Say goodbye to kangaroos and kiwis

Så är jag åter hemma här i Södertälje. Full av funderingar – kanske jag skulle stannat ett tag till? Nåväl. Nya resplaner tar sakta form och det är mycket av världen som jag ännu inte sett.

Vad var det nu som jag hade kvar att sammanfatta? Just ja: Resan till Uluru (Ayers rock) samt resan till Darwin och Kakadu National Park.

På något sätt lyckades jag kravla upp ur sängen och blev hämtad av bussen jag skulle åka med till Uluru, Kata Tjuta och King’s Canyon. Eftersom det var en tvådagarstur och långa avstånd att köra och mycket att se så fick allt ske i rask takt.

Vi körde till King’s Canyon där vi vandrade ungefär halva vandringsleden och sedan stod och tittade på utsikten ett tag. Väldigt imponerande. Lite som Grand Canyon, men mindre. Sedan sade guiden att det var dags att vända. De som vi mötte på vägen tillbaka trodde att vi gav upp, men vi informerade dem att vi minsann gick tillbaka av andra skäl! Där fick dom!

Tillbaka på bussen, anfådda, svettiga och förföljda av närgångna flugor (som dock var relativt lugna eftersom det den senaste veckan regnat för första gången på åratal och de därför fått vätska) satte vi fart mot Yularu vilket är en enda stor turistanläggning utanför den nationalpark där Uluru och Kata Tjuta ligger.

Efter att ha ätit på kvällen lade vi oss att sova i så kallade swags runt lägerelden på kåbåjsarmanér. Det är lite svårt att förklara vad en swag är, men de är något som man stoppar ner sovsäcken i och de är gröna, så att jämföra dom med en kåldolme är inte helt fel. Efter att ha krypit ner i sovsäcken i sin swag så ligger man ungefär som en kåldolme och tittar upp på den himmel som precis varit stjärnklar fyllas av moln. Trots molnen (utan regn) och kylan så fick jag under denna natt under öppen himmel bland de bästa nätters sömn jag nånsin haft.

Dagen efter gick vi upp i ottan och åkte till ett Uluru där solen inte ännu gått upp. Där gick vi en så kallad ”base walk” runt den stora stenen. Man kan klättra, men av respekt för stenens aborigin-ägare och av lathet så ville jag inte göra det. Denna dag var dessutom klättringsleden stängd på grund av allt för starka vindar.

Efter Uluru tog vi oss till Kata Tjuta, eller the Olgas som dessa gigantiska stenar kallas på engelska. Kata Tjuta betyder på det lokala aboriginspråket ungefär ”många huvuden” eller ”stora huvuden” eftersom det ser ut som stora huvuden som sticker upp. Det hade man aldrig kunnat gissa! 😉

Till kvällen var jag tillbaka i Alice Springs och det var bara att krypa till kojs på direkten eftersom jag skulle upp lika tidigt morgonen efter för att åka till Darwin. En liten tredagarstur på runt 160 mil. Vad kan jag säga om denna tur förutom att det var trevliga människor på den? Dessutom inga engelsmän. Något som irländarna och skotten på bussen verkade uppskatta.

Ett äventyr vi var med om var att på kvällen den tredje dagen då vi bara var runt 30 kilometer från Darwin exploderar plötsligt ett av däcken på trailern där vi hade våra väskor. Sedan hittade chauffören Mark ingen domkraft så vi var några som gav oss och ut i mörkret för att letade efter stenar som trailern kunde stödjas på. I ljuset från ficklampan såg jag en stor sten och böjde mig ner för att plocka upp den. ”Hmmm… Väldigt lätt och mjuk för att vara en sten” tänkte jag och började snart skratta högt. Den japanska tjejen Kumiko som var med mig och letade stenar undrade vad jag skrattade åt tills jag räckte henne tvättsvampen. Då vek vi båda oss dubbla av skratt. Till slut hittades en sten men då hade planen ändrats och vi skulle istället putta på trailern så att den lutades så pass att någon stackare kunde byta däck.

Samtidigt som detta hade vi en lek som skotten Liam anordnade. Den gick ut på att riva godispapper i långa obrutna remsor och se vem som fick längst. Lindsey från Canada vann tätt framför mig, men jag anser att hon fuskade eftersom hon fortsatte riva då hon såg att min pappersremsa var längre. Kanadicker och tävlingar…

Hur som helst så lyckade vi efter mycken ansträngning luta vagnen tillräckligt och få på reservdäcket. Sedan satte vi oss på bussen och rullade så in i Darwin vid halv nio på kvällen.

Dagen efter var det till att gå upp tidigt igen. Nu skulle jag till Kakadu National Park på en tvådagars tur.

Ett varningens ord: om någon har anlag för åksjuka så råder jag er att ta en handfull åksjuketabletter innan ni sätter er i en bil som ska åka på ”vägarna” i nationalparken. Första dagen åkte vi och såg bland annat så kallade ”hoppande krokodiler” på Adelaide-floden och berget Anbangbang där vi såg aboriginska klippmålningar. Krokodilerna hoppar eftersom personer på den båt man åker på håller ut störar med kött på. Det är nästa lite som dressering, men krokisarna verkar gilla det. I alla fall nästan alla. På kvällen såg vi på solnedgången över en damm kallad Yellow waters, där det var tillräckligt med myggor för att jag skulle känna mig som hemma. De mjäkiga andra turisterna sprejade in sig med litervis av insektsmedel, men för mig var det bara som en vanlig svensk sommarkväll…

Efter att ha tillbingat natten i ett tält som var mer än lovligt krångligt att sätta upp så for vi den andra och sista dagen till Jim Jim falls och Twin falls. Eftersom vi befann oss i början av torrperioden så började fallen mattas av och om bara ett par dagar skulle de vara helt uttorkade tills nästa våtperiod.

Åter till åksjuka. Detta är något som jag inte lider av, men nog mådde jag lite kymigt i kistan när vi skumpade i mer än dussinet kilometer till Twin och Jim Jim falls. Sedan gillade chauffören Dean att köra lite halvgalet också. Jag vet inte om någon har läst Jack Kerouacs bok ”På drift”, men en av huvudkaraktärerna i den boken heter Dean och kör bil som en galning. Bara en tanke…

Aningen illamående kom vi fram till Twin falls där vi fick ta en liten båttur och sedan promenera runt och njuta av landskapet från Crocodile Dundee-filmerna. Utan att ha sett Paul Hogan marscherade vi tillbaka in i landrovern och sedan skumpade vi till Jim Jim fall. Väl där kunde vi föreställa oss hur en James Bond-martini känner sig (skakad, inte rörd). I Jim Jim falls badade vi i det kalla men klara vattnet och där hittade jag ett krokodilskelett! Det var bara en liten sötvattenkrokodil på runt 60-70 cm, men det var tufft ändå. Jag behöll en av tänderna (ser lite ut som ett riskorn, men jag VET att det är en krokis-tand!).

Efter detta äventyr bar det tillbaka till Darwin där jag tillbringade de följande en och en halv dagarna. Sedan blev det en LÅNG flygresa hem. Och nu sitter jag här.

Det var allt!

Daniel