Fairytale

Vi satte oss pa farjan som skulle ta oss till Colonia de Sacramente, cirka tva timmars bussfard fran den uruguanska huvudstaden Montevideo. Resan till havs varade bara en timme och avslutades med en kack sang om foretagen ”Buquebus” tillika det foretag som anordnat farden (motsvarigheten ar ungefar att Sverige skulle ha en lat om Gotlandsfarjan).

Val framme i Colonia mottes vi av en lugn liten by och stekande sol. Vi beslutade att ta vara jattevaskor och vandra omkring under de tva timmar som de skulle ta for var buss att dyka upp. Efter en stunds vandrande kom vi dock pa att man vrider fram klockan en timme mellan Argentina och Uruguay varpa promenaden tillbaka blev relativt rask.

Vi anlande till ett kyligt Montevideo, bada rejalt forkylda. Vi begav oss hem till var couchsurfer Rafael men ingen var hemma och vi blev dessutom nagot misstanksamma da det var tva andra namn som stod skrivna pa dorren. Det var inte mycket annat att gora an att paborja en hosteljakt.
Utanfor en liten kiosk fick vi tipset, av tva uteliggare, att fraga herren i kiosken om ett hostel da han tydligen agde ett. Med en viss skeptis gick vi in i kiosken och fragade. ”Joda, vi har plats pa vart hostel”, svarade mannen och en kvinnlig anstalld foljde oss over gatan och laste upp en dorr dar ingen som helst information om att detta skulle vara ett hostel fanns. Val inne leddes vi till en dorr forseglad med hanglas pa yttersidan och inne i rummet fanns tva madrasser som var svarta av smuts. Till och med min grans var nadd och jag fick kanslan av att detta snarare var nagon form av slavforvaring an ett hostel. Nar kvinnan dessutom meddelade att priset skulle vara detsamma som vi betalat for Hostel Suites i Buenos Aires tackade vi for oss och gick.

Efter manga om och men hittade vi till slut ett humant hostel med trevligt folk och ett hyfsat pris. Vi foll ned i varsin sang och somnade omedelbart.

Dagen darpa tog vi kontakt med couchsurfer nummer tva, en kvinna vid namn Rossana och dennes familj. Vi fick en vagbeskrivning och vantade in bussen som skulle ta oss till El Pinar, cirka 3 mil utanfor Montevideo. I vantan pa denna vandrade vi omkring lite i Montevideo och hittade en park dar vi slog oss ned i solen. Under hela resan har vi, i samtliga lander, stott pa ett flertal glassforsaljare som gar runt med en liten vagn fylld med glass. Dessa ropar alltid ut att de saljer glass, garna i olika melodier, men i denna park fanns en aldre herre med glasskarra som salde glass som om det gallde livet. ”GLASS!!, GLAAAAAAAAAAASS” vralade forsaljaren som om han svavade mellan liv och dod. En annan teori var aven att mannen helt enkelt forsokte skramma folk till att kopa glass och darmed anvande sig av en nagot primitiv overtalningsteknink.

Eftermiddagen kom och vi satte oss pa bussen mot El Pinar. Jag hade tidigare last att Montevideo troligtvis ar Sydamerikas most liveable city (om nagon har vetskap om det svenska ordet for ”liveable” sa var vanlig och upplys mig om detta) och nar vi steg av i El Pinar forstod vi sannerligen varfor. Vi var omgivna av gronska, vackra hus och ljudet av vagar fran de narliggande stranderna var standigt narvarande. Vi hittade huset dar vi skulle bo och mottes upp av Rossana som gav oss varsin stor kram. Samtidigt kom aven skolbussen och av denna hoppade femarige Santiago och treariga Lara.

Hela kvallen pratade vi med Rossana och vi var bada fullkomligt hanforda over hur sunda asikter och vettiga resonemang en manniska kan ha. Lite senare under kvallen kom aven Rossanas man Nacho och vi at middag tillsammans innan jag och Magnus gjorde oss hemmastadda i vara sangar (ironiskt nog har vi aldrig sovit i en soffa nar vi couchsurfat utan alltid haft minst en sang).

Dagarna som foljde spenderade vi pa stranden och pa eftermiddagarna lekte vi med Santi och Lara. Rossana ville aven att vi skulle ata tillsammans med dem varpa hon mer an garna stod for all mat och dessutom glatt ordnade vegetariska alternativ. Detta innebar att Magnus och jag varken betalade for mat eller husrum men Rossana havdade att detta ingick om man bodde med en familj. Aldrig hade vi upplevt en sadan gastfrihet och vi kande oss sa valkomna och omhandertagna hos denna underbara familj!
Rossana visade sig aven vara en av de mest intelligenta manniskor jag nagonsin mott och vi hade dagligen konversationer som varade i flera timmar.

Dagen innan vi skulle aka tillbaka till Buenos Aires tog jag och Magnus bussen in till centrum for att fixa batbiljetter tillbaka till Argentina. Nar vi skulle tillbaka till familjen hoppade vi inte pa var vanlig buss utan en annan som aven den hade slutdestination ”El Pinar”. Efter cirka en timme meddelade busschaufforen att vi natt slutstationen. Vi hade inte akt forbi vart hus och hade ingen aning om var vi befann oss. Det var dessutom becksvart ute.
”Jag har ingen bradska”, utbrast busschaufforen glatt samtidigt som han fyllde pa sin matekopp. ”Jag kor er, var bor ni nagonstans?”. Da det for ovanlighetens skull var jag som anordnat och organiserat boendet hade jag skrivit upp bade adress och samtliga direktioner i mitt block varpa Magnus vande sig mot mig och sa: ”Okej Malin, tar du fram ditt block med adressen?”. ”Magnus…. det ligger pa min sang. Men jag kommer ihag lite av adressen..”. ”Vad bra, vad ar adressen da?”. ”…..Nat pa P…..tror jag”.

Busschaufforen korde dock runt i omradet med ett leende pa lapparna tills dess att Magnus kunde urskilja vart hus i morkret. Vi tackade sa hemskt mycket for hjalpen men busschaffisen bedyrade att det verkligen inte varit nagra problem alls. Efter denna incident var jag och Magnus fullstandigt overens om att den uruguanska befolkningen maste vara den trevligaste och mest talmodiga i denna varld.

Var sista kvall med familjen bakade vi kladdkaka med Santi och Lara. Vi pratade med Rossana och Nacho till langt in pa smatimmarna och gick sedan och la oss.

Morgonen kom och det var dags for avsked. Det var med tungt hjarta och tarfyllda ogon som jag tog farval av dessa varma, underbara manniskor och jag kunde inte beskriva min tacksamhet over att ha blivit inslappt i deras liv pa det har sattet.

Pa kvallen gjorde vi comeback i Buenos Aires for en sista helg innan vi skulle resa vidare mot Cordoba for tva veckors trekking. Vi kakade middag och gick ut for att ola. Vi kom igang och begav oss till ”Glam”, en av Buenos Aires framsta gayklubbar. Val dar drojde det inte lange innan Magnus hittade ett ragg. Det basta med bogar ar att de alltid hanger men en om ens van hookar med en av deras vanner. Jag tillbringade saledes resten av natten dansande med ett gang stortskona bogar fran Sydamerikas alla horn.

Vid sextiden ranglade jag och Magnus tillbaka till vart hostel. Utcheckningen var bara fyra timmar bort men detta besvarade oss inte namnvart och bara tre timmar senare gick vi upp med glatt humor och kakade frukost.
Till var besvikelse hade vart nuvarande hostel ingen TV-rum fyllt av saccosackar sasom vart favorithostel ”Hostel Suites” vid Flordia dar vi bott med Ingrid och Jenny.

”Men Magnus… ska vi inte aka till Hostel Suites och fraga om vi inte kan fa lana TV-rummet i alla fall?”. Sagt och gjort, vi satte oss pa tunnelbanan och akte till Florida. Dar fann vi en reception fylld av bakull personal med Peruken i spetsen. Denna kande omedelbart igen oss och log stort at vart hall. Trots att jag forklarade var situation sa tror jag inte att nagon ur personalen riktigt forstod att vi inte hade bott pa hostelet pa over en vecka for TV-rummet utlanades utan nagra som helst ifragasattningar och varfor vi prompt skulle vara dar.

Trotta och tamligen slitna spenderade vi dagen i TV-rummet kakandes pa chips och choklad i vantan pa var nattbuss som skulle fora oss vidare till Cordoba.