Bogotá – en slabbig fest

Min lilla lärka har lämnat ett stort tomrum efter sig, men jag är inte helt ensam för jag vet att den australiensiska rastatjejen Emily jag dissekerat koskit och pumpat vatten med i Uruguay befinner sig i Bogota med sin pojkvän Juan. Hon har facebookat att de finns på Cranky Crocs i Candelaria, samma stadsdel där även jag befinner mig, den centrala delen av Bogotá där de flesta turister bor.
”MEN JOHANNA!, du ska väl inte gå ut själv!!” ropar en förmanande kör festande europeer genom sorlet när jag är på väg ut genom dörren vid 22-tiden. Jag vänder mig om som ett frågetecken.
…”Att gå ut själv i Candelaria nattetid är att utmana ödet. ALLA blir rånade!”.
Jag tänker för mig själv att såhär tycker folk om att säga om varenda stad, så har man sagt överallt sedan jag landade i Buenos Aires och jag har aldrig upplevt att det stämt.. ”Äh, Det ligger bara några kvarter bort…” säger jag ”jag ska bara hitta en kompis hostal, jag har inte planerat att ta en nattlig långpromenad!”

Jag står just i startgroparna utanför Sue för att ge mig ut i mitt vassaste ämne (orientering) och finna Crocs då jag ser ett bekant tryne komma gående uppför den dunkla upplysta kullerstensgatan… en israel som jag bjudit på sillmacka med kaviar på mitt och malins svenska midsommarfirande i Salento. Så snabbt konversationen dragits igång har jag tackat ja till inbjudan att leta upp en bar och dricka en bärs. Bärsen blir till tre bärs och klockan blir till midnatt så när jag står och ringer på porttelefonen till Cranky Crocs har klockan hunnit bli 01. En röst svarar att Juan & Emily ej är boende på hostelet men brukar hänga där från morgon till kväll varje dag… ”dock är de inte här nu av någon anledning.”
”Jag får väl gå tillbaka hem till mig” tänker jag… Fortfarande med barens sista öl hängande i näven vinglar jag tillbaka i riktning mot Sue.

Först nu lägger jag märke till att gatorna nattetid är helt tomma så när som på några tilltufsade krackdesperata uteliggare som håller på att rota igenom soppåsarna som ligger slängda utmed trottoarerna. En gatupojke i övre tonåren, barfota, iklädd en långärmad tröja som hänger i knävecken och ett par smutsiga för långa byxor som släpar i gatan, med rufsigt hår börjar hasa efter mig med utsträckt hand och förtvivlad min som ett mörkblått snorigt spöke… ”MOOOONA, monedas? Si?”, ”blondin, ge mig småpengar!”… Jag spelar dum och frågar om han vill ha min öl. Pojken snörvlar och torkar av sin snoriga näsa på den decimeterförlånga tröjärmen…”SI!?” Han knuffar till mig med armen i sidan för att påminna om vad han vill. Jag börjar inse att denna grabb inte tänker ge sig i första taget, utan faktiskt är rätt desperat.. ”MONA, monedas!”…”SI?” Tjatar han ihärdigt. När gatukillen har kommit så nära att han nu prejar mig mot väggen har han överskridit min integritetsgräns. Jag tar till flykten och börjar springa… MEN VART LIGGER NU SUE?? Detta är första gången jag är ute och ”flanerar” i Candelarias kvarter nattetid, allt ser annorlunda ut, och jag har till på köpet ett uteliggargäng efter mig! Några andra snoriga spöken har anslutit sig till det tidigarenämnda och följer nu efter mig. Jag fortsätter springa med pulsen brännande i huvudet, tar in på nästa gata och får till min glädje syn på några turister som köar till en nattklubb. ”Vad gör du här ute själv?!” Frågar de mig. ”Här är det inte säkert nattetid!!”. …”Jag har tappat bort mitt hotell” piper jag. ”Jag bor på Sue”. ”Det ligger där runt hörnet” visar de. Jag skyndar runt hörnet och andas djupt ut när jag ser att jag kommit in på rätt gata och ser skylten ”Sue” som lyser upp på väggen. Detta var ett experiment jag inte behöver göra om flera gånger.

Regnet dånar mot ett plasttak på ett hostal som heter Sue i Colombias huvudstad Bogotá. Det är lilla Pytts födelsedag och hon sitter och dagdrömmer om en sedvanlig sådan med familj, vänner, gräddtårta, sommarvärme och getingar trots att hon i själva verket befinner sig långt hemifrån, ensam och frusen på ett hostel i ett gråruggigt Bogota som visserligen är en angenäm stad med sina grönklädda torn som bäddar in kullerstensgator, mysiga cafeer och färgglada hus men på något sätt känns som en slabbig fest dit det drällt in en hög oinbjudet drägg. Dagen till ära skall lilla Pytt dock lyckas fullända en träff med Emily, vilket gör att födelsedagen känns lite ljusar. Em anländer runt 16-tiden och vi bestämmer oss för att vi skall styra upp en indisk födelsedagscurry till middag. Vi styr iväg mot en Supermarket och inhandlar alla slags grönsaker man möjligen kan få plats med i en curry samt spetsar födelsedagsmenyn med en flaska vodka. …Och något ris behöver vi ju inte köpa eftersom jag burit runt på ett halvkilo hela vägen sedan Bolivia… När den smaskiga födelsedagscurryn är klar och dukas upp märker vi att den är svart och hård i bottnen och osar bränt, det är inte helt lätt att laga mat på gasspis om man kommer från teknikens metropol Sverige… och riset både doftar och smakar av Nag champa-rökelse eftersom jag haft rispåsen nertryckt i samma påse som ett ihopskrynklat paket doftpinnar… Vi får således flytta över fokus på vodkan.
Hostal Sue har högst EN kollektiv vilodag i veckan och denna dagen är måndag, resten av veckans dagar är det européisk röjarfest liksom denna. Och när dagens alla inhandlade flaskor rom sinat fortsätter de ut… Jag och Emily stannar kvar och tjötar med två Colombianer innan vi bestämmer oss för att vi också skall förflytta oss ut. På krogen stöter vi inte helt oväntat på högen europeiska libidos från Sue som står och dansar självsäkert med underbett och kolsvarta glober i tefatsstorlek på dansgolvet, det är ingen hemlighet att Bogotas huvudattraktion för många européer är kokain. Jag går runt och försöker styra upp någon gratisdrink genom att berätta för alla (inklusive bartendern) att jag har födelsedag. Ingen verkar förstå vad jag säker och de som förstår bryr sig inte det minsta utan dansar vidare i sin störst bäst & vackrast-eufori. Jag och Emily lyfter på hatten och går från baren. Jag tycker att Bogota är ytterst fånigt och vill snarast möjligt bege mig härifrån…

Jag slår en signal till Juan-Pablo, den härliga argentinska hästkillen i orange basker jag lärt känna i en trumcirkel i en park i Cordoba som nu befinnit sig i Colombia i flera månader och tipsat att jag MÅSTE besöka Medellin som enligt honom är den mest agradabla staden i Sydamerika. Jag vill inget hellre än lämna dräggfesten Bogota och ansluta mig till lite vettigt folk. Jag ger mig av mot busstationen, men först behöver jag någonting att äta… I hostal Sues kök (i vilket man förövrigt tejpat upp lappar på alla tänkbara över diskhon som säger ”diska upp efter dig!”, men jag ändrat om den svenska lappen en aning till ”lämna disken till de andra nationaliteterna”) stöter jag på en halvsnurrig tysk som lämnats hemma pga att han varit för full för utgång men nu verkar ha kvicknat till en aning och blivit hungrig. Han håller ett anklagande tal beträffande hostelets alla kylskåpstjuvar: ”FOLK PÅ DET HÄR HOSTELET ÄR FÖRJÄKLIGA, ALDRIG FÅR MAN HA NÅGONTING IFRED!”…”Det spelar ingen roll om man så skriver namn på det och låser fast det i kylskåpet med hänglås, det blir ändå uppätet!!”…
Han byter tonläge. ”Är du hungrig förresten…? Skall vi laga mat? Här i kylskåpet finns det ju en massa goa grejer…” Han öppnar kylskåpsdörren och slänger i sig några skivor skinka som tillhör okänd person. han plockar fram kartonger, påsar, tuber och flaskor med diverse namnlappar och förmaningar till ”rör ej”… blandar ner innehållen i en gryta, och dukar sedan fram två tallrikar med ett inte allt för gott men synnerligen kreativt resultat….