Sarajevo

Det regnar ute. En bit bort kryper betongskelett fram. Energoinvest tror jag det står, eller i alla fall har stått på en skylt som kröner ett av dem. Snart kommer det att falla ett stilla regn. Sarajevo är svept i dimma och det slår mig hur tyst allt är. Balkongen där jag sitter ligger ganska centralt men det är inte mycket trafik. Luften är tyst och det är inget storstadsbuller nedanför. Skönt.

Jag har lämnat Mostar och hettan bakom mig, bytt klimat. Både fysiskt och psykiskt. Det ligger ett allvar över Sarajevo dessa dimmiga dagar. En tryckande känsla av att något ligger och lurar en bit bort. Kanske är det krigets vålnad som smyger omkring. Fast, jag vet att när det blir mörkt kommer allt förändras. För i mörkret finns det inga gråa moln, i mörkret är det ljust och folk och liv och i kväll ska vi återigen till ’Avilja’ och äta.

I morse tog vi bilen och gav oss ut på utflykt. Vi lyckades ta oss ut ur Sarajevo efter två möten med muthungriga poliser, efter gårdagens äventyr med bortbogseringen var vi dock med på noterna, slapp den ena boten och prutade ner den andra till hälften.

På morgonen var vädret rätt klart, men när vi kom högre upp i bergen så mulnade det och jag har aldrig varit med om tjockare dimma. Vi såg inte tio meter framför oss och körde riktigt sakta, livrädda för alla stora stenar som låg på vägen. Väldigt lite annan trafik som tur var. Vi stannade och åt ett lamm till frukost, inte riktigt vad var sugna på men det var alldeles nygrillat och mannen lovade att det var gott. Och visst, riktigt fint, men kanske lite stabbigt och helt klart alldeles för tidigt på dagen.

Körde vidare, vägen kantades av berg, fält och ruiner. Människor var det långt mellan. När vi började närma oss Srebrenica tog vi det extra sakta och stannade på flera ställen. Pratade med lite bönder på knagglig skoltyska och fann återigen hopp bland alla ruiner.

Tog ett par fotopromenader i sönderskjutna fabriksområden. Smög in i rum utan tak, snubblade över bråte och hostade av asbesten som låg tung i luften. Skrot och skräp låg spritt runt omkring oss och regnet droppade från hål överallt.
 
I utkanterna av Srebrenica stannade vi på det stora gravfältet där uppgrävda offer från massgravarna begravs. Hade varit begravning en vecka tidigare och att vandra runt bland 650 nygrävda gravar, plus hundratals gamla var en väldigt tung stund. Dimman som rullade ner från kullarna svepte in allt i en spöklig slöja och mina tankar vandrade vilset mellan liv och död.

Läste tyst på gravarna, 1978, 1980, 1977, 1975.

Liv som släcktes alldeles för tidigt. Och varför? Vad får människor att begå sådana handlingar mot sina grannar. Hur kan hat uppstå och sättas i rullning med sådan enorm kraft?
  

Senare kom vi in i Srebrenica, eller det som var kvar av staden. Stora delar av invånarna blev som sagt massakrerade, andra flyttade. Endast ett fåtal bor i dag kvar där och jag måste säga att det var den mest deprimerande plats jag någonsin besökt. Till skillnad mot Sarajevo kände jag inget hopp i luften, staden dog 1995 och bara en vålnad av den lever fortfarande kvar. Vi vandrade runt, letade efter liv men fann bara ruiner och dimma.
  
Återigen spelade vädret en stor roll. Hade solen skinit hade jag nog upplevt allt annorlunda. Men jag är glad att staden gjorde mig deprimerad. Jag vill inte alltid vara glad. Dimman och det lätt fallande regnet förde mig tio år bakåt i tiden och jag kände av kriget som var det runt hörnet.
   Det är viktigt att gå vidare, men det är också viktigt att inte glömma. Och det är viktigt att fundera lite.
 
Ja, ett litet utdrag ur min dagbok från en regnig seneftermiddag i Sarajevo. Ett försök att återskapa lite av den stämning som gjorde Sarajevo och dess omgivningar till en av mina absoluta favoritplatser.

Det är kanske inte det bästa tipset då väder inte är så lätt att påverka, men Sarajevo är en stad som med fördel upplevs under dagar av regn och dimma. Sarajevo är säkert en jättefin stad i solen, men ibland föredrar jag lite melankoli och dysterhet. Att vandra runt bland hundratals gravar och läsa namn och födelseår, att resa ut till förorterna vid flygplatsen, att titta på sönderskjutna hus som människor fortfarande bor i, att värma sig med kaffe på ett litet rökigt fik blir en större upplevelse, mer laddat och magiskt med en kuliss av grå dimma.

Och känner man sedan för att skaka av sig dagens dysterhet kommer natten. På natten är allt ljust, maten god och ölen kall. Dansa halva natten, stampa med foten och gunga lätt på huvudet till livejazz, upptäcka att det bara är kulissen som är dyster – att människorna är fulla av liv, hopp och framtidstro. Det är en av de saker som slog mig mest under min tid i regionen, den oerhörda förstörelsen i kontrast med den stora livsglädjen. Inte så finskt vemodigt som jag kanske trodde att det skulle vara.
 
Ett par timmar bort, på gränsen mot Serbien ligger Srebrenica. Har du tid och möjlighet ta dig dit, tyvärr vet jag inte hur det fungerar med kollektivtrafik dit, vi hade bil, men det går säkert någon buss. Senare när jag åkte buss mot Belgrad passerade jag en avtagsväg mot Srebrenica och är du bara lite framåt är det nog inga problem att komma dit.