Den heliga dödens stad – och resan därifrån

Få se nu. Jag läste någonstans att det är den 20 oktober! OJ!! Med andra ord är det cirka två månader sen jag kom hem, och jag har fortfarande inte skrivit om den sista veckan i Indien! Fy på mig! Ajja bajja, dålig Emma!

Nu så här långt efter har dessutom dagarna och händelserna flutit ihop till en underlig massa av sarees, curry, chapati, chai, stirrande människor och långsamma kor… Men jag ska göra mitt bästa för att redogöra för de sista dagarna på min resa i det heliga landet.

Resumé:
Kerstin hade åkt till Kina. Jag låg ensam och sjuk i Delhi utan planer på vidare färd. Stötte på tysken Christian som hade hittat ett snabbtåg till Amritsar och jag bestämde mig för att haka på. Åkte därifrån tillbaka till Delhi och sen vidare till Varanasi där jag hade bestämt med Hussein att vi skulle mötas upp.
Det var här jag lämnade er senast. Jag antar att ni nu är SÅÅÅÅ nyfikna på fortsättningen… därför följer den här nedan…

Efter många argument med cykelrikshaförare och felkörningar av de samma blev jag till slut avsläppt vid St Thomas-katedralen (japp, en kyrka i Varanasi) i centrala Varanasi. Hussein, som sedan två dagar bott på Yogi lodge i gamla delen av stan, hade mailat vägbeskrivning till mig. Dock är det så att Yogi lodge inte betalar provision till folk som släpar dit gäster, vilket resulterat i att ingen cyclo, riksha eller taxi i Varanasi låtsas om som om de vet var Yogi lodge ligger. De kör till alla andra möjliga ställen de kan hitta på och hostel med nästan samma namn har ploppat upp runt om i stan. Allt för att lura stackars turister. Guideböckerna varnar för detta och skriver att man ska be att bli körd till ovan stående kyrka och sedan gå sista biten, men även detta har de finurliga indierna kommit på och har nu alltså glömt var kyrkan i centrum ligger. Hmmm! Utan guidebok var jag alltså ganska utlämnad till lurarna… Tur att jag skulle träffa Hussein, för då var jag ju tvungen att komma rätt. Stog på mig hela vägen och hamnade på rätt Yogi lodge där Hussein satt och åt frukost med två holländskor. Det var ett kärt återseende! Härligt med en reskamrat efter en hel natt ensam (kan man vara ensam i ett land med över en miljard invånare..?) på tåget. Hussein och holländskorna hade sett det de ville se av Varanasi och var inte så imponerade. De hade hört talas om ett hotell med pool där man kunde bada. Jag var inte sen att hänga på 🙂 Spenderade dagen i solen vid en svalkande pool.

I Varanasi pågick under den här månaden Shivafestivalen och stan var fylld av frivilliga vattenbärare som transporterade vatten från den heliga floden Ganges till gudastatyer utanför staden. De gjorde det inte lätt för sig för var och en bar bara två ynka små behållare på en lång pinne över ena axeln. Det var ett långt tåg av vattenbärare på ständig marsch genom Varanasi. Kvällsceremonien vid huvudghaten (ghat=trappa) påminde mycket om de ceremonierna vi var med på i Rishikesh, men den var något mer uppstyrd. Kände oss mer som iakttagare än deltagare. Kan visserligen ha berott på att vi satt i en båt i floden och bevittnade skådespelet därifrån… Hmm. Vi var däremot inte ensamma. Andra turister, såväl inhemska som utrikiska, hade hittat dit.

På morgonen ville jag ta en tur på floden i soluppgången. Är man i Varanasi måste man ju uppleva stunden då stan vaknar till liv och indierna hälsar solen och dagen välkommen vid en av de heligaste platserna i hela Indien. Sagt och gjort. Vaknade inte av klockan, utan en halvtimme senare. Slängde på mig kläderna och kubbade ner till floden genom gamla stans gränder. Stötte på ett italieskt-indiskt par tillsammans med en italiensk buddistisk munk och frågade om de gick med på att vi delade båt. De sa ja, men bad mig vänta medan mannen i paret (indiern) raggade båtförare. Litade helt och fullt på att en riktig indier måste ju få det klart bästa priset. Men ICKE!! Slutade med att han kommit överens om 500 rp för båten och när vi gick iland gav han 600 (!!) för att han tyckte vi skulle dricksa… Grrr! Inte konstigt att indierna försöker pressa oss stackars fattiga backpackers på löjliga summor när deras egna trissar upp priserna. Till saken hör att rekommenderat pris för en båt är cirka 200 rp. De tyckte dock att det räckte om jag betalade 100 rp, för de skulle ha betalt 600 ändå. Så jag är nöjd ändå 🙂 Båtturen var för övrigt fantastisk! Överallt dök människor upp för att göra sina morgonritualer i floden. Såg också på avstånd var de bränner döda kroppar och strör askan i floden. Varanasi är platsen där man, som hindu, vill dö. Dör man på plats i Varanasi, bränns på bål och blir strödd över den heliga floden, når man nämligen nirvana. Inte dåligt! Senare på eftermiddagen gick jag till platsen där bränningen sker. Såg den eviga elden som används till att antända bålen, vedlager, massa heliga tillbehör, samt manliga familjemedlemmar till döda som var där för att utföra ritualerna. De döda doppas i floden (renas), de sveps in i tyger och görs vackra innan de slutligen läggs på bål som antänds. Såg döda människor i alla led av ritualen, inklusive bränningen på bål. Där låg människor mitt i bålen och huvudena stack ut. Bisarrt, såg ut som om de låg och sov där mitt i elden. Men det var inte otäckt. Trodde jag skulle reagera annorlunda. Jag kände starkt, men tyckte snarare det var vackert. Var väldigt tagen av hela stunden. Konstigt? Ja, kanske, men jag är glad att jag inte mådde dåligt. Det berodde nog på att det inte rådde någon sorgsam stämning på platsen. Det var mer av en andlig upplevelse.

Passade på att köpa lite silke, ta ut pengar och boka tågbiljetter den här dagen också. Hussein och jag hade bestämt att vi ville åka vidare mot Khajuraho. För enkelhetens skull bad vi vårt guest house boka biljetterna åt oss (tågstationen låg en bit från stan) och vi sa att vi ville åka nattåg samma kväll. Skulle inte vara några problem. Tåget skulle gå 21:30 till Satna där vi skulle ta buss sista biten till Khajuraho. Kom tillbaka till guesthouset runt 20-tiden för att hämta biljetter och väskor. Då först säger mannen (ägaren tror jag minsann) som ger oss biljetterna att tåget går från en annan station cirka timmen från Varanasi. Fort som fasen slänger vi på oss väskorna. Under tiden kastar Hussein ett öga på biljetten och läser ”Avgångstid 20:05”. Hmm, det var ju vad klockan var just då!! Mannen som nyss gett oss biljetterna säger bara ”No, no, half past nine” och säger åt oss att skynda på. Efter en vansinnesfärd anländer vi stationen bara för att upptäcka att tåget självklart avgått punkt och pricka 20:05. Frågade runt och det visade sig inte gå några tåg, till Satna, förrän samma tid nästa kväll. I vanliga fall går det flera tåg varje dag till Satna (ligger på sträckan Calcutta-Bombay), men med årets kraftiga monsun och översvämningar, på främst västkusten, var de flesta tåg inställda. Vi var arga, uppgivna och svettiga. Vad skulle vi göra? Åka tillbaka och skälla på lurendrejarna på Yogi lodge, ta in på närmaste boende… eller åka någon annanstans? I biljettluckorna ville de inte veta av engelska och ignorerade oss fullständigt. Några trevliga killar som hängde på stationen tipsade Hussein om att vi kunde åka via Allahabad. Ska man resa förutsättningslöst mottar man självklart ett sånt tips med öppna armar. Köpte en biljett och skyndade på tåget som strax avgick till Allahabad. Hade ståplatser, men kom ganska lindrigt undan då vi faktiskt lyckades pressa oss ner på en träbänk i bakre delen av tåget. Anlände Allahabad runt 2-tiden på natten, tog en cykelriksha cirka 100 meter (lurade igen) till ett billigare hotell och tog in efter att ha prutat några rupier. Skönt var det att få sträcka ut på en mjuk (!!) säng (Haha, att jag fortfarande inbillar mig att sängen var mjuk , men efter tågets träbänkar med ryggstöd i 90°, efter att ha varit uppe sedan klockan 5 och med tanke på att klockan var runt 3 var sängen den skönaste jag legat i på länge). Sov några timmar och tog oss under tidig morgon vidare mot busstationen förr att se om vi kunde hitta en buss till Khajuraho. MEN! Det gick visst inga bussar dit… Återigen var där trevliga människor som talade om för oss att vi kunde åka till Mahoba (eller liknande, det är ju som sagt några månader sen…) och byta där. Lyckligtvis rullade en buss ut med en man gastandes ”Mahoba” i dörröppningen. Kastade oss på och började fnittra som tonåringar (hmm, Hussein är ju nästan tonåring fortfarande ;)). Kände oss lite lättade, nu var vi ju nääästan där efter missade tåg och missförstånd. Mahoba visade sig ligga längre bort än man kunde tro. Sex, sju timmar närmare bestämt. Mannen som jobbade på bussen började skruva på sig när vi närmade oss vår destination och meddelade att det kanske inte går några bussar från Mahoba till Khajuraho. VA?! Var vår reaktion. Plötsligt kändes det inte lika kul längre och lättnaden blåste bort likt Gudrun blåste ner träd i södra Sverige förra vintern. Vad göra? Vi SKA ju till Khajuraho! Tappade suget en stund, men sen ryckte vi upp oss och bestämde att på något sätt, hur märker vi väl i Mahoba, ska vi ta oss Khajuraho. Snacka om att hamna ”off route”. Mahoba verkade inte ha sett många västerlänningar i sina dar och vi var verkligen dagens händelse. Alla hjälptes åt och efter bara några sekunder satt vi uppflugna på en cykelriksha och var på väg till den privata busstationen. Minns inte ens om vi hann säga att vi ville till Khajuraho, utan det var visst allas angelägenhet. De verkade lika bestämda som vi om att vi verkligen skulle ta oss dit  Det positiva i ett överbefolkat land där de flest inte har egen bil eller annat fordon är att det ofta finns gott om bussar och de avgår titt som tätt. När vi kom fram till busstationen rullar en buss just ut där en man (män, män, män, överallt!!) i dörröppningen skriker ”Khajuraho”. Med ett leende på läpparna entrar vi den överfulla bastuvarma bussen. Resan skulle ta 2 timmar, men slutade på drygt fyra. En brahman började prata med mig genast. I början var det lite intressant, fyra timmar senare låtsades jag sova… Innan jag tröttnade förutspådde han min framtid. Jag ska bli rik, populär, känd, lycklig och leva länge länge, antagligen till 95. Bara så ni vet! 🙂