Södra halvklotets Edinburg.

Så har jag tillbringat en vecka här i Dunedin.

Vad finns det att göra här?

Det enda riktigt spännande som jag gjort är att åkt på en halvdagsutflykt till Otago-halvön, eller Otago peninsula, som det heter på utländska. Där var det meningen att vi skulle få se såväl vuxna som ovuxna albatrosser (-ar?), gulögda pingviner, sjölejon och sälar.

Chaufför-guiden Sean hämtade upp mig och två till vid vandrarhemmet vid ett-tiden på dan. Sedan bar det av längs vindlande vägar ut till den yttre delen av halvön. Där finns det en koloni av Royal albatross. De hade kommit en bit i häckningen och ungarna var rätt så stora (runt 6 kg), fastän fortfarande täckta av dun. Tyvärr var det en rätt så vindstilla dag, något som är dåliga nyheter om man vill spana efter albatross. De vuxna fåglarna var ute till havs och samlade mat och de kom bara in nån gång per dag för att mata ungarna. Vi stannade kvar vid albatross-observatoriet i lite över en timme, men ingen vuxen albatross syntes till. Det enda jag såg var video-filmer och sedan då de tjocka dunbollarna till ungar som mest låg och jäste.

Det var en besvikelse, men det var bara att åka vidare. Vi for nu till en privatägd strand, vars ägare samarbetar med DoC – Department of Conservation – genom att han tillåter begränsad turism och håller inkräktare borta från stranden, mot lite betalning. När vi kom ner på stranden var det ett gäng Hooker’s (numera New Zealand) sjölejon där. Det var hanar. Honorna hade sin egen strand, sade chaufför-guiden Sean. Han ledde fram oss till ett sjölejon som låg och sov och slött tittade upp och för övrigt ignorerade oss. Eftersom sjölejon saknar naturliga fiender på land så blir dom inte rädda för människor.

Vi gick sedan upp längs en strandvall där vi stod bara någon meter ovanför ett tiotal sjölejon som höll på och småbråkade med varandra. Jag har haft katt i sammanlagt ett tjugotal år av mitt liv och är rätt så van vid fiskstinkande andedräkt, men de där sjölejonen gav en helt ny dimension till begreppet ”dålig andedräkt”. Jösses!

Chaufför-guiden Sean ledde oss sedan vidare till en träbyggnad där vi dolda kunde spana på gulögda pingviner. Det är en art som är helt endemisk (inhemsk) i Nya Zeeland. Som man hör på namnet så är har den gula ögon – den enda pingvinart som har det. Dessa gynnare lever i skogspartier upp till ett par hundra meter från strandlinjen och de är dessutom rätt så antisociala trots att de lever i små kolonier. Paren håller sig mest med varandra och det är ovanligt att olika par umgås med varandra på parmiddagar och dylikt.

Medan vi stod och spanade kom det upp ett par stycken pingviner. Dom kom inte tillsammans, anmärkte Sean, utan snarare kom dom samtidigt. Sedan stannade de alla på ungefär samma ställe och stod med utsträckta ”vingfenor”. Det såg ut som att dom liftade, men dom kylde av sig eftersom dom lätt blir överhettade. Sedan tultade dom en och en upp för en otäckt brant sluttning, upp bland får som stod och betade och som dom inte brydde sig om. Pingvinerna hade sina bon där, och där väntade dom på att partnern skulle komma tillbaka. När dom träffade på varandra utförde dom en hälsningsdans, som vi tyvärr inte fick se, men som Sean livligt beskrev (dock utan att illustrera).

På vägen tillbaka från pingvinspaningen tittade (och luktade) vi på sjölejonen igen. Nu blev det spännande. Precis där jag stod kom det upp ett sjölejon som blev nyfiken. Jag anmärkte lite lugnt att ”här kommer det ett sjölejon”, men Sean förvandlades plötsligt till rena rama krokodiljägaren Steve Irwin och hoppade mellan mig och sjölejonet och viftade med sin ryggsäck framför nosen. Det får dom att bli förvirrade, sa han. Sjölejonet tittade sig runt lite och till synes knyckte på axlarna (om den haft några) och vände tillbaka.

Sjölejonen kan visst vara lite farliga. Hanarna väger ett par hundra kilo och har rätt så kraftiga bett. Jag är dock inte rädd. Jag har haft min beskära del av möten med vilda djur: När jag var i 3-4årsåldern blev jag biten av min systers hamster (det var väl din hamster, Annki?) och fick fara i ilfart till sjukan för att få stelkrampsspruta. Ett par år senare, i 7årsåldern, skulle jag rädda en sork från en av mina katter. Sorken förstod dock inte detta och bet tag i min hand mellan tumme och pekfinger, och vägrade att släppa hur mycket jag än skakade på handen. Det blev till att åka till sjukan igen. Som ni ser så har jag inga skäl att bli skrajsen för ett ynkans sjölejon på ett par hundra kilo!

I alla fall hade solen börjat gå ner så vi såg inte så mycket av de sälar vi sedan tittade på. Mörkbrun päls gör sig inte så bra mot mörkbruna klippor. Man kunde i alla fall se att något rörde sig.

Efter dessa äventyr åkte vi på en skumpig väg tillbaka mot stan och då såg vi två possum. Ett djur som invandrat från Australien och som frodas och i princip äter upp all skog eftersom det inte finns några naturliga rovdjur i Nya Zeeland. Därför försöker man med alla medel utrota dem. Chaufför-guiden Sean var dock vänlig och körde inte på dom.

Det var det. Blev rätt så mycket på en dag… Resten av tiden har jag mest gått runt i stan och turistat.

Kirk out…