genom horisonten varpå den utflyktsledande vampyren bestämmer sig för att ta ett avsvalkande morgonbad, slänger av sig samtliga kläder och spritt språngande naken med erigerad lem kastar han sig i vattenbrynet på en strand där 200 pers tidigare drunknat… Och jag flyr hals over huvud tillbaka till campet.

Vi är färdiga med Parque Tyrona med dess sliskiga vampyrer och det nalkas hemfärd för lilla Malin, så väskorna packas ihop och vi får lift av en advokat med son hela vägen till Santa Marta där vi tar bussen tillbaka till Bogota.

I Bogota gör jag ett sista tappert men misslyckat försök att få lilla Malin att älska den bittra argentinska sugrörsdrycken mate och sa går vi för att se Los Cafres på en stor open air reggaekonsert..

Följande dag gör jag ett snyftigt avsked till min älskade blonda lilla snoppa som blivit föremål för fascination av så många colombianska män som nu återvänder till hederliga gamla Svedala med några fräknar på näsan.