Te Anau, Milford Sound och Queenstown

Så är jag tillbaka i Auckland där jag ska tillbringa sammanlagt två veckor innan jag reser till Sydney för en fyrtio dagars resa runt i Australien.

Det finns inte så värst mycket att skriva om vad jag sysslar med i Auckland. Slår mest dank och försöker snåla så att jag har mer pengar att spendera i Australien.

Jag ska i alla fall försöka sammanfatta vad jag gjort sedan Dunedin. Från Dunedin skumpade jag i en buss till Te Anau, en liten stad med runt tvåtusen invånare. Denna lilla stad fungerar främst som ”gateway” till Milford och Doubtful sounds (nu har jag varit här för länge eftersom jag glömt bort det svenska ordet för ”gateway”). Jag stannade i Te Anau i sammanlagt fyra dagar och det regnade ungefär tre dagar av dessa. Det regnar ändå rätt så lite i Te Anau, bara runt två meter per år, om man jämför med Milford sound och resten av västkusten på sydön. Där regnar det minst sex meter om året!

Dagen då jag åkte på tur till Milford sound var det dock klart och fint. Visst var det fint och imponerande natur, men för bara ett par år sedan var jag i Norge och gluttade på fjordar där och jag kan meddela att det inte är så värst stor skillnad mellan norska och nya zeeländska fjordar. Förresten så skulle det vara att det nog är större turistrusning i de nya zeeländska fjordarna.

Det bästa med turen i Milford sound var att det var ett gäng delfiner inne i fjorden och de simmade längs med båten ett tag och dök sedan ner. Då satte kaptenen av efter dom och jag tyckte att det började likna delfinpogromer (dvs förföljelse). Men dom verkade ha kul och det var nog dom som lekte med oss tills dom tröttnade och försvann. Då hittade kaptenen två sälar som låg och solade på en klippa och körde fören på båten ända in emot klippan (utan att slå emot den). Sälarna blev lite upprörda och började, konstigt nog, bråka med varandra. Dom käftade på ett sånt vis som bara sälar kan.

Efter Te Anau och Milford sound åkte jag till Queenstown som ligger vackert bland de södra alperna. Staden kallas för ”världens äventyrshuvudstad” och det finns allt möjligt för adrenalinknarkaren att pröva på. Det var förresten i Queenstown som de första kommersiella bungyhoppen gjordes. Att vara adrenalinknarkare kostar dock rätt så mycket, och stillsamme Daniel hade inte heller så mycket pengar, så jag gick mest omkring och njöt av naturen. Bland annat klättrade jag upp två gånger på Queenstown Hill, en klättring på över sexhundra meter. Det kändes, men utsikten var värd den jobbiga klättringen.

Tja, det är väl det mesta jag gjort sedan den senaste dagboksanteckningen. Har matat änder också. Det kan ni se bland de nya bilder jag lagt in.

Så Carin vill också ha ett djur? En galapagossköldpadda till Elin och en gulögd pingvin till Carin? Om man stoppar pingvinen i sköldpaddan kanske det går 😉 Inga andra önskemål?

Visst tänkte jag på lilla Sean när jag guidades runt bland sjölejon och pingviner, Camilla. Tänk om lilla Sean också blir en äventyrlig guide när han blir stor?

Daniel out…