Turistande på japanska

Denna gång blev det ingen större resa förutom en dagstripp med buss till Fuji.

Vi började dagen med att gå upp vid 5:30 på morgonen och efter ögongnuggande och frukost begav vi oss till platsen där bussen skulle avgå ifrån.
Det stod ett halvdussin bussar på en parkering och resledarna stod med flaggor som visade vilket bolag de tillhörde.
Vi hittade vår buss och gick ombord.

En resledare (troligtvis från huvudkontoret eftersom hon hade vanlig kostym) presenterade sig och började berätta om dagen. Eftersom jag bara förstår var 10-15 ord och Midori inte kunde sitta och tolka allt ordagrant så tillbringade jag en del tid med att titta ut genom fönstret.
Efter den första damens presentation var det dags för den andra resledaren. Denna bar uniform i läckert 50-talssnitt och hade en svada som inte gick av för hackor. Det var svårt att uppfatta nåt överhuvudtaget. Hon pratade länge med entusiasm och ett leende som aldrig försvann. Det såg ut som att hon tyckte att hon aldrig gjort något roligare än att stå och prata framför de 18 personer och 1 utlänning på bussen.
Detta fick mig att tänka på begreppet ”tatemae” och vikten i det Japanska samhället av att visa upp ett positivt och entusiastiskt ansikte gentemot sina medmänniskor. I synnerhet främlingar. Allt för att främja harmoniska relationer. Det behövs nog när det bor ca 128 miljoner människor på en yta som är mindre än Norge (kan nån kolla upp det? Jag är inte säker, men tror att så är fallet).
Jag tänkte skriva ner en länk till wikipedia, men datorn är så slö så jag hoppar över det. Om ni vill kolla upp det själv så är det bara att söka på ”tatemae” och ”honne”.

Nu håller det på och tutar och gastas utanför fönstret att jag tappar koncentrationen i skrivandet. Brinner det nånstans eller kommer Godzilla?

Hursomhelst… Bussresan gick bra. Vi gjorde ett par pauser då vi fick gå av och köpa nåt att tugga på.
Varje gång så gick de två resledarna av och stod och bugade då vi gick av bussen. Det tycker jag ska införas i svenska bussresor!
Sedan då vi kom tillbaka så bugade dom och hälsade oss välkommna ombord.

I den första pausen dröjde jag lite länge och det irriterade Midori. Tidsangivelserna var en av de få saker som sades som jag förstod, så jag tänkte att om bussen går vid 8:40 så räcker det om vi går på vid 8:38 eller så.
Så är visst inte fallet. En oförstående Daniel blir bassad för att han är sen ”medan alla väntar på oss på bussen”.
När vi kommer fram till bussen står resledarna och väntar och bugar och Midori ber så mycket om ursäkt för att alla fick vänta på oss. Resledarna säger att det är okej och att vi har tid.
Kl 8:38 är vi ombord och bussen åker. Daniel förstår ingenting förrän han får förklarat för sig att ju snarare alla är på bussen, ju snabbare kan man komma iväg igen.
Efter detta var vi bland de första på bussen igen resten av resan.

Under resans gång serveras grönt te. Även detta är något som svenska bussturer kan ta efter.

Även om jag inte förstod allt som den leende resledaren sade så var det ganska kul. Speciellt när hon berättade nåt som fick passagerarna att reagera.

En höjdpunkt var då regnmolnen bröts upp och en regnbåge tittade fram. Muntra skrik ekade i bussen och alla betedde sig som att de aldrig hade sett en regnbåge förut. På mitt karga stoiska svenska sätt konstaterade jag ”det är bara en regnbåge” alltmedan kamerorna klickade vilt omkring mig.
Ibland kan Japaner vara oerhört entusiastiska för saker som jag (som svensk?) ser vara helt naturligt.
Kanske det har att göra med att jag som svensk har närmre till naturen än någon som bor i Tokyo och måste resa timtals för att se skog?

Tillbaks till resan (ursäkta långrandigheten i detta inlägg). Vi kom till vår destination – ett basläger på 2305 meters höjd över havet. Detta läger består av butiker, restauranger och ett shinto-”shrine”.
Berget hamnade lite i bakgrunden då alla köpte souvenirer och mat som har att göra med Fuji. Visst måste man ha ett mobilsmycke med Kitty som sitter på Fuji? Eller en sockerkaka i form av Fuji?

Vissa delar av den Japanska kulturen påminner mig om Ferengikulturen i Star Trek. Men dock en mycket vänligare och artigare kultur. T.ex. det att man ska skänka ett mynt (5 eller 10 yen) innan man ber till gudarna i ett shrine eller tempel. Väldigt ferengi-aktigt! Dock så har ju kristendomen varit ganska bra på att ta betalt av sina utövare… Nog om Star Trek eftersom det säkerligen endast är 1 eller 2 av mina läsare som fattar var jag pratar om.

Detta inlägg verkar aldrig ta slut, så jag tar och försöker snabba mig på.

Ca 5 minuter innan bussen skulle avgå satt vi redo ombord. Färden gick vidare. Nu åkte vi till en ort där det odlas mycket vindruvor. Vi skulle få pröva att plocka våra egna druvor som vi fick äta.
Vi bytte till en liten buss och åkte till odlingen där vi fick instruktioner om hur de druvor vi skulle plocka skulle se ut (Detta förstod jag faktiskt! Måste vara att gubben pratade så långsamt…)

Efter ca 30 minuter var det dags att marchera tillbaka till den lilla bussen och åka tillbaka till den stora. Innan vi åkte fick vi dock tipset att kissa eftersom man kan bli kissnödig av att äta vindruvor. Rebell som jag är så chansade jag med att inte kissa. Dessutom kan jag inte kissa på kommando.

Resan fortsatte med en ny servering av grönt te. Runt 18:45 var vi tillbaka i Machida och vi bugade alla och sade adjö.
Eftern en dags turistande på japanska så var det dags att bege sig hem.