Taupo

Så har jag kommit till den stad jag för tillfället befinner mig i. Taupo som är belägen vid Lake Taupo, en sjö som skapades för runt 26 000 år sedan efter ett oerhört kraftigt vulkanutbrott. Det är Nya Zeelands största sjö så utbrottet måste varit ganska kraftigt…

Denna lilla stad med runt 20 000 fasta invånare lever främst på turism och det finns alla möjliga olika äventyrssporter att pröva på för den äventyrligt lagde. Jag är dock inte så värst sugen på att vare sig hoppa fallskärm eller bungy. Främst för att det är så dyrt och jag försöker klara hela resan utan att behöva jobba mer med fruktplockning. Att vandra längs Tongariro Crossing var dock ett måste.

Jag bokade en buss som skulle hämta upp mig vid hostellet jag bodde på. Dan efter var det så dags att kliva upp i ottan eftersom bussen skulle komma vid tjugo över sex på morgonen.

Jag kravlade mig upp och stod och frös, trots varm jacka, tills bussen kom. Chauffören var en tysk med en rejäl brytning: ”ifff juuu luuuk tuuu zee lefft yuuu vill zeee…”, och bussen såg ut som att den borde fått körförbud nån gång på 60-talet. Men det var den billigaste resan de många milen från Taupo till Tongariro Crossing och tillbaka.

Väl framme var det bara att börja gå. Den första kilometern var det plan mark och inte så ansträngande. Sedan kom det dock – TJOFF!!! En runt 60 graders lodrät klippvägg med utskjutande klippor här och där som fungerade som trappsteg. Det påminde mig om bilder jag sett från guldrushen i slutet av 1800-talet i Yukon i Canada, där guldgrävarna fick klättra uppför en nästan helt lodrät klippvägg.

Jag gjorde sällskap upp med en israelisk kille som hela tiden försökte få mig att klättra med honom upp på Mt Ngauruhoe, som var ett par hundra meters extra klättring. ”If Frodo could do it, I can do it”, sa han. Halvvägs upp vek jag mig nästan dubbel av ansträngning, samtidigt som ett par i 60-års åldern lätt traskar förbi mig. Okej, jag vet att jag inte har världens bästa kondis, men jag är ju inget vrak! Det kändes riktigt nedrigt att ha sämre kondis än några som är mer än dubbels så gamla som mig.

Efter att ha klättrat uppåt i närmare en timme kom jag så äntligen upp. Israelen frågade om jag ville bestiga Mt Ngauruhoe och jag sa ”No way!!!”. Då pilade han iväg själv medan jag pustade ut och beundrade utsikten. Det ser verkligen ut som landet Mordor i Sagan om ringen-filmerna! Inte så konstigt eftersom filmerna spelades in där. Det var plant att gå en lång bit och sedan blev det nästan lodrätt igen. Om än utmattande för en sån som mig som inte motionerar i onödan (man blir svettig, och om man blir svettig så kan man bli kall, och om man blir kall kan man få lunginflammation, och om man får lunginflammation så kan man dö), så var det definitivt värt besväret. Det var en otrolig utsikt och ett väldigt vackert landskap. Dessutom var det en ovanligt vacker dag med knappt ett moln på himlen. Hur som helst kom jag ner från vulkanerna och kom tillbaka till Taupo vid 18-tiden på kvällen.

Jag har dessutom bott på ett trevlig ställe i Taupo. Det heter Orange House och är riktigt hemligt. Det är egentligen inget hostell, utan ett hus för de som vill stanna längre än ett par dagar. Adressen skrivs inte ut i t.ex. Lonely Planet och när man ringer telefonnumret som står i Lonely Planet svarar en person som ger en ett nytt nummer. Sedan får man ÄNNU ett nytt nummer att ringa. Jättehemligt och spännande! Jag stannar en vecka som är minimum. Det bor bara 12 personer där så alla umgås med alla. Jag har dessutom fått prata svenska eftersom ett ungt par från Haninge bor där. Jag var ute på puben med dom den 17:e mars, St Patrick’s day, då det var knökfullt med folk som firade. Det var också en japansk tjej med som den svenska tjejen lärde svenska svärord. Sedan satt japanskan och skrek fula ord på svenska samtidigt som vi svenskar nästan vek oss dubbla av skratt.

På måndag bär det av till Wellington där jag ska vara i 3 veckor.

Kirk out…