Vi klev ombord pa Balta Reis och halsade pa ytterligare en man som filosofiskt satt och smuttade pa ett glas cay och svarta ogon som stirrade drommande mot horisonten: Erik. Erik paminde till punkt och prickar om mammas farbror Yngve. En vindbiten fiskarman med en valtrimmad ”hitlermushe” som pa huvudet placerat en svart basker som fortojts bak i nacken med ett orage snore. Hans brunbranda hy vittnade om manga timmar pa medelhavet och hans tander om orakneliga cay, turkiska kaffe och cigaretter… Om inte tandborstningen forbattrades skulle de tva framsta trilla av om ett par ar. Jag uppskattade aldern till 60 men visste senare att han var 48. ”My parents wanted me to become a doctor… But I ended up being a traveller” sa han med en viskande rost som gatt upp i rok med cigaretterna. Runt halsen hangde ett halsband med vad som sag ut som en stor kastanj av Ebony, en present fran Zaire. Han bodde tillfalligt pa denna vannens bat men skulle inom nagra dagar paborja sin resa landvagen till Afrika.
Eriks van fragade oss de vanliga fragorna och Erik kommenterade dem diffust filosofiskt, pa ett vis som kunde tolkas pa 100 satt och ej kunde utlasas om det var negativt eller positivt.
Vi fragade de bada mannen om chansen att finna en bat till Cypern eller Israel i marinan, men de antog att detta var fel tidpunkt pa aret. Snart beraknades piskande regn och stormiga vindar dra in over medelhavet sa batagarna som lagt till i marinan agnades sig at (som vi med egna ogon kunde se) att blankputsa relingar och skrov tills man kunde spegla sig i dem, spela backgammon, dricka cay, spela backgammon, dricka cay, sova, dricka cay och lata sig i storsta allmanhet. Alla utom Balta Reis granne, den unge Kazakstanske Apu som har svarigheter att koppla av under vinterhalvaret och cyklar 25 varv runt marinan dagligen, ater 25 agg och resten av dygnets 25 timmar finkammar youtubes arkiv av filmklipp.
”Tonight we will make dinner… bread, olives… and if you want you can sleep here” sa Erik och pekade pa britsarna som vi just suttit pa. Och hans van som slappt in oss erbjod sig att presentera oss for en svensk man som holl till pa denna marinan och hade rollen som nagot slags orakel, visste hur lange batar skulle stanna och var de sedan skulle. Och eventuellt aven hade telefonnummer till andra marinor.
Vi tog ett dopp fran marinans privata brygga innan solen gick ned och gick darpa for att avnjuta den nyfiskade nystekta fisken med Erik och hans van. Malet var utsokt! Efter maten snorade Erik pa sig sina bruna langa vandrarkangor knot handerna bakom ryggen och lunkade ivag genom marinan under en stjarnklar himmel med mig och raphaela i slaptag for att visa oss runt.
”Meat… alcohol…beer… vodka… more, more! They drink and eat all day… and scream more, more. They never get enough” Han forbannade ryssarnas intagande i Kemer. Han hade kommit hit for 30 ar sedan till lummiga strander och klarbla vikar innan de fulla och odragliga ryssarnas intagande. Nu hade de stabiliserat sig dar med blinkande neonskyltar och hotellkomplex.
Vi kom ned till en ode sandstrand och nedanfor denna lag batar och guppade och lystes upp av nagra ljus som var tanda i baten. Vi introducerades for alla vagens blommor med dess dofter innan vi vande tillbaka till Balta Reis.
Denna natt sov jag och Raphaela pa varsin brits under stjarnorna pa Balta Reis insvepta i filtar och sovsackar till ljudet av vagor som kluckade under skrovet och doften av tjocka rep som legat for lange i saltvatten.
Pa morgonen tog vi ryggsackarna pa ryggen och gav oss av for att leta efter tradhus och eldar i Olympus efter Eriks rekommendation, detta var slutet av Raphaelas turkiska aventyr for denna gang. Efter ett veckolangt velande hade hon bestamt sig for att strunta i att gora ett osakert forsoka att fa visum till Iran vid den turkiska gransen, vilket bestamt var hennes nasta destination, och hon hade istallet bokat ett flyg till Tyskland for visumansokan pa ambassad.
Vart svenska orakel hade dessutom foregaende kvall bekraftat vad vi tidigare fran samtliga kallor hort: att det i denna sasong ar hopplost att finna skepp som gar nagonstans, och annu mindre till Cypern och Israel. Oraklet hade for hjalpsamhetens skull anda besvaat sig med att ringa till marinan i Alanya som aven den enbart bestod av batar och batagare som gatt i ide.
Vi fick lift med en liten man med en stor mage i en rod bil som var pa vag till Olympos. Men forst var vi tvungna att aka forbi hans hus for att mata hund och honor. Nar vi matade honorna tog vi en tur i hans gigantiska mandarintradgaard dar vi fick ata sa manga vi bara orkade av de godaste mandarinerna nagonsin och sedan bar med oss sa manga vi orkade bara. Och granatapplen stora som kalhuvuden.
I solnedgang for vi mot Olympos. Mannen stannade plotsligt till vid sidan av vagen och pekade mot en restaurang som lag pa andra sidan. Jag hade tankt att ata har hur som helst. Jag skulle bli overlycklig om jag fick bjuda er pa fisk har, om ni inte vill sa kor jag er till Olympos och sa ater jag pa hemvagen… Men jag skulle verkligen bli glad om jag fick bjuda er. Vi accepterade mannens inbjudan.
Restaurangen var belagen vid en kalla och ett vattenfall och vi satt i ett trahus mitt i turkisk medelhavsnatur till fagelkvitter, porlande vattenfall och fallande hostlov. Man i vita skjortor skred in med ungsgratinerad fisk, ostgratinerade champinjoner, ostar, sallader och nybakt brod. Detta var ingen blygsam maltid vi blitt bjudna pa!
Vi larde kanna Hussein: Han hade under manga ar haft ett billigt hostel i Antalya dar han valkomnat unga resenarer fran hela varlden och han berattade historia efter hitoria om fina moten med fina manniskor som slutat lyckigt och de blivit sa bra vanner och hjalpt varandra. Hans 61 ariga ansikte hade farats efter ett kroniskt leende. Jag och Raphaela tyckte det va sa fantastiskt att for omvaxlings skull hora en man som var full av historier dar alla slutat lyckligt. En historia: en man som gatt for att satta i guldtander i indien men blitt snuvad pa guldet och fatt koppar insatt istallet vilket lett till att tanderna snarats fargats grona. Nar han kommit till Turkiet och traffat Hussein kunde han varken tala eller ata och hade tappat flera kilon. han hade inga pengar for att ratta till problemet. Hussein lanade honom pengar. Och nar mannen kom tillbaa till sitt land skickade han honom den dubbla summan tillbaka. Och vi blev sa fina vanner. ”Jag grater ibland nar jag tanker pa hur mycket jag saknar honom” sa Hussein. Och hans ogon tarades lite. Maltiden avrundades med cay och vi fyllde upp samtliga vattenflaskor med kallvatten och sa for vi vidare.
Vagen till Olympos visade sig vara mycket svar att finna och Hussein hade inte alls varit pa vag at detta hallet men var helt overlycklig over att fa hjalpa tva unga ryggsacksresenarer vilket han menade fick honom att kanna som att han var ung igen och fick ateruppleva sina fina minnen. Efter sakert en timmes letande, felkorningar osv fann vi vagen till Olympus stranden dar Hussein fann oss en fin plats pa stranden och vi satte upp vart talt till ljuslyktorna av hans bil. Han var bara for fin!
Hans sista onskan var att fa hjalpa Raphaela med att kora henne till flygplatsen i Antalya tva dagar senare, men nu skulle han lamna oss i fred for han visste hur det var, att man som resenar ville vara sjalvstandig…
Vi spenderade en hel dag pa Olympos strand med att ata ett 30tal mandariner och uppflugna i antika trad i markliga former lasa bocker. Mot eftermiddagen gick vi en bit in pa den lycianska vagen for att finna en egen strand att sova pa, foregaende morgon hade vi blitt vackta av polis som ville ha 5 lira i baakshish for att vi slaggat pa stranden. Denna natt blev vi ensamma pa en strand full med sopor, plastpasar, petflaskor och gamla dunkar som uppenbarligen aldrig stadas.
Morgonen darpa gick vi tillbaka till Olympus stranden dar vi fann Hussein som stod och vantade med kort troja dragen over den stora magen och en keps bakofram vid sin roda bil och hans leende var aven pa plats. Och sa akte vi och tog farval av Raphaela pa Antalyas flygplats varpa Hussein korde mig till Kemers marina, for jag hade dealat att jag nu skulle ta sallskap med Erik till Syrien…
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.