Elinstallationerna här är väl som i många länder – inte för fem öre godkända. Man har kopplat så att det funkar, för det mesta. Öppna kontakter som kanske bara hänger i varandra. Jag hade plötsligt en fördelare på mitt rum, så självklart satte jag i min dator i den. När jag satt och jobbade bröts strömmen. Jag kollade så att lampan fungerade och det gjorde den. Alltså hade fördelardosan tappat strömtillförseln. Jag ordnade till den i vägguttaget och lade märke till att det bara var metalltrådarna som var instuckna rakt i väggen. Tänkte inte mer på det. Senare i mörkret hände samma sak så jag famlade mig fram till vägguttaget och skulle peta till sladden lite försiktigt och SMACK! Gisses vilken kyss jag fick. Något värre än de där brutala flugsmällorna kan jag väl säga. Jag har lärt mig en viktig läxa. Lika självklart som att man inte äter gul snö i Sverige lika självklart är det att inte greja med elen i Kirgizistan i mörkret. Bara så ni vet för framtiden.
Big papa kom hem häromdagen. Då ville han se vad jag gjort med broschyren. Jag visade det jag skrivit och bilderna jag tog i bergen. Jag sa att han fick välja ut vilka han ville ha med, men han frågade mig hela tiden vad jag tyckte. Så med lite lirkande fick jag ur honom vad han ville ha och så lade jag till några för att få en variation, berg, sjö, utsikt, med hästar osv. Han sa att han skulle till Bishkek i två veckor och att jag då kunde bo i hans lägenhet i Kerben. Absolut sa jag. Variation! Men sen kom jag på hur det var där. Ryska gamla betonghus. Otroligt fult och slitet. Lägenheten i sig har inget kök, ingen toalett och ingen inredning. Några madrasser på golvet och en dator. Kerben verkar dessutom vara en ganska omysig stad. Men visst, jag har där tillgång till internet och jag kan ta bussen hit ut kanske varannan dag. Så det funkar väl. Jag har planer på att åka till Jalalabad och Arslanbob på utflykt några dagar också och kom på att det kan jag ju göra om jag är själv i Kerben. Jalalabad ligger fem timmar bort. Det är Kirgizistans tredje största stad men ska vara rätt så lugnt. Där finns det en bank med uttagsautomat, något ovanligt i det här landet, och med tanke på att jag bara lyckades få ut 900 kr på flygplatsen vore det skönt med lite mer cash. Inte för att jag spenderar några pengar här (det är stört omöjligt), men jag måste ju ha en liten backup just för att det är så ont om banker och automater. En bit från Jalalabad ligger Arsalnbob, som ska vara en mysig lite stad i bergen vid Asiens största valnötsskog. Sidenvägen gick på sin tid förbi de här trakterna och välnötter var en viktig exportvara till väst härifrån. Jag tänker att jag kan hinna med att se båda de platserna under tiden här och sen åker jag till Bishkek någon dryg vecka innan det är dags för hemfärd och då kan jag hinna ta en tur till den stora sjön i öster, Issyk-köl. Lite sol och bad är ju aldrig fel. Går mina planer vägen har jag hunnit se en stor del av landet. Aitunuk sa igår att hon kanske skulle åka till Jalalabad och Arslanbob på måndag eller tisdag och hon frågade om jag ville följa med. Jag blev jätteglad och sa att jag gärna gör det, men jag är ändå inställd på att vad som helst kan hända. Planerna ändras ju titt som tätt här.
Som jag misstänkte, jag kan inte följa med till Jalalabad. Jag har nämligen inte mitt pass för tillfället och utan pass bör man inte resa runt i Kirgizistan. De jag skulle ut på sjudagarsvandringen dök upp idag. Det var en engelsman och hans rysktalande kirgiziska guide från cbt. Det var faktiskt väldigt skönt att få prata lite ordentlig engelska, men jag är glad att jag inte var med dem ute. Engelsmannen åker en vecka varje år någonstans där han kan träna sin ryska. Han hade inte varit särskilt intresserad av att prata engelska med mig om jag varit med dem. Dessutom vandrade de bara. Jag trivdes bra på hästryggen och är glad att jag fick testa på det. Hur som helst. Jag frågade om kvinnan från cbt visste något om visum och pris. Hon bad mig skicka med passet och 100 $US med Nazarkul som skulle köra dem till Bishkek, så ska de fixa det åt mig. Växel, om det blir någon, skickar de med tillbaka. Kan villigt erkänna att det känns sådär att skicka iväg passet så långt utan att veta när jag får tillbaka det. Men min erfarenhet av ärlighet i det här landet har än så länge bara varit god. Jag känner mig mycket säker på alla sätt och vis. Det som stör mig är att det ska vara så dyrt. De verkar dessutom bara höja och höja visumavgiften. Visum för en månad som man får på flygplatsen kostar 70 $US, så jag tycker inte det borde var dyrare att förlänga det. Men man vet aldrig. Surt är det iaf att punga ut med först 560 spänn och nu eventuellt lika mycket till bara för att få vara i landet. I min guidebok från 2007 står det att visum på flygplatsen kostar 35 $US och att förlänga det ca 300 som (1 sek = 5,5 som) per vecka. Min förlängning skulle i så fall kosta som mest 900 som, vilket motsvarar ungefär 170 kr. Men det handlar om myndigheter är man inte så kaxig. Man nickar, ler och gör som de säger.
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.