Abel Tasman – en nationalpark i särklass

Människor från hela världen kommer till landet. Många drömmer om att hoppa fallskärm eller bunjy jump. Vissa planerar att säsongsarbeta på en skidort, andra hyr bil och ger sig av utan mål och totalförälskar sig i bergen på den södra ön. Givetvis är det Nya Zeeland det handlar om och här beskriver Thomas sitt möte med en av landets främsta nationalparker.

Möjligtvis stannar man upp i den trendiga huvudstaden Wellington, festar loss på nätterna och sover bort halva dagen. Tar en återställare och gör samma sak dagen därpå. Eller så kanske man hoppar på en buss tillsammans med andra backpackers, gör lite av varje, träffar människor. Inser att livet kan vara precis så bra som man drömmer om när man stiger upp klockan sex på morgonen här hemma för att gå till jobbet som svetsare, knäckebrödsbagare eller packansvarig i samhällets stolthet, godisfabriken. Vissa kanske packar ner vandringskängorna i ryggsäcken och förbereder sig på många och långa vandringar i alla nationalparker. Jag pratar givetvis om Nya Zeeland, kanske nationalparkslandet nummer ett! En av alla dessa parker besökte jag hösten 2005, nämligen Abel Tasman National Park och en sak är säker. Minnena sitter kvar.
 
De allra flesta som besöker Abel Tasman National Park utgår från staden där solen alltid skiner, Nelson. Och det är något speciellt med solen i den delen av landet. Andra parker jag besökte på Nya Zeeland var fantastiska och oerhört vackra av olika anledningar men den skinande och värmande solen över Abel Tasman gav en känsla av att jag befann mig någon annanstans, på en breddgrad långt bort från Nya Zeeland. Det var inte ens högsommar i landet ännu men temperaturen befann sig ändå på en behaglig nivå runt 25 grader denna dag. Tack vare den underbara värmen, ett klarblått vatten, gröna palmer och gyllengula stränder drömde jag mig tillbaka. För nästan exakt ett år tidigare vandrade jag inte omkring i Abel Tasman National Park utan gick runt och betraktade den underbara naturen i ett helt annat land, Kuba. Likheten var ibland slående och det fascinerade mig väldigt mycket.

Det finns många sätt att besöka parken på, jag valde ett billigare alternativ som innebar en båttur på 45 minuter och en 5 timmars-trekk tillbaka till början. Detta är en av de vanligaste turerna och är helt tillräcklig om man bara är ute efter en härlig promenad och för att få en glimt av parken. Vill man uppleva stället mer ingående bör man övernatta för att hinna med mer.
 
Som alltid inför turer som denna började dagen med att en buss hämtade upp ett gäng förväntansfulla backpackers utanför diverse hostels runt om i staden. Resan från Nelson till Abel Tasman gick väldigt smidigt och vi var framme efter ca. en och en halv timme. Vi möttes upp av ett gäng otroligt checka guider som var sådär otroligt morgonpigga och glada som Nya-Zeeländare har en tendens till att vara. Enligt mig var de alldeles för checka, jag var fortfarande trött och hängig efter gårkvällens många öl. Vi blev hänvisade till en stor båt som skulle ta oss till stället där vår trekk skulle ta sin början. Efter en stund på båten var jag defnitivt inte trött efter gårkvällens öl längre.

Den varma solen började värma upp den något kyliga morgonen och vyerna från båten blev bara vackrare och vackrare. Och det var här, ombord på båten jag började få känslan att jag hade åkt till ett helt annat Nya Zeeland, ett tropiskt Nya Zeeland. Efter det obligatoriska samtalet med mina nya resekamrater kom vi efter 45 minuter på båten fram dit vi skulle. Vi blev avsläppta med rådet ”följ skyltarna!”. Och varför skulle vi behöva veta mer? I ett sådant, för turisterna, välorganiserat land som Nya Zeeland skulle man vara tvungen att vara halvt blind och ha ett IQ på 0.8 för att inte hitta tillbaka till platsen där bussen tar en tillbaka till Nelson.
 

En fransman med svårigheter för det engelska språket, en blyg japanska, en skrytsam norrman och jag bildade spontant ett litet sällskap som utgjorde en salig blandning människor. En samling människor som till slut, med lite möda, blev en fin samling männsikor. Kort sagt, det blev en riktigt trevlig dag.
 
Trekken vi vandrade tillhör en av de vanligaste, och är inte särskilt svår. Givetvis kräver det en grundkondition men jag vill påstå att vem som helst kan ta sig fram till målet utan alltför stora men dagen efter. Lite träningsvärk hör bara till! Alla som någon gång har gått en vandringsstig liknande denna känner till momenten. I början är allt så oerhört fantasiskt. Den där konstiga blomman, vyerna, den magiska känslan. ”Tänk, nu är jag här, jag som har planerat så länge för just detta!”

Jag vet inte hur andra människor fungerar men personligen avtar denna känsla efter ungefär en timme då man inser att den där konstiga blomman faktiskt finns precis överallt, att vyerna är väldigt lika varandra och att den där magiska känslan var just magisk för att den höll i sig en kortare stund. När fem timmar har gått och man kommer fram till slutet tycker man ofta att det är väldigt skönt att ha det överstökat. Det är dagen efter, när man har fått distans till det, man inser att det verkligen var ett helt underbart ställe man besökte. Fotona, människorna där, lukterna. Ja allt blir helt plötsligt minnen. Vackra minnen. Det är konstigt hur människan fungerar. Eller ja, hur jag fungerar i alla fall.
 
Nu är det ett tag sen jag besökte Abel Tasman National Park men när jag plockar fram mitt fotoalbum och tittar på mina resbilder finner jag ibland en slående likhet mellan vissa bilder från Kuba med bilder från Abel Tasman. Med det  i åtanke inser jag att det var just det som gjorde stället till det det är. Det var inte typiskt Nya-Zeeländskt, utan tack vare det underbara vädret och solen som glittrade i det klarblå vattnet gjorde att det var lätt att drömma sig bort till andra, varmare breddgrader. När jag dagen efter besökte en glaciär och halkade omkring på is insåg jag den verkliga charmen med Nya Zeeland. De otroliga skiftningarna i naturen!

Abel Tasman National Park ligger i den nordvästra delen av den södra ön. De flesta utgår från staden Nelson och alla hostel har väldigt mycket information att ge angående olika turer och priser etc. Bussar går varje dag om man väljer att hänga på en organiserad tur. Alternativet är att ta sig ut på egen hand och fixa inträde och turer själva. Förutom att åka på en minikryssning och trekka som jag gjorde är det väldigt vanligt att beskåda Abel Tasman från kajak. De som testade på det beskrev det som väldigt behagligt och fridfullt.

Priserna varierar beroende på hur länge man vill stanna och beroende på vad man vill göra. En heldag, typen jag gjorde, inkluderar buss till och från Nelson, 45 minuters kryssning och en ca. fem timmars trekk. Vill man ta en halvdag i kajaken istället får man lägga ut lite mer pengar, runt 79 dollar.
 
Är det fint väder och en varm dag är ett besök i Abel Tasman en härlig upplevelse. Djungelliknande skogar och uppfriskande badvatten i små charmiga vikar är bara en del av upplevelsen. Har du vägarna förbi rekommenderar jag att du stannar till och upplever Nya Zeelands tropiska sida i Abel Tasman National Park!