I Love Gorillas!!

Tisdag 28/2-2006

Klockan ringer 06.00 och jag slår upp ögonen och känner ett rejält dunkande i huvudet. Tack för det, varför just i dag? Släpar mig ur sängen och packar min väska med allt jag behöver under dagen. Äter en god och nyttig frukost med massa olika frukter och känner för första gången den där pirrande känslan i magen. Det är dags. Det är idag, dagen jag så länge längtat efter i hela mitt liv. Jag känner verkligen ett lyckorus i hela kroppen. Frank säger till mig att jag ser ut som ett litet barn som studsar av glädje. Jag måste ”PolePole” (lugna mig) annars tuppar jag av och missar allt. Äntligen säger han att det är dags att gå för att möta vakterna som ska ta mig dit upp. Lyckligt springer jag hela vägen med ett leende som går från öra till öra. Så ja… Lite otur igen. Kristina och Anette är i R group och jag är i M group. Lite trist att gå utan dem men men, hade ju gått ändå. Men säg vad Frank inte kan fixa, han ordnar så vi hamnar i samma grupp and of we go. Guiden bereder oss på att det kan ta en timme men i värsta fall måste vi vara beredda på att det kan ta upp till 15 timmar. Inget kan besvära mig nu, jag kan knalla 15 timmar om det behövs, jag är ju så nära nu. Vandringen går genom en helt sagolikt vacker regnskog som blir tätare och tätare för varje steg jag tar. Allt känns så overkligt, det känns som jag tittar på en film. Detta händer inte mig, det är för bra för att vara sant. Denna lycka jag känner kan omöjligt vara verklig. Väcks snart ur mina tankar då ”Obid” stannar och säger att nu är vi nära. Redan? Jag har ju bara gått i ca 40 minuter. Jag vet inte vad jag sak ta mig till nu. Vet inte om det som bubblar i min kropp ska komma ut som skratt eller tårar eller om jag helt enkelt ska kräkas av nervositet och lycka. Allt är så förvillande, skrämmande härligt. Lite snabbt gåt han igenom reglerna igen. Ingen blixt, inga hastiga rörelser, stå i grupp så de inte känner sig omringade, rör ej dem, ingen ögonkontakt och en massa andra bra och givetvis nödvändiga regler. Jag har vid detta laget slutat lyssna, släpp fram mig nu!!! Nu börjar vi gå igen och jag tänker att vi ska säkert smyga oss fram minst 1 km till, men nej då. Runt nästa buske hinner vi bara och där sitter de. Jag kan inte tro att det är sant, svimmar nästa av lycka. Detta kan inte vara sant, jag måste drömma. Den ena svarta klumpen efter den andra dyker upp framför mig. Guiden pekar upp i trädet och säger att där sitter ”The Silverback”. Helt plötsligt kastar han sig smidigt ner från trädet och kommer med mycket bestämda steg rakt mot oss. Lyckan byts för en liten sekund ut mot skräck och fasa. Försöker snabbt att komma på vad Dian Fossey skulle ha gjort om hon stod i mina vandrar kängor??! Guiden lugnar mig snabbt och säger att han vill bara kolla vem vi är och godkänna att vi är där. Efter ett par minuter lägger han sig ner en bit ifrån oss och är ok med att vi står där och råglor på honom som några dumma Papparazzi. Jag knäpper av så många bilder som bara är möjligt. Vet inte om jag ska fokusera på Silverback som ligger bara 4 meter ifrån mig eller på de två honorna som putar varandra eller på hon som sitter i trädet och käkar frukt eller på den lilla babyn som gör allt för att få vår uppmärksamhet. Den lilla är verkligen underbart söt. Han gör ett tappert försök att skrämma oss genom att slå sig på bröstet för att visa att han verkligen är The King of the World. Detta är helt underbart. Bättre än jag någonsin i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Nu förstår jag varför jag drömt om detta i så många år. Jag ser knappt något i kameran då jag har fullkomlig översvämning av tårar i mina ögon. Får verkligen kämpa för att inte brista ut i gråt. Plötsligt hör jag någon långt långt borta säga att det är 17 minuter kvar. Redan? Jag kom ju precis hit. Nu är Silverback så lugn och ”Obid” skickar fram mig lite närmre. Nu är jag så nära så jag skulle kunna sträcka ut handen och nästan ta på dem. Nu är det dags att lämna dem igen och jag funderar på ett bra gömställe. Undrar om de märker att jag försvinner? Vandringen tillbaka går som en dans, jag svävar ner från berget. Plötsligt blir det liv på vakterna och guiden. Den ena drar fram sin manchetas, den andra riktar sitt vapen mot buskarna. Får senare veta att det tydligen låg en mycket stor orm där. Får certifikat av Obid och tar lite foton på denna för övrigt 10 poängare till guide. =) Sitter och äter lunchen på terrassen och försöker ta in allt som har hänt idag, alla intryck. Försöker förstå att det verkligen har hänt. Jag har verkligen fått uppleva min dröm nu, jag har sett dessa underbara varelser med mina egna ögon. Känner mig alldeles full av energi och för sprallig för att kunna sitta stilla så jag ger mig ut på ännu en treaking. Denna gången bär det av mot ett vattenfall. Vägen dit är otroligt brant och tuff på vissa ställen, men vad gör man inte? Jag vill ju inte missa en enda sekund av landet genom att bara sitta på min häck någonstans och uggla. Vattenfallet är verkligen imponerande att se. Får även se en massa vackra fåglar och fjärilar samt några små söta ”Red tail Monkeys”. Oturen igen, min batteri lampa i kameran börjar blinka. Har Marita batteri laddaren med sig? Nej då, det har hon inte. Trodde att ett sprillans nytt batteri skulle räcka lite längre än bara ett par dagar. Jaja, jag har i alla fall fått fota mina älskade gorillor och de andra i gruppen lovar att skicka mig bilder när vi kommer hem. När jag väl kommer tillbaka till mitt Camp är jag så slut i kroppen att jag väljer att krascha i lobbyn med en kall öl. NICE!! Kvällen går sen i lugnets tecken och min hjärna är så överbelastad av intryck av allt som har hänt idag. Efter middagen är jag nästan på väg att somna vid middags bordet. Väljer att gå in till mig för att ta en dusch och sen sova trots att klockan bara är 20.30. Ack nej, så blev det inte. Möter Kristina och Anette som ska ut på en egen vandring i parken trots att det verkligen är kolsvart ute. Jag blev snabbt övertalad och vi knallar i väg med våra ficklampor. Mitt batteri i min lampa dör snart. Vad är det med mig och batterier egentligen? Är jag en enda stor vandrande urladdning eller? Tur att de andra har super gräsliga men bra pannlampor. Testar att stänga av lamporna för att se hur mörkt det verkligen är. MÖRKT kan jag tala om, jag ser inte ens min egen kropp. Kan inte förstå hur lokalbefolkningen knallar omkring mitt i natten och inte går vilse. Jag som aldrig annars är mörkrädd börjar faktiskt känna mig lite pirrig. Tänder lampan igen och går sen och njuter av alla regnskogen nattljud. Nu känner jag den där klumpen i halsen igen och jag gråter nästan en skvätt av lycka igen. Börjar nu känna lite ångest över hemresan komma krypande. Jag vill ju stanna här. Jag har hamnat rätt, detta känns så rätt, känner mig hemma på något konstigt sätt. Sitter sen på terrassen och tittar på blixtarna bortom bergen. Jag kommer verkligen att sakna ”Mitt Afrika”. Nej, det kommer en morgondag. Det är dags att duscha och krypa ner i sängen.