Äppelplockning i Hastings.

Nu har det snart gått en månad sedan senaste dagboksanteckningen. Sedan senast har jag hunnit resa från Auckland till Hastings, där jag stannade i två veckor och plockade äpplen. Snart flydde jag vidare till Rotorua, där jag tittade på heta källor och inandades svavelångor dygnet runt. Nu befinner jag mig i Taupo, en lite stad med runt tjugotusen invånare, vars främsta inkomstkälla är turism.

Låt mig börja i Hastings. Glad i hågen kom jag till – ursäkta uttrycket – hålan Hastings. Staden med en spritbutik per hundra invånare. Finns väl inte så mycket mer att göra antar jag. Min ambition var att stanna mars ut och jobba ihop lite pengar som skulle täcka resandet. Jag fick tag i en taxi som tog mig ut till backpacker-hostellet ”Sleeping Giant”. Ett litet och ”hemtrevlig” vandrarhem. Jag kan sammanfatta mitt intryck av det stället med ordet ”desinficering”. Skitigare ställe har jag aldrig sett.

Jag är medveten om att som backpacker med begränsad bugdet så kan man inte förvänta sig så mycket, men ändå! Jag trängdes in i ett litet rum tillsammans med fyra andra: en engelsman, en australiensare, en kines och en nepales. Dom var riktigt trevliga allihopa förutom att australiensaren snarkade natten genom så att det dånade. Till slut fick nepalesen nog och skrev en upprörd anonym lapp. Den måste hjälpt, för ett par dar senare flyttade snarkofagen.

Alla på vandrarhemmet jobbade med äppelplockning och jag höll ut i hela sju dagar. Sedan fick det vara nog! Jag tror inte att jag byter karriär från arkivarie till fruktplockare. Det var tungt och skitigt jobb. Sedan var jag på tok för långsam för att tjäna några större summor. Man fick ju visserligen vara ute i solen, vilket var bra, men det betydde också ordentlig solbränna på de fläckar av huden som jag glömt smörja. Det var i alla fall en intressant erfarenhet. Sedan var fruktodlarna riktigt roliga. De påminde inte så lite om ”Krokodiljägaren” Steve Irwin med sina för korta shorts och sin grötiga nya zeeländska dialekt.

Jag nu fått se hur daglönare har det. Maken till osäkrare anställningsvillkor har jag aldrig varit med om. Förresten, det fanns inga anställningsvillkor. Jag hade ordnat IRD-nummer från det nya zeeländska skatteverket och startat ett konto i West Pac-banken. Behövdes det? Näpp. Här var det pengarna i näven efter en vecka. Jag åkte iväg innan jag skulle få en lön på ungefär $140 (ca 700 kr). Jag frågade den indiske ”contractorn” (han som körde oss plockare till fruktodlingarna och ordnade allt det administrativa mellan odlarna och plockarna) om jag kunde få min lön utbetald till ett konto. Jag fick tre olika svar vid tre olika tillfällen. Först var det ”självklart ja”, sedan ”nej, lönen betalas bara ut i kontanter”, till sist ”njae, jag ska med största säkerhet kanske göra det.” Flera gånger lämnade jag honom en lapp med IRD- och konto-nummer. Har ännu inte sett röken av de $140. Ingen större förlust, jag har så att jag klarar mig. Men det är lite irriterande ändå. Kanske jag ska ringa mitt fackförbund i Sverige?