Att komma hem ska vara en schlager

En hel dag i Bangkok. Jag har akt taxi, shoppat, badat, sovit, atit.. Det ar nagot visst med den har stan. Kanske det ar det orientaliska, skitiga men anda ordnade kaoset som gor att jag kan njuta av att aka gata upp och gata ner i den har gigantiska staden. Jag vill veta mer om den och manniskorna jag ser. Jag vill veta vart dom bor, vad dom jobbar med, hur mycket dom tjanar, vad dom gor, om deras lungor ar normala (for mina ar definitivt inte det)..!

Jag bestamde mig for att aka till flygplatsen tidigt och tur var val det. Forst kranglade utcheckningen pa hotellet.. Finns inget sa frustrerande som hotellpersonal som inte pratar begriplig engelska. Sen skulle jag ta mig till flygplatsen. Jag, mina vaskor + det jag shoppat idag pa MBK (gigantiskt shoppingcenter).. Utanfor hotellet blev jag pahoppad av en hel dros thailandare som alla salde just sin speciella transport till flygplatsen. Har ar det inte sa att ett visst fast pris galler utan vem du aker med och i vad beror pa vad du ar villig at betala. Ca 1500 bath (oprutat) hade gett mig en limosinfard, 700 bath skulle en resa med hotellets taxiknektar kosta, 148 + vagtullar kostade en vanlig gatutaxi.

Bilen jag akte med var riktigt pimpad. Han hade en DVD-spelare och plagade mig med Thailandska pojkband och deras musikvideor anda tills vi anlande till Terminal 1 pa Bangkok International Airport. Det var en lang resa, nastan en timme. ”Expressway” gav verkligen inte skal for namnet ikvall.. om det gick sa sakta pa den tullbelagda motorvagen vill jag inte veta hur stilla det maste sta pa dom vanliga vagarna.

Sa nu sitter jag har pa Bangkoks flygplats, lika som for 3 manader sedan da aventyret knappt borjat. Nu ar det over och jag forsoker liksom knyta ihop sacken pa nagot vis men det gar inte. Jag fullstandigt bubblar av minnen.. en enda rora av platser, manniskor och upplevelser.

Sa vad tanker jag pa? Det klara solskenet i Wellington, regniga kvallar pa ensamma campingomraden, en natt pa en bank pa flygplatsen i Nadi (fiji), kangururna i Dubbo.. hur klart man kan se vintergatan nar det inte finns en lampa pa flera mils avstand. Pa manniskor jag traffat.. Alanna, Thomas, Joel, Ellie, Paul, Kate, Jared, Shane, Anna, Jason, Luke, Bruce, Christina, Matt, Lauren, Alaine.. Nagra kommer jag att halla kontakten med men jag kommer antagligen aldrig att traffa dom igen.

Jag onskar att jag ville komma hem. Men samtidigt kanns det ratt okej (intalar jag mig sjalv). Dom senaste tva veckorna har kanslan infor hemresan andrats fran angest till ett slags accepterande att hemma ar anda hemma.

Ju narmare den har dagen har kommit, desto mer har jag tillatit mig sjalv att tanka pa saker som jag faktiskt ser fram emot.. Min egen sang, blota hundpussar, valkomnande kramar fran manniskor jag tycker sa mycket om.

Det ar dags att ga till gaten, jag har druckit min sista Singah och konstaterat att jag inte vill handla fler ”amazing thai souvenirs” fran tax free butikerna. Snart kommer jag hem! och det kanns valdigt markligt.