Fadderbarn

For fyra fem ar sedan kollade jag pa nagot som hette faddergalan pa TV. Gunde Svan och Agneta Sjodin var overentusiastiska och fosokte overtyga hela Sveriges befolkning att ett fadderbarn i ett behovande land skulle kunna bota det daliga samvetet over att vara vit, rik och svensk. Det bet pa mig och jag gjorde det snabba telefonsamtalet som var nodvandigt. Ett par veckor senare hade jag ett brev och ett foto i brevladan. Jag ock min mamma hade kommit overens om att dela pa utgifte, men jag skulle ta huvudansvaret. Att ha ett fadderbarn har, om jag ska vara arlig, snarare gett mig mer daligt samvete, eftersom jag varit sa dalig pa att skriva. Jag vet liksom inte vad jag ska skriva om. Barnet heter Manver, ar nu tolv ar gammal och bor i en hysat avlagsen by i de indiska Himalaya. Nu nar Kerstin och jag anda skulle resa i Indien slog det mig att man kanske skulle kunna halsa pa. Med ett snabbt e-mail till PLAN Sverige var besoket bokat. Jag kopte presenter i Sverige och hade lite kval. Vad vill han ha? Det blev en fotboll med pump, en ny skjorta och lite smasaker sasom block, pennor, vassare och sudd till barnen i byn.

Vi anlande med bussen till Uttarkashi och blev motta av representanter for PLAN och deras samarbetspartner har i distriktet. Trodde att de pa sin hojd skulle folja oss till byn under torsdagen, vilket vi blivit lovade. Men vilket mottagande! Fick ett fint hotellupp en bit pa berget. Underbar utsikt. Ranjit, Keilach och Challeger tog oss runt under eftermiddagen. Vi gick runt pa marknaden, sag ett museum om bergsklattring och Himalaya och gjorde ett besok pa PLANS kontor. Fick berattat for oss hur arbetet gar till. Ar mer an nojd och antligen lattad over att se hur mina pengar anvands. Jag vet sedan tidigare att mina pengar gar till PLAN och den by, Kamar, dar Manveer bor. Han far inget mer an att ta del av vad som gors i byn och han far kontakten med mig och mamma. PLAN gor et otroligt arbete har oh det handlar inte alls om att tvinga pa nagon nagot, eller att de vantar sig eet utbyte, utan de arbetar snarare pa lang sikt med att fa bukt pa diskriminering och att lara ut om halsa och sa vidare. De arbetar mycket med barnen eftersom de har lattare att ta till sig. De tre muskotarerna lagade mat at oss pa kvallen och foljde oss vart vi an ville. Pa torsdagen startade vi tidigt. Fick aka bil en bit, sen startade klattringen mot Kamar. Det tog runt 2 och en halv timme att na byn och det var en stigning fran 1150 meter til cirka 1800. Manveers pappa gik med oss hela vagen upp (han hade gatt ner bara for att mota oss!). Byn lag vackert belagen pa bergssluttningen och det var en otrolig atmosfar. Lugnt oh rofullt. Vi blev sa val mottagna av alla. Det har inte varit nagon fadder dar och halsat pa forut, och de har nog inte sett sa manga vasterlanningar heller. Manveer kom tillslut och han var sa blyg. Hade bara sett bilder och dar ser han ut som en butter liten fattig indisk skitunge. Men vad fel man kan ha! Han var helt underbar och sken som en sol nar han log. Han ar bara sa otroligt blyg, och det ar visst vanligt i de sma bergsbyarna. Dessutom tror jag han kande sig ratt obekvam i situationen och att fa sa mycket uppmarksamhet. Vi gav honom vara presenter och han verkad overlycklig och tackade hela tiden. Skjortan var perfekt, om an lite stor (skulle vara lagon till en svensk tioaring…). Jag hade med nagra humorsringar, nu vet sadana fran leksaksaffaren, och gav varsin till Manveer och till hans mamma. De tyckte de var sa fina och kunde inte lita ogonen fran dem nar du skiftade farg. Vad fasen, jag ar ju lika fascinerad over det sjalv… 🙂 Jga fick lara kanna mitt fadderban tillslut och det kanns sa bra. Hela byn var sa underbar och nu vet jag att jag kan gora och faktiskt gor nytta.

Vi borjade vandringen nerat och da kom regnet. Eftersom vi befinner oss pa ganska hog hojd var det inget varmt sommarregn, utan svinkallt isvatten som forsade ner fran himlen. Kesrtin och jag beslutade oss darmed for att ta upp en ny sport, terranglopning. Men inte vilken terranglopning som helst utan enbart nerfor pa regnhala stenar iforda sandaler och med tre flasande indier i halarna. Indier som tyckte att vi skulle stanna och soka skydd. Men vi hade bara blivit kalla. Kul att fa bestamma 🙂

Idag har vi traffat Chefen pa kontoret har i Uttarkashi. Han ville veta om motet igar och hur vi blivit mottagna. Han var verkligen chef med all den respekt man kan forestalla sig. Vi ville kopa bocker till det planerade biblioteket i Kamar och han foljde med oss for at fixa det. Kopte bocker, tva cricketrack och en lada bollar for cirka 200 kronor. Han lovade att det skulle ges till byn om nagra dagar. De kommer bli sa glada. Lararen for bockerna och barnen for cricketutrustningen.

Oj, det har varit omtumalande. Men nu ska vi vidare mot nya upplevelser. Imorgon, 18 juni, aker vi till Gangotri for att gora den 36 kilometer langa vandringen till Ganges kalla (en glaciar) och tillbaka. Kommer nog bli en otrolig upplevelse.

For en mer utforlig beskrivning av allt annat hanvisar jag gladerligen till Kerstins resdagbok 🙂

Kan ocksa meddela att det ar lite till och fran med mottagningen pa telefonen sa har uppe i bergen. Bara sa ni vet och inte blir oroliga om ni inte kommer fram.

Har nu antligen lagt upp lite bilder. Hoppas de kan inspirera!