Honduras: Roatán (juni 2003)

Världens vackraste strand fann vi på ön Roatán (juni 2003)!

Från Tela tog vi oss till La Ceiba och därifrån med en färja till ön Roatán som är den populäraste av de tre Bay-öarna, och således också den dyraste. På Roatán (där för övrigt förstaspråket, i likhet med till exempel Jamaica, inte är spanska utan engelska vilket talas med en bred karibisk accent) var alla priser en bra bit högra än på fastlandet, och internet kostade 120 kr i trimmen!! Så något surfande blev det inte, men desto mer snorklande.

Vi bodde i West End på ett jättebra ställe som hette Mermaid, bredvid ställets bästa krog/disco där man spelade volleyboll endast efter tolv på natten i månens (och strålkastarnas sken) och med en Salva Vida (det lokala ölet) som uppmuntrande coach.Stranden i West End var fin, men den absolut finaste, som ön är känd för, heter West Bay och låg 40 minuters promenad från oss. Antingen kunde man gå dit, en fin promenad längs stranden, eller så kunde man ta en motorbåt i fem minuter.

West Bay är ett litet paradis i klass med Long Beach på Phi Phi i Thailand. Vattnet är kristallklart och ljusgrönt, sanden är så vit att ögonen värker. Palmerna fulländar bilden och tar en in i resekatalogens fulländade värld. Snorkla kan man göra tio meter ut och blir bättre och bättre ju längre ut man simmar.Vad som kan förstöra friden i West Bay är två saker; sandflugor och amerikaner. Sandflugorna orsakade röda fläckar över hela ryggen, men betten kändes inte alls så det var inga problem. Vad jag har förstått så var det inte säsong för den värsta sorten vars bett gör infernaliskt ont.

Amerikaner däremot fanns det gott om. Faktiskt hörde vi inte ett enda annat språk talas bland turisterna på Roatán än amerikanska. Och de som huserade i West Bay var den sorten som man liksom inte har något gemensamt med. Rika och skräniga med översittarattityd. I det billigare West End var det annorlunda med mest ungdomar och backpackers. Där var stämningen en helt annan. Mycket trevligt och vettigt folk som ingav hopp om USA.Vi stannade fem dagar på Roatán och lämnade en aning sorgsna ön med flyg.

Flygresan i sig är en liten story värd att berätta. Vi skulle flyga från Roatán till huvudstaden Tegucigalpa och detta krävde en mellanlandning i La Ceiba. Planet som skulle ta oss till La Ceiba var verkligen pyttelitet med trettio platser, men jag (som anser att småplan är totalt opålitliga) höll modet uppe och konstaterade att planet från Ceiba till huvudstaden rimligtvis måste vara mycket större. Så efter tjugo minuters färd landade vi i Ceiba och fick vänta en stund på nästa flyg. Vad väntade oss när vi så traskade ut på startbanan? Jo, det minsta plan jag någonsin har sett.

Den var försedd med propeller framtill och såg ut att max rymma piloten och två till. Man fick krypa in genom dörren och sedan ta sig fram dubbelvikt genom den tre decimeter breda mittgången. Inuti var planet ungefär en och en halv meter brett och fyra meter långt och rymde två piloter plus femton hopklämda resenärer. Jag och pappa tog platserna längst fram, en halvmeter från instrumentpanelen, och jag tänkte att någon gång ska man ju ändå dö. Och om båda piloterna skulle kola vippen kan man alltid hoppa fram och rycka tag i spakarna!

Flygvädret var dock perfekt, så resan blev smärtfri. Ibland pep det och blinkade rött någonstans, men jag tänkte att så länge piloterna är glada så är jag det. Och det var rätt maffigt att sitta i den där lilla maskinen och kika ner på bergstopparna. När vi steg nedåt för landning orsakade dock luftgroparna en del ståhej och planet vinglade glatt ner mot Tegucigalpa. Och så kom det sig att vi överlevde även den pärsen.av Minna Levin