Hardcore-trekking i Colca Canyon

Det var ett tag sedan vi skrev nu. Detta beror faktiskt pa brist av tid och inte brist av intresse =)

Sist vi skrev befann vi oss i Nazca. Efter att ha sett de otroliga linjerna (som jag hoppas ni har sett pa bild? =)) sa tog vi en buss till Arequipa. Planen har var framst att besoka Colca Canyon som ar varldens nast djupaste Canyon pa 3300 m (dubbelt sa djup som Grand Canyon). Redan nar vi klivit ur bussen och pallrat oss ivag med vara stora vaskor sa markte vi att vi kommit upp en bra bit i hojd. Arequipa ligger pa 2300m over havet och skillnaden mot Nazca som ligger vid kusten var ganska stor. Jamfor man med Sverige och dess hogsta punkt pa 2104 m (Kebnekaise) sa forstar man att det ar ganska stor forandring. Vi blev anfadda for ganska lite och den laanga trappen upp till vart hostal kandes som en schysst joggingtur i skogen pa 45 min…

Vi tog det saledes ratt lugnt forsta dagen och vilade och slackade… Arequipa i sig ar en mycket trevlig och vacker stad. Mycket fina handgjorda alpacaplagg av alla slag finns overallt och Hanna ville valdigt garna kika i precis varenda affar, trots att de som vanligt har nastan samma saker allihopa… =) I Arequipa hittade vi aven ett cafe som lyckades med konststycket att servera Perus (hittils) godaste mackor, det var sweet stuff till lunch nar de obligatoriska snustorra ham & cheese frallorna man far overallt kanns som att ata skosulor. Vi hade dock inte planerat att gora sa mycket i sjalva staden utan som tidigare namndes ligger Arequipas stora aktiviteter utanfor staden. Den ar omgiven av tre hoga berg och aven av varldens tva djupaste canyons. Colca Canyon (nast djupast) och Cotahuasi Canyon (djupast).

Med respekt for hojden och vara lite yra huvuden tog vi det lugnt aven andra dagen och akte pa en formiddagstur tillsammans med Peter och Ricky Martin. Det var alltsa vara hastar. (Vem doper en hast till Ricky Martin ?!?!?, jag kallade honom Riki som i Silverfang istallet… =)) Vi var overtygade om att Hannas hast (Peter) var dopt som en hyllning till Peter Lübeck, sa det kandes mycket tryggt! Som ni formodligen redan sett pa bilderna sa var det en underbar tur. Vi borjade i utkanten av Arequipa och akte genom en liten stadsdel innan vi kom ut pa en smaaal stig med stup pa ena sidan och odlingsterasser pa den andra. Det var lite skakigt eftersom man inte har sa stor koll pa var hastens ben osv ar. Det leder till att man da och da ar valdigt oroad for att man ska ramla ner at nagot hall nar vagen var sa smal. Det ar dock lite roligt nar man aker hast for om man kommer till ett parti nar man sjalv tanker, ”hur ska vi ta oss forbi har”, sa stannar hasten och funderar ett tag. Sen gar han sakta men fundersamt fram och placerar sina ben strategiskt och klarar det hela perfekt. =)

Turen fortsatte valdigt brant genom terasserna och vi gallopperade till och med en del, grymt skoj. Forstar nu mer an i teorin varfor man sager att gitarriffen ”gallopperar”, det kanns namligen precis lika nar man spelar (rytmen) som nar man aker pa hasten som gallopperar… (Nerd-note)… =) Ner sen till en flod iaf och vyerna och utsikterna blev bara vackrare och vackrare, lite svart att beskriva, men bilderna talar ganska mycket for sig sjalva. Turen tog iaf ca 4h och det tycker jag alla som planerar att aka en svang forbi Arequipa borde gora… =)

Dagen darpa hade vi ordnat med den stora turen. Efter lite overtalning gick Hanna med pa att ta tredagars-trekkingturen istallet for tvadagars-bussturen. Den stora skillnaden var att vi nu skulle bege oss ner i canyonen istallet for att titta ner i den fran val valda fina punkter langs en bussrutt typ. Vi fick hora att det var medium-style-trekking det handlade om och tankte att det blir en bra uppvarmning till Inkaleden som da var blott en vecka bort.

Forsta dagen akte vi med buss fran Arequipa pa en vindlande bergsvag i drygt tre timmar till den lilla orten Chivay. Pa vagen passerade vi 4800m (!) hojd och Chivay sjalv ligger pa ca 3700m. Mycket upp och ner med andra ord och man markte mycket val att man blev anfadd trots att vi da alltsa endast satt stilla i bussen. Med pa turen var forutom jag och Hanna, tva amerikaner, tva schweizare och en skon dansk som hette Brian (las med danskt uttal! =)). Vi fortsatte sedan genom ett gang otroligt sma och primitiva byar och nadde tillsist basen Cabanaconde (3300moh) som ligger alldeles precis vid Colca Canyons gap. Har skulle vi spendera var andra natt, efter turen i canyonen…

Forsta natten skulle vi bo i en liten by (endast nagra hus med halmtak) som lag alldeles vid Colcafloden langst ner i dalen. Mycket riktigt skulle vi da alltsa ta oss hela vagen dit ner. Vi var skapligt trotta redan nar vi kom till sjalva dalen och tur var val att vi inte riktigt visste att vi skulle hela vagen ner… De forsta timmarna av nedstigningen var vi helt upptagna med att bara se oss omkring. Vi gick pa en smal stig som ringlade sig fram langs bergen ner i dalen och utsikten och vyerna ar det mest otroliga jag nagonsin sett. Man sag huuur langt som helst ut over Anderna och alldeles framfor ens fotter gapade hela Colca Canyon grymt majestatiskt. Det var stralande sol (forstas) och man sag sa otroligt langt i det klara vadret. Runt om sag man aven sma byar (ca 20 st totalt finns i canyonen) endast bestaende av nagra hus (varav en av dem vi som sagt skulle bo i samma natt). Langre ner var det helt annat klimat an pa toppen (dar var det oken, typ) med jattemycket vaxtlighet och man sag faglar och sedan som sagt floden som danade langst ner i dalen. Otroligt imponerande. Vi traskade pa iaf och nar vi skakiga av trotthet i benen fragar var guide hur langt det ar kvar svarade han enkelt att vi gatt ca 800 hojdmeter nerat och det ar val ca 500 kvar. Grymt langt med andra ord. Det tog totalt ca 4h av konstant vandring i trappor nedat innan vi nadde hangbron som ledde over floden… Det var dock inte sa langt kvar sedan till byn dar vi fick middag och aven spenderade natten. Det var valdigt basic boende men samtidigt charmigt med halmtak och kullerstensgolv i husen. Det var aven ett jatteliten hundvalp som tumlade runt och hellre ville bo inne hos mig och Hanna an ute… I sadana fall tycker man att det ar bra synd att man ska undvika att rora djuren man stoter pa utomlands.

Andra dagen borjade den stora provningen, vi vandrade tidigt pa morgonen ivag fran byn ner i dalen endast for att ga upp mot en annan by. Det var en grym stigning i ca 30 min dar man nastintill klattrade uppfor en smal slingrig grusvag. Vi var helt slut nar vi till sist nadde toppen och det var forst nu det gatt upp for oss att vi formodligen ska ga upp for en liknande vag vi dagen innan gatt ner, eftersom att detta var sa sjukt jobbigt. En sak om det ar som hemma dar det finns en svalkande vind och en sol som inte varmer sa man tror att man ska storkna. har fanns dock inga mildrande symptom. Vi passerade sedan en by till och fick nagra fler helt otroliga vyer over dalen (en del bilder kommer ;)) innan vi gick nerat i 2h till en liten plats dar man kunde bada i pooler. Otroligt valkommet, sjalv hade jag vid det har laget fatt minst 5 harliga blasor pa fotterna av mina hi-quality domusskor som jag fick agna min ”vila” till att ta hand om.

Hanna: Swimmingpoolerna var typ det basta som nagonsin hade hant efter den hemska uppforsbacken.. Trodde nastan inte att jag skulle klara av att na dit, var sa sjukt jobbigt och varmt! Anda var detta ingenting i jamforelse med det som komma skall..
Efter lite vila och lunch skulle vi bege oss tillbaka till byn Cabanaconde vilket innebar att ga (klattra) uppfor hela Canyonen och ga upp samma vag som vi kom ifran. Detta vill saga ca 4 timmar endast uppfor.
Av nagon anledning sa verkade det som om alla i var grupp inte har gjort annat i sitt liv an att ga uppfor canyonar for de i princip sprang upp.. Bara efter en timma sa borjade det varka i vaderna och nar man tittade uppat mot toppen sa verkade den helt enkelt alldeles for langt bort for att vara uppnaelig. Terrangen var av det varsta slaget, stenigt och sandigt, och 200kr-domusskornas inte alltfor fordelaktiga grepp gjorde ju inte saken battre. Sen var det ju den enorma hettan, min hogsta onskan just da var att det skulle borja snoa =) Sen blir ju luften tunnare desto hogre upp man kommer, vilket kandes.

Inte nog med detta, nar vi hade ca 1 timma kvar av turen (och toppen ser fortfarande ut att vara lika langt borta) sa blir Emil pa en sekund jattedalig. Har svart att hanga med mitt tempo och far huvudvark och kanner sig yr. Han hade egentligen feber da, vilket vi inte visste vid tillfallet.
Jag var sa oroligt trott men jag kunde anda inte lata bli att skratta nar Emil gick framfor mig pa stigen, han sag ut som ett spoke som ranglade runt och skulle falla ihop vilket sekund som helst. Emil fann det dock inte lika underhallande.

Kortet som ar pa oss i hela gruppen ar taget precis nar jag och Emil har kravlat oss fram till toppen av Canyonen. Vid det har laget ar Emil ganska illa daran (jag med, fast mer pga utmatthet). Till var forvaning sa nadde amerikanerna toppen bara ca 5 minuter innan oss, och den som var forst var danske Brian som var klar en halvtimme innan oss.. Sa vi var anda inte sa langsamma som vi hade trott.

Turen slutade tyvarr inte har, 20 minuters promenad senare med pannlampan pa nadde vi ANTLIGEN vart hotell dar det skulle vankas middag, varm dusch och vila. Men det var nar vi kom fram till hotellet och vart rum som Emil dackade totalt i sangen. Han kunde typ inte lyfta ett finger. Han lag dar och kallsvettades och madde daligt. For en gang skull sa hade vi anda lite tur (i oturen). Amerikanarna som bodde i rummet brevid oss var namligen lakare. Jag var orolig att det skulle vara hojdsjuka. Det kan man bli allvarligt sjuk av och maste da tas ner till normal hojd valdigt fort. Amerikanerna avfardade som tur var mina farhagor med forklaringen att symptomen var av ett annat slag vid hojdsjuka. Emils sjukdom berodde saledes formodligen dels pa hojden men aven av hettan, uttorkning och anstrangning. Vi hade med oss alvedon och guiden hade med sig nagra skumma piller ocksa, sa det var bara att hoppas pa att Emil skulle kanna sig battre dagen darpa.
Kan ocksa namna att det inte heller blev nagon varm dusch for min del eftersom jag (endast jag i gruppen) inte hade nagot varmvatten pa rummet.

Dagen efter madde Emil till min fortjusning mycket battre, febern var i princip borta. Till var stora gladje innebar sista dagen pa var trekkingtur ingen trekking utan bara en massa softa aktiviteter. Sa Emil kunde hanga med och behovde inte vara hemma sjalv pa hotellet, aven om han inte deltog sa aktivt.

Vi akte local bus till ett stalle som heter ”Cruz del Condor” vilket ar en utsiktsplsts over Colca, dar det bor en massa Kondorer och dar de ofta syns till. Det var forvanansvart manga turister har med kamera och kikare i hogsta hogg for att kunna fanga en glimt av den eftertraktade fageln. Vi stannade har en timma och spanade ut over vyerna. Vi sag nagra kondorer men de var sa pass langt borta att de lika garna kunnat vara krakor.

Nar vi precis hade gett upp och borjar ga mot bussen genom gangen av peruanska kvinnor som saljer alpaca-prylar, sa ropar de plotsligt ”condor, condor!”. Ganska roligt hur hysteriska alla turister blir och springer mot kanten av canyonen och som det vore pa liv och dod stracker sig ut over folkmassan med sina super-kameror for att fanga en skymt av den stackars fageln.
Tank om han visste vilket liv som forsigick nagra kilometer nedanfor pga honom.

Det var iallafall valdigt maffigt att se fageln pa nara hall, han flog alldeles ovanfor oss. Kondorerna blir ca 3 m mellan vingarna sa de ar grymt stora!

Efter kondorspaningen begav vi oss vidare till ”hotsprings” som ar varma kallor man kan bada i, typ som Island, detta var slutstationen pa var tur. Det var en valdigt omtyckt avslutning, iallafall utav mig. Emil fick noja sig med att sitta i skuggen och lasa allas varan LP (Lonely Planet).

Direkt nar vi kom tillbaka fran turen tog vi en buss till Cusco dar vi befinner oss nu. Har har vi mest tagit det lugnt hemma pa vart iskalla hostel (thanks god to ullfrotté). Dels for att Emil skulle pigga upp sig fran sjukdomen och dels for att vi ska vanja oss vid hojden. Vi har ju en inklaled som vantar och da ar det allt bast att man ar frisk och kry. Iallafall om man ska tro pa var var guide i Colca som uttryckte: ”This is nothing” nar han jamforde var helvetesuppforsbacke i Colca Canyon med dag 2 pa Inkaleden. Sa jag hoppas ni forstar att vi gruvar oss infor morgondagen! Jag forsoker intala mig sjalv att det inte alls blir lika jobbigt och att guiden bara hittade pa =/
Oh well, ni far halla tummarna for oss imorgon och tre dagar framover!

Det blev langt den har gangen, vi lovar for Emma och Eriks skull (som faktiskt har massa att lasa och inte hinner med dessa langa dagbocker =P ) att korta ner det nasta gang =)

KRAM Hanna & Emil

PS. Vi spenderade 8 timmar av gardagen med att hitta nya trekkingskor infor morgondagen, sa domusskorna ar nu ett minne blott =P