Le Pays des Milles Collines

Gransovergangar ar lika vart man an i tredje varlden befinner sig. Samma oavsett om det ar Latinamerika, Sydostasien, Sydasien, Mellanostern eller Ostafrika man befinner sig i. Blanketter att fylla i, koer, folkvimmel, langtradare som osar avgaser pa tomgang, bistra tullpoliser, svartvaxlare som flyger pa en som hokar, tiggare, matforsaljare och naturligtvis dom underbara passstamplarna man far da man modat sig igenom allt detta, men det slutar inte dar. Efter den proceduren foljer i regel taxiproceduren.

Staller tillbaka klockan en timme, dealar till mig en hyfsat bra kurs fran Shilling till Franc av svartvaxlarna som likt Egyptiska souvenirforsaljare desperat forsoker bjuda under varandra. Nar detta ar gjort och stamplarna i passen ar satta dyker automatiskt ett taxierbjudande upp, i det har fallet till landets huvudstad. Ungefar sa kan man beskriva en vanliga gransovergang i tredje varlden och det var sa gick det till nar vi lamnade Uganda och gick over gransen till Rwanda.

Molnen vilar tungt over de gronkladda vulkantopparna. Kvicksilvret pa termometern visar pa 15 grader celcius. Marken ar fuktig efter nattens sedvanliga regn, och solen haller just pa att ga upp och tranga sig igenom morgondimman. At vilket hall man an tittar ser man berg, lagre eller hogre. Det ar gamla inaktiva vulkaner som utgor landskapet dar vi just nu befinner oss. Jordbruksslatter med potatis- vete, kaffe- och bananodlingar overgar i tat lovskog ju hogre bergen reser sig.
Pa grusvagarna prommenerar kvinnor forbi med sina barn insvept pa ryggen. Paraplyt, handvaskan eller korgen placerad pa huvudet. Alla bar de starkt monstrade och fargrika kreationer.

Vi befinner oss i ”Le Pays des Milles Collines”, eller De tusen kullarnas land, namligen Rwanda och Parc National des Volcans som nationalparken heter. Den har platsen ar den stora attraktionen for de flesta turister som besoker landet. Det var har som Dian Fossey bedrev sitt entragna arbete for att skydda och bevara Bergsgorillorna, ett av jordens mest sallsynta djur.
Idag finns endast 740 st Bergsgorillor kvar i vilt tillstand, fordelade i tre lander; Rwanda, Uganda och Demokratiska Republiken Kongo. Hade det inte varit for Dian Fosseys envishet hade det formodligen inte funnits nagra Bergsgorillor kvar, atminstone inte i Rwanda.
Tillsammans med ytterliggare fem personer fran olika delar av den vastliga varlden ska vi denna morgon vandra upp genom jordbrukslandskapet har i Parc National des Volcans och genom dess tata lovskog forhoppningsvis fa se se dessa statliga och sallsynta djur.
Vi har forberett oss bade mentalt och fysiskt pa en svar och konditionskravande trekking genom den svara terrangen.
Vi vandrar tillsammans med en guide och tva millitarer. Den forsta timmens vandring gar enkelt, pa upptrampade stigar utmed potatisakrar i latt uppforsbacke. Marken ar lerig efter nattens regn. Till en borjan ar det molnigt men sa fort solen tittar fram blir det snabbt valdigt varmt, i synnerhet da man hela tiden ar i rorelse.
Plotsligt vid skogsbrynet stannar guiden till och far ett meddelande i sin brusiga Walkietalkie. Meddelandet kommer fran skogsvaktarna vars uppgift ar att skydda Bergsorillorna fran illegal jakt. Via guiden talar de om for oss att gorillorna nu befinner sig i narheten. Vi foljer efter guiden in genom den tata snarskogen och storet pa skogsvaktarna, lamnar vara vaskor hos dem, det enda vi far ta med oss ar vara kameror. Plotsligt hor vi prasslande ljud innifran buskaget. Nyfiket undrar vi vad det ar som later. Elefanter meddelar guiden och pekar pa stora runda hal som ar upptrampade pa marken, Elefantspar…
Vi fortsatter att vandra in genom skogen och efter bara nagra meter sa uppenbarar sig fem stycken Bergsgorillor. Ledargorillan, som ar den storsta, tva ungar och tva honor. Helt bekymmerslost sitter de och vilar sig i solen och vi kan utan problem betrakta dessa varelser samtidigt som de betraktar oss. Det ar med stor vordnad och respekt. En obeskrivlig kansla och en av mina storsta naturupplevelser hittills. En timme ar man tillaten att besoka gorillorna, sedan maste man ga tillbaka igen. Man ska helst stora dem sa lite som mojligt. En timme som gar mycket snabbt. Lyckliga och upprymda vandrar vi tillbaka ut fran skogen och ner genom jordbrukslandskapet, vandringen visade sig inte vara alls sa jobbig som vi hade forutsatt.

Efter tva natter i Parc Nationals des Volcans akte vi vidare i Rwanda till staden Gisenyi vid Kivusjons ostra strand. Kivusjon utgor tillsammans med Albertsjon, Edwardsjon, Tanganyikasjon och, langst ner i soder, Malawisjon de stora spricksjoar som for miljoner ar sedan bildades har i Afrika och som ar en fortsattning pa Rift Walley som borjar vid Doda havet i Mellanostern. Dar ar fran dessa Afrikanska sjoar som en stor del av de akvariefiskar som aterfinns hemma i Sverige ursprungligen kommer ifran, da sjoarna ar sotvattenssjoar. Med radsla for sjukflyg via SOS Kopenhamn till avd 22 (Infektionsavdelningen pa Karnsjukhuset) avstod vi fran allt badande i Kivusjon… Dock var det var skont att fa lite miljoombyte och ett bra hotell med hog standard att vila upp sig pa efter besoket i nationalparken. Vi prommenerade aven de 800 metrarna fran hotellet utmed sjon till Kongogransen.

Rwandavistelsen avslutades i dess huvudstad, Kigali, en stad som tillhor skaran sakra stader i Afrika, tillsammans med bl.a. Ugandas huvudstad Kampala och for den delen ocksa Tanzanias storsta stad Dar e Salam, dit vi snart ska aka. Kigali ar inte direkt nagon charmig stad utseendemassigt, vi bada tycker battre om Kampala. Kigali och Rwanda kanns generellt sett fattigare an Uganda samtidigt som prisnivan i Rwanda ar hogre an i Uganda. Eftersom Uganda tidigare varit en brittisk koloni talas det engelska, och da Rwanda tillsammans med Demokratiska Republiken Kongo och Burundi tillhor den Belgiska kolonialfamiljen i Afrika talas det i Rwanda franska.

Precis som for Uganda assosierar nog de flesta personer Rwanda med krig och vald. Och det var inte langre sedan an 1994 det bestialiska folkmordet pa folkgruppen Tutsier agde rum, da nara en miljon manniskor fick satta livet till, unga som gamla. Utan att omvarlden och FN reagerade. Rwanda har idag forsonats och man ser framtiden an i detta lilla land. Att besoka Minnescentret over folkmordet i Kigali ar ett maste da man befinner sig i landet. Idag, snart 14 ar senare, nar man vandrar pa Kigalis gator ar det svart att intala sig att nagot folkmord overhuvudtaget har agt rum. Med massiva bistandssatsningar fran hela varlden har Rwanda, efter 1994 rest sig, och sakerheten ar nu tillbaka i hela landet.

I skrivande stund befinner vi oss pa ett bullrigt internetcafe i Kampala. Igar atervande vi hit till Ugandas huvudstad efter en nio timmar lang bussresa fran Kigali.
I morgon ska vi besoka ytterliggare en nationalpark i norra delen av Uganda, innan vi om nagra dagar tar flyget till Tanzania.

Pa aterseende!

P.S. Annie halsar och vi bada beklagar djupt att det har varit svart att ladda upp bilder har, vilket beror pa en kombination av dalig uppkoppling och en kamera som tar for stora bilder for detta andamalet, men hall ut, bilder pa chimpanser, gorillor, oss och vackra vyer kommer 😀 D.S.