Good morning Viet nam!

Klockan atta imorse var vi redo att aka till tunnlarna. En man kommer fram till oss och fragar om vi ska aka till C C-tunnlarna och vi sager ja. Han tar med oss till en minibuss och vi fortsatter for att hamta upp fler, sen kommer han pa att vi bara ska aka halva dagen och vi far stiga av och vanta pa en annan buss. Vi vantar…det kommer en ny man och fragar om vi ska med? Denna gang fragar vi flera ganger om det AR denna buss och det AR halva dagen som galler. Ja, det var denna buss vi skulle med. Ok, sa vi kliver pa. Vi borjar aka….sen visar det sig att det anda ar fel buss…vi far kliva av och stiger pa en tredje buss. Men som de sager tredje gangen gillt. =)

Var guide for denna dag ar Mr Bean, som vi far order att kalla honom. Han ar sjalv en veteran(officer) fast han kampade pa Amerikanernas sida. Nagot han sjalv inte fick valja, trots att han ar fodd har i Saigon.

Tunnlaran sedan…inte ar dom stora eller. Vi fick sjalva prova pa en tunnel som ar gjord for turister, 60 cm bred och 80cm hog. Vi fick boja ner ryggen och boja pa knana for att kunna ta oss fram och pa vissa stallen var man nastan lov att krypa for att inte skrapa i ryggen. Och da ska jag tillagga att orginaltunnlarna som var under kriget ar MYCKET mindre an sa, och i dessa SPRANG vietnameserna ????? med vapen i handerna. Plus att det inte heller fanns nagra lysen till hjalp for dem darnere, vilket vi hade. Det galler att inte ha cellskrack.

Tillbaks till Saigon (som Mr B sa att vi skulle saga har)sa hade vi stamt traff med Mr Huie. Han skulle ta oss med pa en tur i sin cyclo . Hela kvallen igar och idag har vi funderat pa hur f-n vi ska fa plats bada tva….for de ar sma. Det ar en cykel med en ”stol” framtill. Men vi behovde inte oroa oss, han hade tagit med sig en kompis, Mr Nua. Sa det vara bara att satta sig i en varsin. Det var nastan pinsamt att sitta dar, vi var ju dubbelt sa stora som de sma farbroderna. Men visst var det roligt, oftast brukar det ju vara storst forst..men inte har. De trampade pa som bara tusan…stannade inte for nagot forutom en ambulans. Ville att de skulle kora oss till en speciell gata men dit kom vi ju aldrig…=) Stallde fragan – Am I heavy? Yes, sa han och flinade. Tack for den du, kunde du inte ha varit lite mer finkanslig.? Sandra stallde samma fraga till sin …men fick svaret Yes, i’m happy! ….Ok! Far val hoppas att min ocksa uppfattade fel. Vi akte runt med dem i nastan en timma forutom nagra fa stopp. Det var en upplevelse iaf. Aven om man fick nagra ”nara-doden-upplevelser” da och da. Kan ju tillagga att det nog finns trafikregler har, men att det nog inte ar nagon som foljer dem. Det finns 3.5 miljon vespor och de aker hit och dit, kors och tvars medans de tutar. Det ar inte det lattaste att korsa gatorna har eller.