Viva La France!

”Det foreligger en viss risk att vagarna paverkats av gardagens ovader” informerades vi. Vi blev foga forvanade eftersom att vagarna mestadels bestar av rod sand och pa sin hojd en och annan sten. Vi bestamde oss likval for att bege oss ut till vagen och invanta bussen som skulle ga klockan atta. Val dar kommer jag pa att det ar mycket roligare att hitchhika varpa jag glatt slanger upp min hogra tumme i vadret nar vi ser den forsta forbipasserande karran. De tva snubbarna stannar omedelbart sin jeep som bestar av ett tvasitsframsate och ett flak. Vi meddelar att vi ar pa vag mot Santa Rosa vilket aven ar malet for vara chaffisar varpa vi hoppar upp pa flaket och paborjar farden mot var slutdestination. Denna gata bestar av mer hal an vag men var chauffor ar mirakulost duktig och skicklig som fa. Hatten av for denna!

Cirka en timme senare kommer vi fram. Vi tackar vara chaffisar, som belonar oss med en CD med paraguansk musik, och beger oss mot busstationen for att aka tillbaka till Asuncion. Var nasta destination ar saltoknen i den bolivianska staden Uyuni varpa de nastkommande dagarna mer eller mindre skulle besta av ett konstant bussakande.
Vi stannade en natt i Santa Cruz och hittade ett billigt hotell med mysiga sangar och en annu mysigare gard. Trots att jag ansag att jag sovit bra under alla bussturer somnade jag sa fort jag lade mig ned (klockan var ungefar atta pa kvallen). Jag vaknade redan vi sjutiden morgonen darpa och horde regnet smattra mot fonstret. Detta var en enorm befrielse da varmen och hogtrycket dagen innan varit outhardligt (atminstone nar man var domd till att sitta pa en buss hela dagen).

Nu skulle ytterligare bussresor paborjas pch Uyuni var var nasta slutdestination. Denna resa skulle ta 23 timmar fick vi veta och ett byte skulle aven goras i Sucre. Klockan sju pa kvallen steg vi pa och denna bussresa holls i akta boliviansk anda pa sma, smala slingervagar och med folk som doftar allt annat an rosor. Men det som Magnus fick uppleva denna fard liknade ingenting annat.

Da jag och Frida tilldelats platser bredvid varandra var det Magnus som skulle fa sitta bredvid en okand. Denna visade sig vara en boliviansk herre som, minst sagt, hade en latt doft av avlopp som en aura runt sig. Da denna aven tog upp sitt eget samt halva Magnus sate tilldelades han smeknamnet ”Solstralen” da vi alla ansag att han tillforde sa otroligt mycket positivt i var tillvaro. Solstralen visade sig ha manga talanger da han vid ett flertal tillfallen holl muttrande dialoger med sig sjalv samt framforde nagon form av ramande laten da ovriga bussresenarer patalade onskemal om att bussen skulle sluta stanna var tionde minut.

Med pa bussen akte aven fyra tonarskillar varav tva stycken spenderade natten sovandes pa golvet da det inte fanns tillrackligt med sittplatser. Samtliga hade en nagot hiphop-inspirerad stil och vidholl ett stralande humor under hela farden och berattade diverse vitsar for varandra som
inte ens de sjalva forstod. Vi var sa imponerade av dessa talmodiga gossar att vi bjod dem pa vara chips (det hor aven till saken att en av vara tvaliters vattenflaskor ramlat ned rakt i huvudet pa en av killarna sa att vi hade tamligen daligt samvete bara over var blotta narvaro pa bussen).

Klockan fem pa morgonen tands bussens lyse. Vi hor regnet utanfor och chaufforen meddelar att alla omedelbart maste lamna bussen. Vi gar ut och upptacker att vi befinner oss mitt ute i ingenstans, omgivna av berg och pa ett stort lertacke som en gang varit en vag. Regnet har, med andra ord, upplost hela vagen varpa bussen nu inte kan fa faste utan bara slirar omkring vi varje forsokt att kora. Samtliga herrar rusar ni in bakom bussen for att, pa nagot satt, putta upp denna for backen vi star infor. Nar detta misslyckas sa ser jag plotsligt hur ett av bussens bagageutrymmen oppnas av chaufforen. I detta ligger en sovande herre som nu informeras om att han omedelbart maste ut och hjalpa till att putta. I nagot av ett chocktillstand bevittnar jag hur denna karl lydigt tar pa sig sina gympaskor, lamnar sitt krypin i bagageutrymmet och gar ut och knuffar pa bussen.
Efter vad som kants som en evighet kommer vi antligen loss. Dyngsura, kalla och leriga tar vi ater plats pa bussen och anlander sedan till Sucre. Vi intar nasta buss som skall ta oss till Potosi (varldens hogst belagna stad) efter att ha fatt hjalp av en mycket vanlig bolivianska konstapel med att vaxla in vara ursprungliga biljetter mot nya. Denna buss ar betydligt renare och bolivianerna ar nastintill doftlosa (vilket ar ytterst ovanligt). Vi far dock vetskap om att vi maste gora ytterligare ett bussbyte i Potosi varpa vi satter oss pa var tredje buss efter att ha spenderat ett par timmar i staden.

Mitt i natten, tio timmar forsenade anlander vi antligen till Uyuni. Jag trodde aldrig att bussfarden skulle bli nagot problem men jag skulle ljuga om jag sa att denna inte tart pa mig. Da de senaste tva veckorna bestatt av enbart bussresor med valdigt korta stopp daremellan blev denna resa nagot av pricken over i:et. Somnbristen var pataglig, matintaget begransat till kakor och allting gjorde ont. Jag minns inte nar jag kande mig sa sliten senast.
Vi beslutade att stanna en dag i Uyuni, innan vi skulle paborja tredagarstrekken i Saltoknen, for att sova, ata och vanja oss vid hojden. Denna dag traffade vi Brodie, en australiesk snubbe vars livspassion visade sig vara knark. Denna hade en infernalisk formaga att leda in varje konversation pa amnet droger men var anda en tamligen rolig snubbe. Vi spenderade dagen med Brodie och jag borjade forbereda mig mentalt for ett av mitt livs storsta upplevelser som skulle paborjas under morgondagen da vi skulle bege oss mot saltoknen.

Var grupp visade sig besta av tre fransktalande bruttor fran Canada vid namn Laurie, Melanie och Christine. Vi hamnade aven i samma jeerp som dessa varpa en hel del tid spenderades i deras sallskap.
I den andra jeepen hamnade resten av var grupp vilket var fem galna, stortskona fransman samt en underbar 52-arig man fran Zimbawe som tilldelades smeknamnet Pablo (dennas riktiga namn var Paul).

Sjalva trekken hade vi bokat in via Tito Tours och Tito var saledes var guide. Denna man var fullkomligt fantastisk och visade sig ha en akta, genuin karlek till andra manniskor och hans omtanksamma mentalitet spred sig som en aura runt honom. Vi hade dock oturen att, istallet for Tito, tilldelas Theo som jeepchaffis. Theo surade, svarade knappt pa tilltal och korde i snigelfart varpa var del av gruppen standigt var minst 15 minuter efter resterande.

Vi spenderade var forsta dag i saltoknen bland kexagonformade upphojningar och vralande fransman. Vi bevittnade solnedgangen (vilket vi inte fatt om vi bakot vi nagot annat foretag da dessa oftast bara stressar omkring och vill till diverse hotell sa fort som mojligt) och begav oss sedan till vart hotell som visade sig vara byggt av salt.
Pa kvallen kakade vi middag och bjods pa rom av fransmannen. Dessa hade dock inte riktigt forstatt att morgondagen skulle paborjas redan klockan halv sju varpa en viss panik utbrots da detta tillkannagavs av Tito.

Dag nummer tva spenderades vid diverse laguner omgivna av vackra landskap och berg samt med hundratals flamingos. Jag hade aven, vid detta tillfalle, borjat uppleva fransmannen som ganska besvarliga och kravande men ack vad jag skulle komma att fa ata upp mina ord! Pa eftermiddagen stannade vi till vid ett klippblocksparti mitt i oknen och plotsligt befann jag mig pa ett klippblock omgiven av fyra fransman som alla var pa ett stralande humor. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och jag minns inte hur lange sedan det var som jag skrattade sa mycket. Plotsligt ser jag hur Marc (den femte fransosen) faller pladask ned fran ett narliggande berg varpa jag utbrister; ”OH MY GOD! You friend just fell down!!”. Fransmannen visade dock inga sympatier utan skrattade bara at sina stackars compañero (som mirakulost klarat sig helt utan skador).
Pa kvallen gjorde vi vart yttersta med att lara fransmannen och de kanadensiska bruttorna att spela ”Klubba Sal”. Detta borjade knackigt men utvecklades sedan till, vad som maste vara, den mest valdsamma omgangen genom tiderna.

Vi steg upp redan klockan fyra morgonen darpa och jag fros som bara den. Planen bestod dock i att vi skulle aka till oknens varma kallor, med 35 gradigt vatten, varpa jag bet ihop trots somnbrist och kallt klimat. Vi kom fram och i samma ogonblick som jag klev i vattnet sa kande jag att detta var vart all kyla och trotthet i varlden. Detta var minst sagt fantastiskt!
Vi kakade frukost och skulle nu paborja farden fran oknen tillbaka till Uyuni. Tva av fransmannen, Joris och Sid (den sistnamnde har, formodligen tack vare odets ironi, en oslagbar likhet med Sid i Ice Age) skulle vidare i oknen over pa den chilieska sidan, och darmed over den chilienska gransen, varpa vi nu var tvugna att byta platser i jeeparna. Jag gick med gladje over till de resterande fransmannens bil och satte mig hos Alain, vilket var den lugnaste i detta franska gang. Med ett halvbrasilianskt ursprung, bruna lockar, cowboyhatt och ett allmant mysigt satt var denna ett trevligt sallskap och det slutade med att vi satt som ett nyforalskat tonarspar och holl varandras hander langst bak i jeepen.

Vi motte upp jeep nummer 2, som nu slappt av Joris och Sid vid den chilienska gransen och dar aven upphamtat ett tyskt par. Christine, som under viss protest, ocksa bytt jeep tidigare ville nu inget hellre an att atervanda till sin ursprungliga plats. Da jag trivts betydligt battre hos fransmannen var jag inte alls sarskilt glad over att bli tillbakaskickad (det tyska paret vagrade sjalvfallet att sara pa sig). Nagot tjurig tog jag dock plats i min ursprungliga jeep.
Vi stannade till for att ata lunch och jag och Alain diskuterade hans tidigare resor i Indien och Nepal och bjod sedermera in varandra till vara hem varpa bade en Sverigeresa och en Paristripp inplanerades. Vi stannade aven till vid Saltoknens berg varpa jag genast borjade klattra uppat. Jag var dock nagot overilad och upptackte plotsligt att jag befann mig vid en avsats utan synbar mojlighet att ta mig ned igen. ”Ajda” tankte jag och borjade se mig om efter en mojlig vag ner. Jag hittade till slut ett parti av sten dar jag eventuellt skulle kunna fa faste. Detta satt dock pa utsidan av klippan varpa jag skulle falla cirka 30 meter ner (pa ytterligare stenar) om detta forsokt skulle missyckas. Naval, detta var min enda chans varpa jag kastade mig ut pa bergets yttersida. Utan en skrama atervande jag till bussen for att aka den sista biten hem.

Vi kom fram till Uyuni runt sjutiden och skulle nu aka buss tillbaka till La Paz. Jag tog farval av Alain och de ovriga fransmannen och vi steg pa bussen. Jag hamnade bredvid en bolivian som, under hela natten, hade problem med att halla handerna i styr men som, nar jag patalade detta, bad sa hemskt mycket om ursakt i hopp om att fa det hela att lata som en ren olyckshandelse. Hur som haver, klockan sju pa morgonen entrade vi La Paz. Och med tanke pa de senaste veckorna onskade jag inget hellre an att bara fa sova…..