”Lets sail to Israel”

”Lets sail to Israel” var Raphaelas ide. Sa steg nummer ett var val antagligen att finna en hamn?

Vi liftade till Fethiye med en munter liten man i en skramlande husbil som puttrade upp genom dalen och nar vi kom till Fetiye for vidare med tva DJs fran Marmaris som gomde ljusskygga ogon bakom solglasogon och korde technomusik pa hogsta volym hela vagen till Antalya forutom da vi stannade for att vi skulle bjudas pa lunch: frukt och sallad samt sma vulkaniska bakverk drankta i ost och efterat sedvanlig cay och vatservetter med appeldoft… Och vi tillats inte under nagra omstandigheter betala for nagonting. ”NOOOO! Friend!”.

Sa val i Antalya satte vi av for att finkamma samtliga hamnar efter en bat till Israel alternativt Cypern.

I hamn nummer ett fanns inga batar som gick till Israel utan enbart nagra hundra meter ut for att turister skall fotografera grottor och ett litet artificiellt vattenfall. Vi var just pa vag ifran denna smatt pafrestande turisthamn dar samtliga battursforsaljader talande flytande tyska vilket efter att ha spenderat 10 min i hamnen holl pa att gora Raphaela tokig. Och hon flydde fran hamnen med fingrarna inborrade i oronen.

Just som vi var pa vag upp fran hamnen som mynnade ut i Antalyas gamla stad motte vi annu en tysktalande man som kom gaende i motsatt riktning.”aber wohin gehen Sie?” fragade han pa en tillgjort entusiastisk tyska. Han var uppenbart en smula hyperaktiv och orerade oavbrutet vaxelvis mellan de 8 sprak han talar flytande. Den turkiska matkulturen hade satt sina spar pa hans barbapappaliknande figur. Mannen berattade att han hade en turistbat full med passagerare som stod och vantade pa avgang nere i hamnen med manniskor fran olika nationaliteter men som saknade en svenska och en tyska, vilket berattigade oss att fa aka med gratis. Ett glas appeljuice utlovades dartill. Taget!

Snart forstod vi den hyperaktive turkens plan… Jag och Raphaela hade nu satts som lockbete pa kroken for att locka fiskarna till hans bat. Ett aldre par fran Holland klev pa, tva foralskade libaneser, ett gang ryssar samt en turk med flickan som forsokte planka pa baten men blev tagna pa bar garning av var valgodde forsaljare. I sista sekund sprang var hyperaktive turk ivag for att kopa kall Efes till mig och Rapa for avnjutning under batturen.

Stopp nummer ett var en grotta dar baten forsokte klamma sig in med sin brummande motor och skrymmande figur mallan de buckliga vaggarna for basta mojliga fotografering och med nod och nappe klarade detta utan kollision. Stopp nummer tva var ett artificiellt vattenfall som denna dagen verkade vara ur funktion sa det fanns knappt foll nagot vatten. Var kapten bad sa mycket om ursakt for detta.

Vi stannade darpa till for att jag och Raphaela skulle fa dyka ned i det klarbla vattnet for avsvalkning i den radnde hettan. Och pa tillbakavag till hamnen avslojade var pajasaktige kapten infor sallskapet at jag och Raphaela varit resans jokrar och vunnit en gratis battur for att varva de andra gasterna… Den verbale turken ville vidare bjuda med oss pa vattenpipebar, men vi kande att vi spenderat tillrackligt med tid med denne man for denna dagen.

Dagen darpa skulle min gatumusikants-oskuld tas.
Raphaela ar en skicklig violinist och hade nu bestamt sig for att varva mig till gatumusikantstrasket. Vi slog oss ned i narheten av ett torg och packade upp vara instrument.

Jag antar att det viktigaste i sanna har sammanhang ar att inte ta sig sjalv pa for stort allvar. Raphaela skrattade och sa ”Johanna…. Kan du vara snall och spela EN melodi och inte 100 olika…?” Vi kunde inte texten till nagon sangerna vi forsokte spela utan hummade mest och sjong med i refrangerna.
Sangerna som blev vara storsta hits var den makedonska brollopssangen ”Makedonsko Devojce” och den Italienska partisansangen ”Bella Ciao”. Storsta delen av konseten bestod av fnissande nar vi gjode misslyckade forsok till att halla takt samt ta hoga toner.Jag beslot mig slutligen for att det rackte med lite tafatt skramlande med mina agg medan Raphaela korde avancerade violinsolon.
Det kandes mest som ett skamt, men tro’t eller ej: vi lyckades fa ihop lite stalars.

Dagen darpa provade vi vart sista mojliga alternativ i Antalya, godshamnen och marinan Liman, som visade sig vara omgardad av taggtrad och intrade forbjudet forbjudet for jantor som soker lift.

Sa vi liftade tillbaka ett snapp vasterut till marinan i Kemer dar vi aven dar holl pa att nekas intrade men blev raddad och insmugglad av en aldre man som bodde pa sin bat Balta Reis.

[img=mitsuyotchi2010_12_8_9_8_14.jpg,437818][img=mitsuyotchi2010_12_8_9_7_50.jpg,437817][img=mitsuyotchi2010_12_8_9_6_29.jpg,437816][img=mitsuyotchi2010_12_8_9_5_51.jpg,437815]