Lost in Tokyo – Del 1

Jag hade planerat att undvika den vanliga klyschan nar folk skriver om eller fran Japan. Dvs att inleda med hej eller goddag pa det japanska spraket. Vi hoppar darfor helt over den biten. =)

Vi har nu befunnit oss i den japanska huvudstaden i elva dagar och som ni sakert forstar var det en enorm skillnad och kontrast att komma fran Fijis lugna havsvagor till det enorma ordnade kaos som man val anda far saga att Tokyo ar. Jag vet inte riktigt vad jag hade forvantat mig sedan innan, men kanslan som dok upp nar vi tagit oss den langa vagen fran Naritas flygplats med expresstag (vad annars 😉 och steg ut pa Ikebukoros tunnelbanestation kommer jag inte glomma i forsta taget. Dar stod vi, med stora ryggsackar och allmant ganska vilsna nar andlosa strommar av japaner vallde ut och in i stationen samtidigt. Det hade redan hunnit morkna sa stadens oandliga antal neonskyltar lyste upp hela var omgivning och aven om det sen skulle visa sig att detta inte var nagonting jamfort med andra mer livliga stadsdelar sa blev vi ganska overvaldigade. Nu var vi i Tokyo.

Vi var efter tidigare missoden i Sydamerika aningen oroade for om var bokning av boende (som vi gjorde hemifran Sverige innan vi akte) skulle finnas nu nar vi 4 manader senare val kom hit. Efter en forvanande smidig navigering fram till var ryokan (gatorna i tokyo har ju inga namn) sa kunde vi dock glatt konstatera att en japansk tolkning av Hannas namn i form av ”Hana Westom” stod pa den stora vita tavlan bakom receptionsdisken.

Vi bor alltsa hela var vistelse har i Tokyo i en sa kallad traditionell ryokan. Detta ar till skillnad fran vanliga hotellrum en mer japansk variant av boende och aven om jag tror att vart boende inte ar sa benhart pa alla regler som karaktariserar en ryokan sa maste man ta av sig skorna pa en gang nar man kommer in i lobbyn och vi sover pa en liten madrass som ligger direkt pa tatamimattor pa golvet. Inga sangar har inte. Resten av stallet ar komplett med skjutdorrar och aven ett japanskt bad som man far anvanda. Det kandes lite ovant fran borjan att tumla runt dar pa tragolvet i hotellet med bara sockar hela tiden, men sangarna ar nog nagra av de skonaste vi haft hittils pa resan (sa enormt svart att ta sig upp pa morgonarna 😉 och overall ar det schysst kansla pa stallet. Kanns mycket roligare att bo pa ett mer japanskt stalle nar man nu val ar i japan. Vanliga hotel/hostel kan man ju bo pa overallt liksom…

Vi bor som sagt i den lugna stadsdelen Ikebukoro och man far val saga att det ar ganska stor skillnad dar jamfort med manga av de andra storre omradena i Tokyo. Det ar ganska litet och hela omradet har lite av en smastadsfeeling over sig vilket ofta kan vara valkommet att komma hem till efter en runda i de mer hektiska delarna. Vi har inte utforskat omradet mycket mer an det som ligger narmast i anslutning till den enorma tunnelbanestationen och en dag nar vi modigt begav oss ivag pa smagatorna i jakt pa en tvatteria vilket var en saregen upplevelse i sig. Men i allmanhet kanns det som att Tokyos storhet ligger i andra omraden.

Tur ar val da att det faktiskt ar valdigt enkelt att ta sig overallt fran Ikebukoro med inte mindre an tre olika tunnelbane/taglinjer som passerar. Jag maste passa pa att skicka med en lank till en bild over Tokyos tunnelbanesystem, for det ar verkligen en syn i sig: http://subway.umka.org/maps/tokyo.gif

Jag tankte nar jag sag detta forsta gangen i guideboken att sahar skruvat kan det ju inte vara men det AR verkligen sa enormt komplext och galet som det ser ut. Det ar dock nar man efter nagra dagars akande inser det smidiga i allt och att man faktiskt kan ta sig nastan overallt fran vilken station som helst, som man konstaterar att japanerna som vanligt ager aven pa denna front…

Aven om det inledningsvis var svart att ta sig ur den enorma laid-back stil vi njot av pa Fiji och dessutom lyckan av att ha aircondition (som da anvands som varme i den japanska vintern) gjort vart rum och framforallt sangen valdigt lockande, har vi forsokt att vara aktiva nar det galler att hitta pa saker i den enorma staden. Det finns som ni formodligen forstar inte lite saker man kan ta for sig…

Nar var forsta ”hela” dag i staden var en sondag tankte vi mest ta det lugnt och bara ga runt och kika lite. Man tror ju kanske att de bilder fran Tokyo man ser ar av endast utvalda delar och att resten ser mer, hm, normalt ut… Men sa ar det ju forstas inte. Vi tog tunnelbanan till upmarket stadsdelen Ginza och val framme sa blandas man av allt som lyser, blinkar och skiner upp omgivningen. Sa ar det var man an valjer att vanda sitt huvud. Detta i princip var man an ar dessutom, sa lange nagon form av centrum finns. Vi konstaterade ganska snabbt att det endast ar jattelyx som far utrymme i Ginza (Prada, Gucci, Bvlgari, Louis Vuitton etc…) sa Hanna fick halla sitt naggande shoppingbegar i skinnet denna sondagseftermiddag.

Varre for min del blev det sedan nar vi begav oss till stadsdelen Harajuku under veckan. Har skulle det vara mer ungdomliga kvarter och det raknas tillsammans med narliggande Shibuya som stadens modecentrum typ. Detta leder till att det ar helt smockat med mindre, typ boutiquer som saljer mer speciella och designade typer av klader och smycken, till 95% ar det tjejklader och som ni nog forstar ar det precis sant som Hanna vill ga och kika pa, till skillnad fran stora departmentstores som ar mer typ som H&M. Efter att ha spenderat en heldag i dessa butiker bad jag om nad nar Hanna ville aka hit aven nasta dag eftersom att hon ”bara” hunnit kolla pa typ en tredjedel. Detta ledde till att Hanna begav sig dit aven nasta dag i sin jakt pa annu fler smycken och mobilband med jordgubbar och nyckelpigor pa. Sjalv akte jag tvars over staden till Akihabara, stadens centrum for alla spelande nordar. =)

En sak som man i princip maste se nar man ar i Tokyo ar en av stadens alla arkadhallar. Den som minns den gyllene tiden hemma nar det fortfarande fanns arkadspel typ pa VideoEtt osv vet vad det handlar om. Dock kan man inte forbereda sig pa vad som vantar en nar man val beger sig in bakom skjutdorrarna i nagot av alla komplex som det simpelt nog ofta bara star ”games” pa. Ljudet ar allt som oftast oronebdovande och en latt dimma av cigarettrok ligger over hela lokalen sa for att fa nagon uppfattning av vad som forsiggar maste man borja cruisa runt bland alla maskiner. Den forsta vaningen bestar allt som oftast av sa kallade Panchikomaskiner, nagot slags vertikalt flipperspel som alla verkar alska. De sitter med stora korgar med kulor som de lagger in i maskinen om och om igen. Det ar framst fran dessa som det massiva oljudet kommer ifran da alla ar pa hogsta volym och later samtidigt. Nar det da ar kanske 150-200 maskiner pa samma vaning kan ni kanske forsta hur illa det later. Battre blir det nar man avancerar upp till de vanliga spelen, dar behover man inga horselskydd atminstone. Restrerande 7-8 vaningar (alla ar helt enorma) ar fyllda med alltifran nya spel (som kommer till vastvarlden om typ ett halvar) till lotterimaskiner (med jatterosa gosedjur som vinster), gamla retrospel och massa underliga strategispel med kort och prylar som verkar hur komplicerade som helst. De har oftast till och med ett slags hastspel som alla sitter vid varsina maskiner och spelar och satsar pengar osv, precis som man gor pa trav hemma, med skillnaden att allt forstas ar virtuellt da. Det ar dock inget som nagon funderar over det minsta och alla ser precis lika luttrade och insatta ut som den genomsnittliga staben pa valfri riktig travbana gor darhemma…

Det som dock blir en smolk i gladjebagaren ar att det oftast ar ganska svart att forsoka sig pa att spela eller prova nagot sjalv. Vanligtvis for att allt ar pa japanska sa alla underliga maskiner med massa instruktioner helt enkelt inte gar att forsoka sig pa. Nasta ar att om man val borjar spela sa dyker det alltid upp en glad japan som ska utmana den enda utlandske besokaren i bygget. Da kan man lika garna sluta spela i princip for innan man ens forsokt gora nagot har han vunnit allt och man sjalv far sluta spela och sta i skamvran… =)

Vi har passat pa att besoka en stor fin park och ett av Japans mest kanda tempel (Senso-Ji) som var valdigt storslaget. Fullt med sma japanska lampor och tempelgarden i sig var full med besokare som skulle kasta lyckoslantar och sedan be typ. Det fanns aven en stor tavla dar man kunde skriva upp sina lyckoonskningar pa fina tratavlor som man skulle kopa. Alla byggnader hade sadana dar fina svangda tak och var jatteutsmyckade med guld och grejor. Lite svart att beskriva men ni far se pa nagon av alla bilder som bor dyka upp lite senare. 😉

Trots all forvirring som naturligt uppstar nar man befinner sig i ett land sa annorlunda som Japan och dessutom allt krangel nar Japanerna inte ar sarskilt vassa pa engelska sa har vi forsokt att ata pa massa olika japanska restauranger. Vi horde av en kanadensisk tjej pa Fiji som varit i japan att det typ skulle vara omojligt for man forstar inget och inget ser ut som det man trodde man bestallde osv, hon sa att hon hade fatt ata typ pa McDonalds hela tiden. Detta lat ju inte sa roligt tyckte vi men vi ar valdigt glada att ha lagt ner lite extra energi pa detta plan for trots vad hon sa sa tycker vi att det har gatt forvanansvart bra att ata pa alla de underliga restaurangerna…

Forst och framst kan man inte ga pa restaurang i Japan om man ar hungrig nar man borjar kika runt efter lampligt stalle. Man har da namligen hunnit svalta ihjal innan man hittat nagot som har antingen engelsk meny, bildmeny eller den klassiska plastmaten tillhands. Alltsom oftast gar det hyggligt bra om nagot av dessa finns men oftast blir man visad till sitt bord och far 4 olika menyer med en miljon kanji-tecken pa och sa sager servitrisen ”sag till om det ar nagot ni inte forstar” och sen gar hon! Dar sitter man sen i sitt horn pa golvet och det enda man kanner igen ar nollorna i priserna som ser likadana ut som vi ar vana darhemifran. Da har man oftast en lang kvall framfor sig med att forsoka tyda menyn och forklara vad det man vill ha kan vara. Nar man dessutom vet att ratter man kan hitta i japan ar typ blackfiskinalvor, ratt hastkott, blasfisk och valkott (!!) sa vill man garna in i det sista veta vad man bestaller, istallet for att bara ta nagot.

Som tur ar brukar de flesta japaner vara otroligt hjalpsamma och pa de mindre turistanpassade restaurangerna drojer det inte lange innan typ tre olika personer (typ nagon anstalld och alltid flera andra som ar dar och ater som bara vill hjalpa till) ar involverade i ens matbestallning. Detta leder som tur ar till att man ofta kan fa ett hyggligt meal pa nagon av de mer genuina japanska stallena och det ar ju dem som man kommer minnas nar man val kommer hem. Hanna kommer beskriva ett av dem i nasta Tokyo del men jag maste beratta om Okonomiyaki-stallet vi besokte. Det betyder typ ”laga sjalv” och det ar precis vad man gor. Man sitter vid ett lagt bord och mitt pa detta har man en stor hall som ser ut som typ en langpanna som ar jattevarm. Man far sen bestalla in massa olika smaskalar som endast bestar av olika ingredienser, sen ska man laga/steka maten sjalv oftast till en slags pannkakeliknande saker.

Det ar inte alls sa komplicerat som det later och personalen var som vanligt jattentusiastiska och skulle visa och hjalpa till och dona pa. Till detta dricker man alltid ol i stora stop vilket leder till en jattetrevlig langsittning… 😉 Det tar namligen sin tid att fa in alla ratter och laga och krydda dem osv. Det var hursomhelst huur gott som helst och till sist var vi riktigt haj pa att ordna till vara ratter alldeles sjalva. Att det sedan var jattebilligt och valdigt japansk kansla pa hela stallet gjorde ju inte saken samre.

Pa det stora hela kanns Tokyo for min del som ett sa otroligt speciellt stalle. Allt ar sa bakvant som det kan bli, (tidningar laser man fran fel hall, man her kranarna nerat istallet for uppat for att vattnet ska komma, nodnumret ar 119, vanstertrafik, listan ar un-ending) men det ar samtidigt sa bra pa alla sina egna satt. Det ar helt enormt otroligt rent precis overallt, man far leta otroligt noga for att ens hitta en liten fimp nagonstans, allt ar sa modernt, organiserat och allt funkar och stammer helatiden. Jag tror tunnelbanan varit sen en (!) gang sedan vi kom hit. Att man sen inte forstar nagonting alls av nagonting nagonstans gor som inte sa mycket. Man gar bara glatt runt och kikar pa allt och slutar aldrig imponeras…

Mer om Tokyo kommer! Hall tillgodo sa lange! 😉

—————-
Mamma Ingrid: Som tur var sa var inte spindlarna hariga och de hade inga stora bollar heller. Men nog var man lite skakis. Myggnatet var ens livs raddning kan jag saga! Vi sag dem bara pa kvallarna och jag tror inte de dar var sa farliga iaf. Han som plockade bort dem fran hotellstaffet tog den i handen och gick ivag bara… 😉

Elin: Nja jag tror nog inte LA ar kant for kebab eller sa, men eftersom kebab special pa kebabcity ar otroligt efterlangtat fran min sida sa tankte vi forsoka passa pa att hitta nagot sant nar vi var var dar, men icke… 😉 Vi tankte ga pa sumobrottning forst iaf, men det var inte sasong nu nar vi var har… 🙁

B-War: Vi hade typ 2,2 gig och det ar nu typ 100 kort kvar pa det sista minneskortet… 🙁 Men vi har brant och skickat hem lite skivor sa folket hemma ska dra over dem sa vi kan tomma vara minneskort har… Lite krangligt men funkar… Korten kommer fran billigare lander! 😛

Carl-Pedal: Handol slutar aldrig imponera med sitt mangfacetterade naturliv och fantastiska bergsformationer!

Emmao: Jag horde om din och annas snowboardeskapader, ratt skont har i
japan utan skidbackar vid narmare atanke =P, kom ni fran barnbacken
den har gangen eller?? =P hehe……

Sara: Tack for allahjartansdaghalsningen!! =) Ganska svart att undga
alla hjartans dag har, man kan ju nastan tro att det ar jul! Som tur
var fick jag en chokladask (dan efter allahjartansdag) av emil (som
jag betalade halva sjalv) sa jag var nojd och glad =P

Tack for alla alla-hjartansdag halsningar!!
Emil & Hanna