Allt möjligt

Oj nu var det visst ett tag sen..ibland rullar dagarna bara på och inspirationen att skriva finns inte riktigt där. Men nu så… Och visst har det hänt massor sen sist.

Sist ni var med oss satt vi på en buss genom ett fantastiskt vackert landskap på väg mot Puno. En liten stad med 120 000 invånare som ligger längs med Lake Titicaca. Lake Titicaca är för övrigt den största sjön i sydamerika (finns en större i Venezuela men den sitter ihop med karibiska oceanen) och den högst belägna sjön i världen, på 3808m, med reguljär båttrafik. Puno är en stad vi inte hört någon nämna något gott om. Och vi förstår precis varför. En smutsig och smått kaotisk stad där tegelstenshusen breder ut sig upp mot bergen, en del bara skal, vissa med familjer och vissa avslutade någonstans mitti. Kommer fram till vårt hostel som tack o lov visar sig vara helt ok. Äter en supergod middag bestående av alpacka och lamm medan vi väntar på att våra nyfunna vänner från trekken ska anlända till hostlet.

Det är utflyktsdag, målet är Uros vilket är flytande ”vasstrå-öar” endast 20 min med båt. Tar med oss vännerna och hoppar på en lokalfärja ut till ögruppen. Blir avsläppta på en liten ö på runt 200kvm. Där blir vi välkomnade av en kvinna vid namn Mary som ger oss en introduktion till deras liv och hur de underhåller och bygger dessa öar. På denna lilla ö bor det fem familjer och totalt finns det 80 öar. De flytande öarna uppstod för hundratals år sedan då delar av befolkningen flydde från Inka och Collas. För att bygga en ö åker man till en plats längre bort mot fastlandet för att hämta ”klumpar/block” som ser ut att vara lera men är förmodligen förmultnad vass. Dessa binder man samman och hackar sedan sönder till viss del för att sedan placera ett lager med vass på. Var 15e dag adderas ett nytt lager till som läggs omlott. Efter drygt ett år är ön klar och kan hålla upp till 25 år. Sedan ankrar man fast ön för att den inte ska driva bort. Familjerna livnär sig på jakt & fiske, byteshandel & turism. Efter presentationen fick vi även möjligheten att åka vassbåt över till huvudön. Vilket vi gjorde, hur ofta får man annars möjligheten att åka häftiga vassbåtar med drakhuvuden som man endast sett på film? På huvudön slår vi oss ner för att avnjuta en dyr men god öl i solen.

Puno var alltså sista stoppet i Peru. Ett land vi kommit att tycka mycket om, som har gett oss fantastiska minnen och landet där Alex lärt sig dricka te.

Vi beger oss till Copacabana, även det en liten stad vid Lake Titicaca fast på den bolivianska sidan. Staden är liten och betydligt charmigare än Puno, dock med betydligt sämre mat. Och såklart är det festival i staden, roligt och se när lokalbefolkningen marscherar omkring och spelar musik och utför olika danser.

Målet med vistelsen var att besöka Isla del Sol som ska vara en av Bolivias höjdpunkter. Tanken var att vi skulle sova där en natt men då vårt hostel var så mysigt och det skulle strula till det med transporter fick det bli en dagsutflykt. Efter 2 timmar med båt hoppar vi i land på den 70 kvkm öns norra sida. Promenerar först drygt 50 min där vi har en mycket fin utsikt över sjön, passerar både åsnor och får innan vi kommer fram till ruinerna som är målet på norra sidan. Sedan kan vi välja mellan att gå tillbaka till båten för att åka över till södra sidan eller promenera vilket skulle ta ca 3 timmar. Solen skiner, vandringskängorna är på och mer vatten är inköpt, såklart det blir en promenad.

Vägen dit är bra men kuperad. Utsikten är mycket vacker, men jag hade nog större förväntningar på ön. Trodde på någotvis att landskapet skulle se annorlunda ut, men påminner mer om en medelhavsö. Och nog känns det att man är på höga höjder. Kommer knappt ihåg hur det känns att gå utan att bli andfådd då vi under de senaste veckorna befunnit oss som lägst 2600m och som högst 4900 m över havet. Får under promenaden betala avgifter på ett par ställen vilka bidrar till underhåll av vägen och skolgången för barnen. Ön var helt klart värd ett besök men är tveksam till om vi kommer kalla den för en av Bolivias höjdpunkter.

Efter ett par nätter i Copacabana rör vi oss mot La Paz, Bolivias huvudstad. Tanken är att vi ska spendera en natt där och sedan ta flyget mot Rurrenabaque i norr. Glada över att lämna huvudstaden kommer vi till flygplatsen och blir mindre nöjda då vi får veta att flyget är inställt pga vädret i norr. Efter mycket om och men får vi veta att nästa tillgängliga flyg går om 2 dagar, service vet dom inte riktigt vad det är här. Tack o lov för wifi på flygplatsen då vi får akut boka om / avboka hotell och turer och råkar boka på ett alldeles för dyrt hostel i huvudstaden. Hoppar in i en ny taxi och åker tillbaka till staden där tegelhusen ligger som pussel nerför bergen och bildar enorma klungor ner i dalen. Den här gången bor vi på La Posada de la abuela Obdulia vilket kan översättas till mormors gästhus, ja ni hör ju det kan inte bli annat än mysigt! Och det är det också, placerar i en betydligt trevligare del av La Paz. Går på marknader, mycket har man varit med om men när man säljer lamafoster det är väl att ta i.

Får på någotvis dagarna att gå och vips är vi tillbaka på flygplatsen. En 30 minuters flygresa istället för 18-24 timmar på buss tar oss till Rurrenabaque. En liten stad med 14 000 invånare som främst används som utgångspunkt för turer till pampas och djungeln. Och nog känns det underbart att kunna gå klädd i flipflops istället för att ha 3 lager tröjor på sig, det är ca 30 grader varmt. Till och med Alexander har i ett svagt ögonblick erkänt att det var lite skönt med värme. Vi blir kvar här i byn i tre nätter (till 11/5) innan vi ska ut på äventyr i amazonas under tre dagar.

Återkommer med rapport efter djungeln!