Intensiva Indien och goa Goa.

Ojojoj. Stranden vi har funnit i södra Goa är en riktig pärla! Bor i små bambuhyddor på stranden och själva ”byn” ligger utmed en litet väg av rött grus. Men vi börjar där förra dagboken slutade…
Efter ett nattåg från Jaipur kom vi fram till Udaipur. Var ganska kallt på tåget så jag och pappa blev lite halvkrassliga. En kopp chai på hotellets rooftop-restaurant fick oss dock att må lite bättre och ta i tu med staden.
Udaipur skulle vara Indiens mest romantiska stad och tack vare den skrala konkurrensen kan det mycket väl vara sant. Stadens centrum består av en flera 100 år gammal konstgjort sjö och mitt i sjön ligger Lake Palace. Det tar alltså inte lång tid innan man förstår att alla hotell och restaurangen vill skryta med deras rooftop. Var det då detta familjen Folkesson ville börja dagen med? Nope. Det tog inte många timmar innan vi hade påsar fyllda med skor, dagböcker, hinduiska gudar, halsband, sjalar, pärmar… Detta avslutades självklart med varsin Ayurveda-massage. Och när Indierna menar ”full-body” så är det verkligen full-body, ingen mesmassage med underkläder eller handduk här inte!
Dagen efter ägnades dock åt en ganska intensiv sightseeing med flera palats och tempel. Jag gick dock mest omkring med nästan i gatan och imponerades av deras omhändertagande av vatten. Sjukt effektivt! Men då medparten av prenumreranterna av denna dagbok inte finner det lika upphetsande som mig så avstår jag att kommentera ytterligare.
Innan vi tog varsin rickshaw till taget njöt vi av våra Strawberry Daquiri och såg solen gå ner bakom Lake Palace.
Tågresan var dock inte vilken som helst. Först 16 timmar till Bombay/Mumbai för att sen vänta 8 timmar på nästa tåg som skulle ta oss till Goa på 12 timmar. Och dessutom skedde resan i den lägre av klasserna. Men det gick förvånansvärt bra. De som hade svårast att sova var förmodligen Indierna som inte var van vid supersnarkaren Sigge.
När vi stapplade av tåget i Margao, Goa tog vi genast två taxis till en av de mest södra stränderna, en timme bort. När vi klev ut ur bilarna förstod vi genast att stranden var väl värd de 48 timmarna på resande fot. Inga hotell what so ever, bara små bambuhyddor som byggs upp varje säsong. De stora problemen består i var vi ska äta nästa måltid och vem som ska betala notan (som sällan hamnar över 200:- för sex personer. Inklusive öl.). Kan hålla på att berätta i timmar om solnedgångarna, stället med de underbara banan-milkshaken, hur våra tre hyddor bildar ett litet familjeläger på stranden men jag kommer aldrig att kunna förklara hur underbart det är här. Ni får helt enkelt lita på mig, av alla de stränder jag har varit på under mina resor ligger denna troligtvis som nummer två.
Får se hur länge vi stannar här. I bästa fall blir det väl till vi åker hem!

Och nu lite svar:

– Brut! Jag (förlåt, förlåt) GLÖMDE att ge bort kortet! Men det ligger i gott förvar hemma så nästa jul behöver jag inte köpa någon julklapp iaf!
– Tobbe o Ida, vill ni hälsa på är det bara att ta en taxi till Agonda, vi bor på Common Home! Välkommen på en banana milkshake!
– Johan, jag hade totalt glömt att du skulle till Madrid! Så nu har du det glaset också. Jag var på väg till HRC i Bombay men taxichaffisen hade ingen aning. Tar det på hemvägen.