On the road

Måndag 27/2-2006

Klockan ringer 05,50 och jag känner mig som ett lik, jag stängde ju precis ögonen. Får verkligen släpa mig ur sängen och in i duschen. Där vaknar jag ju snabbt då jag upptäcker att vattnet är kokande varmt. Min stackars redan så ömma kropp, skållar den totalt. Under tiden som vi försöker piggna till med frukost och kaffe känns det som vi förflyttads till ”Jurassic Park”. Dessa enorma fåglar cirkulerar i luften ovanför oss. Nu börjar det bli lite stressigt, jag måste packa det sista, växla pengar, hitta de andra tjejerna och hitta vår guide. Allt löste sig smidigt och vi börjar vår långa färd mot Bwindi National Park. Vårt första mål är dock Entebbe Airport där vi hoppas kunna hitta Ulla och Tommys bagage. På vägen dit får vi nu en chans att bekanta oss med varandra och med vår guide Frank. Alla i gruppen verkar verkligen super trevliga. Kristina och Anette berättar spännande historier om sitt liv i Dubai där de bor och arbetar. Guiden Frank verkar också helt underbar, får verkligen ett toppen första intryck av honom med. Lyckan var med oss och efter en varm timme på flygplatsen fortsätter vi svettas i bilden. Vi passerar helt underbar natur på vägen och det är svårt att veta åt vilket håll man ska titta. Huvudet går som en propeller på mig och jag känner mig som en nyfiken surukat. Vi passerar även Ekvatorn, nu är jag långt hemifrån. Eftersom stoppet på Entebbe Airport dragit ut på tiden väljer Frank att ta en ”shortcut”. Denna ”shortcut” visar sig vara en mycket positiv överraskning då vi kör genom olika village istället för på den stora vägen. Frank pratar och berättar allt han kan för oss och jag kan lova att det inte är lite det. Jag känner mig som ett litet barn på mitt livs bästa julafton. Frågorna bubblar ur munnen på mig så jag är nästan rädd att han ska tröttna och stanna bilen för att kasta ut mig. Vid lunchtid är vi lagom framme i en mysig liten stad. Nu börjar oturen komma ikapp oss lite igen, vi har kört punktering ….. PÅ TVÅ AV DÄCKEN. Inte mycket att göra, Frank släpper av oss och stackaren får köra och fixa bilen. Äter vår lunch och går för att möta upp bilen igen men han är inte här än. Kilar upp till balkongen på restaurangen för att få lite överblick av staden. Pratar även lite med tre män som sitter där, mycket trevliga och de berättar en massa spännande saker för oss. Åter igen får jag den där Jurassic Park känslan. Jätte fåglarna sussar över oss. Frank kommer nu tillbaka med en hel bil igen. Tar lite emot att krypa in och sätta sig i sätet igen, min rumpa är något öm av allt detta sittande.Vägen vi nu kör på är helt underbar. Vilken natur, så grönt, så bördigt och bergigt överallt. Eller ja, det är ju inga berg direkt utan mycket fina och stora kullar. Försöker att knäppa av en del bilder men det är inte så lätt när man skumpar runt i 130km/h. De sista milen är de längsta milen i mitt liv, går inte ens att förklara hur vi skumpar runt i bilen. Tur att vi har en kanon chaffis som tryggt tar oss fram till Bwindi och Bohouma Loudge Camp. Möts av en mycket snäll och trevlig personal där som tar oss till våra rum. Blir sen serverade lite middag. Klockan 21,30, efter mat och någon öl fullkomligt stupar jag i säng och slocknar direkt, full av förväntan inför morgondagen.