Shogun II – epilog

Så är man hemma igen. Eller ”hemma”? Jag känner mig faktiskt ganska hemma i Japan och skulle gärna bo där om jag hade möjlighet. Men tillsvidare så blir det i alla fall Sverige…

Redan då jag mellanlandade i Köpenhamn märktes det att man kommit till en annan värld. Oförskämda anställda och toaletter som stinker piss. ”Honey, I’m home!”, liksom.
När jag tänker efter så luktar inte offentliga toaletter i Japan särskilt mycket.
Man skulle faktiskt kunna ställa in ett par bord och ha en liten matservering. Förvisso kunde det vara lite pinsamt med dem som skulle göra ifrån sig. Men ändå… Några kväljande lukter skulle matgästerna knappast drabbas av.
Västerländska, och i synnerhet danska, toaletter däremot…
Då jag gick in på herrarnas på Kastrup så var det som en vägg av pisslukt slog emot mig.
Vi vet ju att danskar är dåliga på att pricka öppna ytor (se danska fotbollslandslaget), men det är ju nästan löjligt hur mycket illalukt som kan koncentreras på ett och samma ställe.
Det är förresten samma sak på svenska offentliga toaletter. (Jag talar om herrtoaletter, ni som har erfarenheter om illaluktande damtoaletter kan gärna berätta om dom)

Ursäkta inledningen. Hur ska jag följa upp denna odyssé i urindoft?

Hur som helst, efter resan till Fuji så blidde det inga stora saker gjorda. Det blev mest små turer runt i Tokyo med omnejd.
Staden är så otroligt stor, men jag börjar bli bekant med visa delar av den. Men det finns så oerhört mycket att se så det kommer att krävas många besök innan jag har sett alla sevärdheter.
Jag rekommenderar alla åtminstone ett besök i Tokyo innan ni dör. Det är coolaste plejset som finns.
New York (eg. Manhattan) är en otrolig stad, lite som städernas stad. Men Tokyo klår New York både när det gäller storlek och joie d’vivre. (ursäkta om jag börjar bli alltför pretentiös, användande av franska kan ofta tyda på uppblåst självbild. ”Joie d’vivre” betyder väl kort och gott ”livsglädje” vilket förvisso är konstigt att använda på en stad. Men nu ska vi leka beresta och kloka.)

Hur som helst, tillbaka till berättandet

En kul sak var då vi åkte till Odaiba där Fuji terebi (Fuji TV) har sitt huvudkontor. Vi åkte båt från stadsdelen Asakusa på en flod (jag inte minns namnet på) och det var väldigt intressant. Vi mellanlandade i Hamarikyu, en park som förr i tiden var Shogunens ”trädgård”. Där jagade han och tränade pilbågsskytte bland annat. Det var väldigt vackert och ganska centralt i Tokyo. Lite som central park i New York men med fiskdamm och ett tehus istället för svettiga joggare.
Tidigare samma dag så var vi med om en lustig smakupplevelse. Vi gick till en liten liten glasskiosk i Asakusa där en oerhört artig ung man arbetade.
Det var visst ett ställe som var känt för deras natto-glass. Om ni inte är bekanta med natto så är det fermenterade sojabönor som har en väldigt kletig konsistens. Det är lite som en mer välluktande kusin till surströmming.
Det finns de japaner som äter detta med ris till frukost, och natto anses vara väldigt hälsosamt. Det är också något som gaijins (utlänningar) inte ska tycka om enligt de flesta japaner. Det är kul att se förvåning i deras ansikten då man äter det och säger att det är gott. Det är väl knappast den godaste maträtt som finns, men fullt ätbart.
DOCK! Hur kan man komma på idén att göra en glass med natto-smak?
Den lilla lilla glasskiosken med den oerhört artige unge mannen hade förutom denna ett gäng andra ovanliga smaker. Vi tog varsin bägare med två kulor. Jag valde smakerna earl gray och morot. Bägge var överraskande goda och speciellt morotsglassen. Ser fram emot att den idén tas upp i Sverige.
Midori slog till med natto och…
SALT!

Jag skriver det igen:
SALT!

”-Hej, jag skulle vilja ha glass.
– Hur många kulor?
– Jag tar tre kulor.
– Vilka smaker?
– Choklad, vanilj och salt”.

Jag ojade mig och orerade om den onaturliga perversitet som glass med saltsmak utgör tills dess det var nära att jag fick ett rött öga. Killar – bäst att inte ifrågasätta era damers val alltför mycket.

Allt mitt ojande till trots så smakade jag slutligen på saltglassen och det var lite som saltad vaniljglass. Inte så illa. Kanske funkar bra då det är varmt och man svettas?

Under den sista veckan åkte vi även till Yokohama där vi åt lunch med Midoris faster och hennes man. Jag smakade lite saké och det var inte så illa, men ärligt talat så föredrar jag CC lemon (japansk citronläsk) eller Pokari Sweat (lite som en sportdryck. Bra att dricka då det är varmt och man svettas).
Efter vi sagt adjö till faster och farbror så åkte vi till den stora kyrkogården med utlänningar som finns i Yokohama. Tyvärr så var den stängd för allmänheten. Den har tidigare varit öppen för allmänheten och jag hoppas att den öppnas igen.
Om jag minns rätt så finns det runt 60 nationaliteter (eller var det 45?) begravda där, men majoriteten är britter. De äldsta gravarna är från mitten av 1860-talet, då Japan åter öppnades efter århundraden av isolering från de utländska barbarerna. Självklart så var britterna där fortare än man kan säga ”supercalifragilisticexpialidocious” (<- fattar nån den referensen?)

Vad finns det mer att berätta?
Är det någon som har varit på internetcaféer i Sverige eller andra länder? Själv har jag varit på internetcaféer i Nya Zeeland och Australien. Oftast är det uppställda bord eller diskar med datorer på rad.
I Japan är det, som så ofta, en helt annan värld. Vi försökte en kväll att hitta en Mos burger-restaurang i Shinjuku men vi hittade ingen trots idogt letande. Så Midori föreslog att vi skulle gå till ett internetcafé och kolla upp på nätet. Vi går in i en hiss tillsammans med tre andra personer och åker upp ett par våningar. Ur hissen, fram till disken där vi bokar tid. Jag tittar mig storögt omkring. Det finns kylar och frysar med stora glasdörrar (av samma typ som i Pressbyrån eller 7 Eleven). I kylarna/frysarna finns allt som man kan behöva till livs.
På väggen hänger ett anslag om att man kan hyra duschar för en billig penning.
Långa rader med bokhyllor fyllda med manga står uppställda och folk står och kikar bland litteraturen.

Midori säger att vi har bokat en dator i 30 minuter och att vi ska gå ner en våning. Först stannar vi till vid dryckautomaterna där man får gratis dryck – varm som kall – och i så stora mängder man vill.
Jag tar en mugg med min favorit CC lemon och en med White water som jag hört talas om men aldrig smakat tidigare.
Vi går ner en våning och där finns något som liknar ett kontorslandskap. Det är ett stort rum med bås. I varje bås finns det en dator och en TV samt en soffa. Jag tar ett gäng bilder (som ni kan se i min bildsamling).

Det var väldigt fascinerande att se ett japanskt internetcafé. Dom har många funktioner, bland annat som fritidsgård för uttråkade ungdomar/en tyst hörna för kärlekskranka unga par/hyfsat billigt boende för unga som flytt(at) hemifrån utan att ha funnit ett fast boende.
Japp, det finns faktiskt de ungdomar som bor på internetcaféer. Dessa ingår i denna grupp av ungdomar http://en.wikipedia.org/wiki/Neet

Det finns även dessa grupper:
http://en.wikipedia.org/wiki/Freeters

http://en.wikipedia.org/wiki/Parasite_singles

http://en.wikipedia.org/wiki/Hikikomori

Liknande grupper av ungdomar finns väl runt om i världen, men det intressanta med Japan är att dessa kommit till ganska nyligen. Japan har upplevt stora förändringar i samhället under en relativt kort tid jämfört med i-länder i väst. Nu är det kanske nog med alltför djup analys på detta begränsade utrymme.
Hur som helst så fanns det säkert åtminstone någon som bodde på det internetcafé där vi var.

Om ni undrar om White water så är det lite som en sportdryck och den är ganska vit och nästan mjölkig till utseendet. Ett passande namn och lite lustigt för den som är intresserad av (amerikansk politisk) historia. (se Bill Clinton)

Nä, det får vara allt för denna resa.
Om ni vill veta mer om Japan så är det bara att åka dit själva (vilket jag rekommenderar) alternativt att börja konsumera Japansk popkultur.

Men som sagt så är det bäst på plats. Japan – landet där plingsignalerna på bussar låter som dörrklockor och där inspelad fågelsång ljuder på tågperrongerna (”för att folk ska känna sig lugna och avslappnade”).

Yokoso! Japan

Daniel

PS. Jag har tagit en massa bilder som jag kommer ladda upp så snart som möjligt. Så håll utkik.