Nagra dagar senare blev jag kontaktad av en Lucasz fran Polen som reser varlden runt pa cykel. Lucasz var en hyperaktiv aventyrarsjal som vid intagande i Turkiet erhallit 1 manads visum i egenhet av polsk medborgare men vid den aktuella tidpunkten stannat tre manader utover detta. Han hade haft en trevlig tid i Turkiet, hunnit ha en flickvan i Ankara, cyklat langsamt, blivit hembjuden till turkiska familjer langs med vagen… Nu ville han lamna Turkiet och fortsatta resan till Syrien men vantade pa hjalp fran en van i Antakya, som rakade vara advokat, och sag mycket iogonfallande ut dar han varje dag satt och drack ol och rokte cigaretter i kostym efter jobbet tillsammans med alla Hippies pa Antakyas flummigaste restauranger.
Sa foljande kvall hade jag och Lucasz stamt traff utanfor Antakyas centralt belagna beromda moske Habibi Neccar. Lucasz var forsenad sa jag borjade bli rastlos dar jag satt i Antakyas dunkla moskeomrade i jacka med uppdragen luva, det borjade bli vinter aven i medelhavets sodra delar. For att dova min tristess borjade jag att kedjeata nysnattade mandariner som jag just varit och plockat i bergen utanfor Antakya tillsammans med nagra couchsurfarvanner. Sa, en halvtimme och ett 20-tal mandariner senare kom en alert yngling checkt gaende i ett par dyra vandrarkangor och en tshirt med tryck ”No compromises – Vegan fighter”. Han maste ha varit 22, max 23 ar. Han ledde en cykel av modell som paminde om de BMXar de tuffa killarna hade nar man var liten.
Lucasz som har sa mycket energi att man nastan blir radioaktiv av att vara i narheten later inte en sekund av sitt liv ga till spillo utan ville nu i vantan pa advokatutlatande finkamma omradena runt Antakya. Sa en timme forsent lamnade vi Antakya foljande dag… Lucasz var forsenad aven denna dag, men denna dag var jag forvarnad bade genom gardagens erfarenhet och hans egen ledtrad om att han inte agde nagon apparat som visade tid samt att tid var ett mycket vagt begrepp i hans varld.
Vart forsta turistobjekt var vattenfallena i Harbiye – vattenfalllen dar Apollon enligt den grekiska mytologin, foralskade sig i Daphne och moder jord for att radda Daphne forvandlade henne till ett praktfullt trad. Vattenfallena foddes enligt sagnen ur Daphnes tarar.
Vi fick lift med en Turkisk man som i vanliga fall var bosatt i Libyen for att arbeta i den turkiska snabbmatsbranchen. Vi hade tur som fatt lift med en sadan gastvanlig herre. Han hade ont om tid – men insisterade anda pa att forst kora oss till den basta utsiktspunkten och darpa ner till polarna av Daphnes tarar dar det i de lummiga tradgardarna lag en restaurang dar det rok av nygrillade pita och kebab. ”Vad vill ni ha?” Fragade han. Hummus blev det sjalvklara svaret for oss da Lucasz meny ar ytterst begransad da han varken ater kott, ost, agg, ovriga mejeriprodukter eller nagonting annat som kan ha med djurindustri att gora. Men snart seglade en sagolik sallad garnerad med farsk mynta samt tre hummustallrikar med en sma blankande sjoar av farskpressad olivolja pa toppen. Maltiden ackompanjerades av den traditionella spritdrycken raki.
Vi traffade senare Lucasz alevimuslimska vaninna Cansu utanfor Ali Baba restaurang som trots att hon ar en spektakulart oppensinnad ung dam som varit utbytesstudent i Spanien blev aningen forvirrad av allt Lucasz prat om sex hit och dit.
Cansu rekommenderade oss att spendera natten i en Turban (religios byggnad) som lag halvvags ned i olivtradgardarna. I Turbanen hade hon sjalv overnattat en gang i sallskap med sin familj och denna sade hon vara oppen for alla religioner, saval judar, kristna och hinduer som muslimer.
Vi fann slutligen Turbanen dar det i flera rum radde full aktivitet i Bayramanda. Det eldades rokelser och renande orter och mitt i den tjocka angan stod medelalders man och kysste varsin upplaga av koranen. Jag och Lucasz var mycket fascinerade av denna plats och jag ville hemskt garna overnatta i denna stamningsfulla muslimska atmosfar. Vi forsokte darmed komma diskutera fram sinsemellan huruvida det var lov eller ej.
Sa kom en ung turkisk kvinna fram till oss som suttit med sin familj vid ett bord langre bort och druckit cay. Hon talade ingen engelska men var mycket nyfiken och karismatisk med sitt langa blanka har, sin slanka figur och sin energiska turkiska och Lucasz blev genast fortjust. Kvinnan bjod in oss att dricka cay tillsammans med hennes familj. Tekannan och fyra stycken glas dukades upp pa plastbordet i Turbanens oppna ytor och upprepade glas dracks medan vi forsokte konversera med den energiska varmhjartade Feride och hennes faster omringade av en hop minderariga kusiner och syskon som uppvaktade oss som kungar med kakor och fyllde pa glas och fat nar de var tomma. Feride var gymnastiklarare och hade om mojligt annu mera energi an Lucasz.
Feride ville ta med oss pa en tur foljande morgon for att visa oss vattenfallen. Vi skulle ga upp klockan sex. Vi kunde absolut sova i Turbanen och fick valja huruvida vi ville sova under bar himmel eller i rum. …Men sa forsvann plotsligt fastern som forsett oss med cay och kakor och det marktes forandringens vind tonades in i atmosfaren. Feride och de yngre kusinerna talade till varandra stressat pa turkiska.
”Ni maste ga” sade hon slutligen. ”Ni kan inte stanna har inatt.” ”Okej, vi forstar, men vi ses val imorgon klockan sex forr att ga till vattenfallen?” forsokte Lucasz konfirmera. ”Jag ar ledsen, men jag kan inte…” sade Feride och vi sag pa henne att hon var ledsen och lite radd samtidigt. Hon kunde inte saga nagonting mer, men snart forsod vi varfor.
Ferides farbror kom ut ur deras hus som lag i turbanen och borjade hytta med naven at oss.
Farbrodern tyckte antagligen inte att det var en lamplig aktivitet for en ung kvinna att umgas med oanstandiga utlanningar och lova bort sig till aventyr med dessa. ”Add me on facebook” viskade Feride snabbt innan hon sprang ivag for att lyda farbrodern.
Jag och Lucasz flydde med raska steg. Var plan hade varit att sova nagonstans i skogen under bar himmel, men vi ville inte riskera flera sammantraffningar med den aggressive farbrodern utan forsokte finna en sovplats sa langt som mojligt undan fran denne. Vi insag nu att det inte ar nagon lek att ge sig i lag med arabiska kvinnor. Det finns alltid en fader, en broder eller annan slakting som vakar som hokar over sina kvinnor.
Vi var halvvags ned till bassangerna av Daphnes tarar och befann oss nu i de kilometerlanga olivtradgardarna som odlades i terasser. Vi kunde klart och tydligt orientera oss i fullmanesskenet. Sa dar, pa en av terasserna, bestamde vi oss for att spendera natten under oppen himmel.
Vi rullade ut sovsackar och liggunderlag pa den harda jorden och satte pa oss ordentligt med klader for att spendera natten i dessa. Jag somnade snabbt men Lucasz ruskade snart pa mig for att informera om att jag snarkade.
Jag vred mig om och lade mig pa sidan och somnade om. Jag vaknade av en ny armbage i ryggen och informerades om att jag snarkat igen. Vafasen. Lucasz informerade mig om att han med omojlighet kunde sova i narheten av folk som snarkade… Men har lag vi under bar jakla himmel i en kilometerlang olivtradgard och anda skulle han envisas med att ligga brevid mig som snarkade! Jag lag vaken ett langt tag, uppenbarligenn snarkade jag i vilken position jag an somnade och da skulle jag vackas av armbagar. Jag noterade att Lucasz inte somnade trots att det inte fanns nagra snarkningar och han bekande efter nagon timme att det var markligt att det var svart att somna in denna dag och att det maste bero pa att han var en sadan erfaren aventyrare som lart sig att alltid halla koll pa omgivningarna och som om han somnar sover med ett oga oppet och vaknar av minsta lilla ljud och eventuell fara…. forts foljer…
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.