The Very End

Vi anlande till Taganga mitt pa dagen och mottes av strander och varme. Dock var vi tvugna att leta boende varpa varmen var till mer skada an nytta nar vi slapade pa vara jattevaskor. De boenden vi hittade i Taganga var antingen fulla eller for dyra varpa det tog oss en stund innan vi slutligen kunde slanga av oss vaskorna pa ett mysigt hostel vars framsta tillgang var katten Pepé och vars storsta nackdel var avsaknaden av knivar i koket varpa vi, varje morgon, fick ga till resturangen bredvid for att kunna tillreda var frukost.

Dagarna spenderades pa playan, i likhet med alla andra dagar den senaste manaden. Mange hittade en pabyggnadskurs i dykning, da han redan har dykcertifikat, och testade aven pa nattdyk. Min forskrackelse var total nar Mange berattade att han, under nattdyket, stott pa en havsorm som oppnat munnen, visat sina tander och slutligen vast argt at honom. Jag tackade min lyckliga stjarna for att jag var for snal for nattdyk.

En av kvallarna gick vi till klubben ”Sensation” som sannerligen inte gjorde skal for sitt namn utan istallet nog bor klassas som Sydamerikas trakigaste hak. Vi gjorde entré pa dansgolvet och bevittnade sedan hur unga colombianskor dansade med armarna runt halsen pa bleka herrar i 60-arsaldern som sjalvfallet njot av detta i fulla drag. Vi fann inte det hela fullt lika roande varpa vi, tamligen snabbt, begav oss darifran.

Efter cirka en vecka i Taganga var det dags for det som jag lange bavat for. Mange skulle aka vidare mot Venezuela och var gemensamma resa, som pagatt sedan augusti, skulle darmed avslutas. Dagen innan avskedet skulle aga rum kunde jag inte sluta grata pa narmare tva timmar. Jag lovade Mange att jag skulle folja honom till busstationen dagen darpa och saledes ta farval dar.
Sagt och gjort, dagen som foljde begav vi oss till Santa Martas busstation. Efter att Mange kopt sin biljett informerades han om att bussen, vars fard skulle ta 24 timmar, hade for avsikt att stanna for lunchintag i Parque Tyrona vilket endast ligger 45 minuter fran Santa Marta. Manges kommentar pa detta var; ”Vilket javla jidder!” varpa jag borjade skratta enormt at detta fantastiska ordval.

Mange och jag var ute i god tid innan bussen skulle avga varpa vi, efter att ha hittat varldens sotaste kattunge, slog oss ned pa varsin stol med katten i famnen och borjade prata, prata och prata om vad vi egentligen hade haft for oss sen resan startade. I over fem manader hade vi umgatts dygnet runt och tillsammans hade vi upplevt vara livs maktigaste ogonblick. Det kandes otroligt att tiden gatt sa snabbt och hemskt att var gemensamma resa nu tog slut.

Bussen kom och Mange och jag gick ut. Vi kramades, sa hejda och sedan var det slut. Med tarar i ogonen akte jag tillbaka till Taganga. Senare pa eftermiddagen var det aven dags att ta farval av Frida som skulle aka tillbaka till Bogotá. Dock var detta avsked bara temporart eftersom att Frida planerade att komma tillbaka till Taganga cirka en vecka senare.
Jag och Danne var nu de som fanns kvar i ressallskapet. Vi akte in till Santa Marta for att handla och hade sedan matlagningskvall. Efter att vart pastavatten kokat over och vi, falskeligen, anklagat varandra for att ha slackt gasspisens laga och slutligen forstatt att det troligen var det overkokande vattnet som bar ansvar for detta insag vi att vi troligtvis skulle bli ett oslagbart team i ett eventuellt matlagningsprogram.

Da Danne fatt nog av playan spenderade jag de nastkommande dagarna ensam pa stranderna men pa kvallarna korde jag och Danne starkt pa matlagning och oldrickande. Under Dannes nastsista dag i Karibien bestamde vi oss for att snorkla. Vi begav oss mot en avlagsen strand, cirka 45 minuters promenad fran den ursprungliga playan. Vagen gick relativt brant nedat men vi hade atminstonde en stig att folja och vi kom fram med livet i behall.

Vi snorklade och Danne hade dagen till ara aven hyrt en harpun som han simmade runt med i hogsta hugg. Vi var, till en borjan, ensamma bortsett fran en lokal snorklare med spjut. Markligt nog var vattnet tamligen kallt men fiskar fanns det gott om. Nar Danne paborjade snorklingsomgang nummer tva drojde det inte lange innan han kom upp igen. Med ett stort leende pa lapparna visade han upp sin harpun som nu var utsmyckad med en gul och svartrandig fisk pa toppen. ”Men Daniel!” utbrast jag. ”Det dar ar ju en AKVARIEFISK! Vad ar du for en barbar?”. Danne insag aven han att denna fisk troligen inte var atbar varpa han kastade tillbaka den i vattnet och, mirakulost nog, simmade den ivag snabbt som attan trots att den precis haft en harpun genom kroppen.
Bara minuter senare far jag bevittna nasta horribla fangst. Var snorklande spjutjagare kommer upp med en sotr blackfisk fastspetsad pa spjutet. Det ar omojligt att undga stoltheten i hans ansikte och Danne ar exalterad som ett barn pa julafton. ”Malin ser du vilken stor blackfisk!” tjuter Danne glatt innan han rusar fram for att askada detta pa narmare hall. Blackfisken klamrar sig fast vid spjutet varpa spjutjagaren helt sonika tar upp en tjock pinne och sedermera bankar denna i huvudet pa blackfisken om och om igen. ”Sadar maste man gora” upplyser Danne. ”Det ar jattesvart att doda en blackfisk”. Med fasa i blicken tvingas jag bevittna detta ritualmord.

Det ar dags for oss att bege oss hemmat mot den ursprungliga stranden och jag tar taten upp i skogen. Efter en stund hamnar vi vid, vad som liknar, ett stenras och ingen stig syns till. Vi beslutar dock att anda fortsatta men nar straxt en atervandsgrand. Vi ar nara den stora vagen nu varpa vi helt enkelt bestammer oss for att trotsa naturen och fortsatta uppat genom meterhogt gras och losa stenar. Den allra sista biten ar otroligt brant, bestar enbart av stenras och det finns absolut ingenting att halla i sig i forutom gras. ”Man tager vad man haver” tanker jag for att sedan ta navarna runt det hoga graset och, pa sa satt, hava mig upp till vagkanten. Graset haller och vi kommer upp till vagen, fortfarande med en stor harpun i slaptag, och skrattar at var bisarra vag vi nyss valt att ga nar vi helt enkelt kunde ha vant nar vi upptackte att vi hamnat vid ett stenras istallet for vid stigen.

Vi nar vart mal, ater glass och badar pa eftermiddagen och beger oss sedan mot ett internetcafé dar vi moter tre svenska killar i 20-arsaldern vid namn Jakob, Torkel och Love. Dessa har precis paborjat sin resa och jag kanner mig ovan i situationen att vara den som ger tips och inte den som tar emot. Det kanns som om det var igar som jag precis hade paborjat min resa men nu anses jag vara bade berest och rik pa erfarenhet.
Jag, Danne och killarna beger oss ut for att ata middag och vi pratar om allt mellan himmel och jord under narmare tre timmar. Nar vi skiljs ar bjuder Danne mig pa brownie eftersom att det ar var sista kvall tillsammans.

Dagen som foljer ar det dags for nasta avsked.Precis som med Mange foljer jag med till busstationen. Jag tar farval av Danne, otroligt lycklig over att ha fatt resa och lara kanna denna underbara kille. Och jag vet, med hundraprocentig sakerhet, att detta inte ar sista gangen som jag kommer att traffa honom.

Dagarna som foljer spenderar jag mestadels med Gary och Ana, vars mamma ager det hostel dar jag nu bor, samt tva italienska bruttor. Efter min och Dannes alternativa vagval upp fran snorkelstranden har jag fatt, vad som liknar nasselutslag, som blir varre och varre for varje dag. Med myggbetsliknande eksem over hela kroppen som standigt kommer och gar och forflyttar sig fran kroppsdel till kroppsdel ligger jag pa kvallarna och kliar, kliar och kliar. Vid ett tillfalle svullnar halva min underlapp upp ordentligt och jag ser ut som en slagskampe. En annan av dagarna vaknar jag med sa svullna ogon att det ser ut som att jag inte sovit en blund pa ar och dagar.

Pa lordagen ar det dags for avfard och jag gar upp tidigt for att ta flyget till Bogotá fran Santa Marta och sedermera invanta planet som skall ta mig till Madrid. Sa fort jag lamnar hostelet ar mina eksem som bortblasta, till min stora lattnad.
Fridas plan att atervanda till Taganga har skjutits upp men lyckligtvis kommer denna till flygplatsen i Bogotá och haller mig sallskap en bra stund i vantan pa Madridplanet. Vi tar avsked fran varandra och det kanns bra att ha hunnit saga hejda ordentligt till Frida innan hemresan. Min sota compañero ar till och med sa fin att hon inforskaffar ett ror med mina basta Pringleschips at mig innan avskedet.

Efter att ha kaoskoat till bagageinlamningen ar det dags att ga till gaten och sedermera inta min plats pa det plan som nu skall ta mig bort fran Sydamerika. Det ar med blandade kanslor jag stiger ombord och, aterigen, tanker jag pa Mange och hur konstigt det kanns att avsluta resan utan honom samt hur ofantligt mycket jag, redan nu, saknar honom.
Resan till Madrid gar stralande aven om somnen uteblir trots att jag reser pa natten. Jag kommer fram till Madrids enorma flygplats for andra gangen i mitt liv, denna gang for att aka hem. Trots att jag skall spendera nastan ett dygn pa flygplatsen far jag anda lov att checka in varpa jag darmed far tillgang till samtliga taxfree-butiker. Da butiksshopping inte direkt varit min framsta aktivitet det senaste halvaret sa ar jag fullkomligt salig over detta och springer fran affar till affar.

Natten infinner sig och den spenderas sovande pa ett par bankar vid en av gaterna. Tidsomstallning gor att min kropp ar helt ur somnbalans och ingen somn infinner sig trots att jag inte sovit en blund under foregaende natt. Klockan tio och tio pa formiddagen avgar planet mot Stockholm. Jag ar nu, pa allvar, pa vag hem och kanslan av att snart fa aterse de som jag inte sett pa ett halvt ar gar inte att beskriva for den som inte sjalv upplevt det. Planet lyfter och min sista tanke lyder; ”Farval Sydamerika. Pa aterseende.”