Mittemellan latte och kaffe

När folk söder om Dalälven talar om Norrland så kommer oftast kommentarer om dunkar med hembränt som förvaras under diskbänken. Visst står det dunkar under diskbänkarna litet varstans, men grejen med Norrland är nog ändå fikat. Fikat som till och med Jack Mittelman har smakat och gjort sig lustig över.

Om ni någon gång har varit i Norrland så kommer ni kanske att förstå vad det är jag vill ha sagt – det kanske inte ens behöver handla om Norrland utan snarare om att slitas mellan två platser, vilka som helst.
 
Nu talar jag givetvis inte om Norrland som något norr om Dalälven utan snarare som något norr om Umeå. Själv är jag född i Lappland och tillbringade sedan efterföljande åtta år i en ort med cirka 2000 invånare på den norrländska landsbygden.
 
När folk söder om Dalälven talar om Norrland så kommer oftast kommentarer om dunkar med hembränt som förvaras under diskbänken. Visst står det dunkar under diskbänkarna litet varstans, men grejen med Norrland är nog ändå fikat. Fikat som till och med Jack Mittelman har smakat och gjort sig lustig över.
 
Det norrländska fikat bullas upp minst fyra gånger per dag – helst fler. Första gången inträffar efter frukost. Andra gången efter lunch. Tredje gången innan middagen och sista gången framåt kvällningen. Visst finns det även de som lyckas klämma in ett par fika till. Givetvis är fikat alltid hembakt och det bjuds oftast på mer än en sorts kakor. Till detta serveras kokkaffe som på något vis alltid lyckas bli perfekt och utan garvsyra. Kokkaffe är ett gudomligt kaffe som gör att man lyckas pressa ned ytterligare en kaka och se glad ut trots att man redan fikat tre gånger tidigare under dagen.
 
Hemma i Stockholm äter man sin Ceasarsallad på något fancy café medan solen försöker leta sig ned mellan betongklumparna och, om man har riktigt tur, lyckas pressa sig in genom fönstret. Ännu en blaskig latte utan tillhörande kaka får avsluta måltiden.

Vi har precis klivit av skotern och befinner oss någon kilometer ut på isen på sjön Skäppträsk i ett otroligt vinterlandskap. Min moster och morbror är redan där, de har gjort upp eld, skottat upp ryggstöd och brett ut liggunderlag. De sitter bekvämt tillbakalutade i solskenet med en kåsa kokkaffe var och möter oss med stora leenden. Vi steker uppklippt tjockpannkaka som doppas i smör och hemkokt lingonsylt och njuter av livet samtidigt som kaffepannan återigen hänger över elden.
 
Senare. Eller tidigare. 90 mil bort – i ett annat liv.
 
Jag balanserar en i raden av inte alltför välskummade lattar tillsammans med en ciabatta med kalkon på en bricka och letar förgäves efter en sittplats. Det är lördag och jag befinner mig på ett café på Drottninggatan i centrala Stockholm. Jag lyckas hitta ett litet bord inträngt i ett hörn och jag möter ett par irriterade blickar när jag försiktigt försöker ta mig fram till det. Min jacka som alldeles nyss inte kunde skydda mig helt mot kylan utanför börjar kännas alldeles för varm och min puls är om möjligt högre än när jag letade mig in för en stunds vila.
 
Det är en resa mellan två världar i ett och samma land. Förmodligen finns det fler världar än bara dessa två, men trots att jag bott på sju olika orter runt om i Sverige är det dessa två som jag ständigt vandrar mellan. Saknaden av lugnet, naturen och den vänskapliga atomsfär som i min värld speglar Norrland – medan jag andra stunder njuter av den anonymitet, den puls, det utbud och den frihet man genast har i en lite större stad.
 
På precis samma sätt vandrar jag genom andra länder. Bangkok eller Koh Lanta? Ho Chi Minh City eller Hoi An? Kuala Lumpur eller Mersing? Jag älskar dem alla. Jag har valmöjligheten men jag kan inte längre välja.
 
Och nu sitter vi här, jag och min mina drömmar – drömmar om en latte med en touch av kokkaffe.