Familjebesok i dagarna tre

Hur var det nu da under de tre dagarna vi spenderade med familjen Soni i Bikaner… Kan borja med fantastistiskt, underbart, otroligt, spannade, givande, rorande och alldeles alldeles underbart (igen)!

Vi anlande till Bikaner nastan tva timmar tidigare an planerat (strax efter fyra pa morgonen) och bestamde oss ganska snabbt att vi lika garna kunde ringa Soni. Han svarade som om det var mitt pa dagen och sa bara ”Stay where you are, I’ll be there in five minutes”. Och mycket riktigt kom han farande pa sin scooter fem minuter senare. Han satte oss i en riksha och bad den folja efter honom. Kom fram till hans hus och blev visade ner i hans verkstad (han ar guldsmed). Familjen sov fortfarande och han ville inte vacka dem. Sjalv brukar han arbeta pa natterna och sova nar barnen ar i skolan. Vid sex-tiden blev vi visade upp i huset. Det var inte stort och de delade med tva av Sonis broder och deras familjer. Varje famlilj hade saledes bara ett litet rum vardera!! Soni fragade om vi ville bo hos dem. Det var verkligen inge problem for dem, men han forstod om vi skulle tycka att det var lite obekvamt. Vi fick i alla fall ta deras rum och sova nagra timmar under formiddagen. Vaknade och spenderade timmarna fram mot sen eftermiddag med hans fru Rada och de tre barnen Monika, Nilima och Abi och diverse kusiner och brorshustrur jag inte minns namnen pa. De bjod pa mat, frukt och dryck hela tiden. Sprang ut och kopte allt mojligt till oss. De var SA gulliga. Barnen larde oss alla mojliga ord pa Rajasthani och hindi. Tillslut behagade Soni vakna och vi meddelade att det kanske var battre om vi bodde pa ett guest house. De verkade ta lite illa upp, men inte sa farligt. Hade kants lite pafrestande att bo sa tatt med alla. For att inte tala om att tranga ihop dem. Vet arligt talat inte var de hade fatt sova… For de hade nog utan tvekat latit oss ta sangen.

Vi tog en svang till Evergreen guest house. Andy (en av engelsmannen fran norra Indien) och Hussein bodde dar och de skulle vara kul att saga hej, kanske planera lite med Hussein om vi skulle mota upp senare och eventuellt ocksa ta ett rum dar. Dessvarre hade Hussein redan hunnit ge sig av, men Andy var kvar. Kerstin och jag tog ocksa ett rum dar. Soni och Nilima (mellandottern 12 ar gammal) var med och en som jobbade pa guest houset fragade om Nilima var min dotter!! Hmm, skulle varit 13 nar fick henne i sa fall!! Hon ar dessutom ganska lang for att vara tolvarig tjej och indier, ungefar min langd (kanske ni inte tycker ar sa langt, men hon ar trots allt indier och 12!).

Pa kvallen hyrde famliljen en bil och tog oss med till det kanda templet Shri karni mata i den lilla byn Deshnok en halvtimmes fard fran Bikaner. Templet i sig var ingen sarskilt, vad som daremot vacker uppmarksamhet ar alla heliga rattor… Har anses rattorna heliga och de ar overallt!! Man far akta var man satter fotterna. Som vanligt i indiska tempel ar skor inte tillatet, sa att undika att trampa pa rattor ar ett gora, men att undivika trampa i rattbajs ett ogora… Yack! Men det luktade i alla fall inte sa illa som jag befarat. Det anses lycka att se en vit ratta och vi sag tva eller tre!!! Kan handa var det samma ratta alla ganager, men vi sag i alla fall en med sakerhet 🙂

Indier har ingen tidsuppfattning! Soni skulle hamta oss runt nio pa morgonen pa Evergreen. Familjen ville att vi skulle ha en tidig morgon sa att vi skulle hinna med allt som vi skulle gora. Vi gick upp tidigt sa att vi skulle hinna utratta lite arenden (sasom att maila, kopa tagbiljetter och ta ut pengar). Hnn med allt detta plus lite till och fick sedan vanta. Strax fore tolv dok Soni upp med ett leende pa lapparna… Han tog oss med att titta pa gammal Bikanisk byggkonst (havelis (kopmannahus) snidade i rod sandsten). Fick se ett av dessa hus som var ombyggt till hotell och det var otroligt vackert! Stora rum alla i olika stil, inte sa dyrt heller att bo dar (ca 400 kr for singel och 600 for dubbel). Vi har sagt att vi ska komma tillbaka nar Monika (aldsta dottern) gifter sig och da ska vi bo dar :). Vi fick traffa guldsmedsvanner till Soni och se och prova 🙂 massa och svindyra smycken. De placerade ut smycken med hundratals gram guld och stora adelstenar pa en madrass pa golvet, mitt framfor vara ogon och vi fick titta, ta pa och prova hur mycket vi ville. Efter ett overslag lag dar ett varde overstigande en miljon svenska kronor. Bikaner ar tydligen kant for sina alla hantverkare och da speciellt guldsmeder. De tillverkar sina dyrgriper i Bikaner och saljer dem i storstader sasom Delhi, Mumbai och Kolkata. Soni har vunnit priser och ar tydligen riktigt duktig (vi fick dock aldrig se riktigt vad han astadkommit..). Sa det var pa regeringens uppdrag och bekostnad han varit i Europa och Goteborg. Lite kul att sitta hos en enkel familj langt ute i oknen i Indien och prata Goteborg :). Eventuellt kommer aka dit igen nasta ar och da hoppas jag fa atergalda gastfriheten.

Vi hade uttryckt var langtan efter att fa rida kamel, och det var ganska latt ordnat i en okenstad som Bikaner. Sen eftermiddag tog Soni med tva av sina vanner (en som hade bil) och oss ut i okenen och bad en man med kamel lata oss rida. Vi satt ute pa dynerna och lat lekte i den mjuka mjuka ljumma sanden. Kamelen var en sa vi red tva at gangen. En skara zigenarbarn (zigenarna kommer tydligen ursprungligen fran Rajathan) dok upp och tyckte vi var mycket roliga att titta pa. De sprang runt som stolliga och var jattesota. De fick inte nog av att bli fotograferade och jag knappte pa och lat de sedan se sina bilder. Solen sankte sig bakom sanddynerna och fullmanen gjorde sig synlig. Nar det var dags for mig att rida var det fullkomligt morkt, forutom manljuset. Wow, vilken maktig kansla, manljus och tystnad och kamelens gungande. Det var en maktig upplevelse!

Sista dagen med familjen agande vi at att traffa slaktingar. Gick pa en runda till olika fastrar, mostrar, syskon och allt vad det nu var… Alla ville traffa oss, och overallt skulle man ata! Inte god mat utan typiska Bikanerska sotsaker! Mar illa bara jag tanker pa det nu i efterhand… Nastan allt gjort pa mjolk och flytande i sockerlag. Usch, kraks! Ska jag vara arlig var det gott till en borjan, men i tionde huset var det inte lika roligt langre. Tacka nej var det inte fraga om heller, inte i Indien. Sa det var bara att tvinga i sig med ett leende. Vi kunde dock inte dolja var fortjusning nar vi blev bjudna pa fikongodis och nagot som smakade fudge 🙂 Aha, ej mjolkbaserat!

Soni hade tagit med oss till en affar en dag sa att vi fick mojlighet att kopa indiska klader och det blev varsin salwar kamiz och massa krimskrams-smycken. Sa ocksa att vi garna ville kopa oss varsin Saree, sa Rada tog med oss pa kvallen sista dan till en Sareeaffar och resultatet blev en ljuslila at Kerstin och en orange at mig (sa har i efterhand kan jag tycka att den nog var mer orange an jag tott, sag den ju inte i dagsljus… men men, det ar ju mest en kul souvenir). Har i Dlehi lat vi en skraddare sy till den blusen man ska ha (de tar en del av tyget man kopt) och follar sen resterade till den delen man virar om sig.

I Bikaner finns ett ratt kant och valdigt stort palats, Junagarh. Har bodde Maharadjorna fram till for femtio ar sedan ungefar och har finns Rajasthans aldsta hiss. Gick pa en rundvandring i platset med famlijen sista dagen.

Hade kopt tagblijetter till torsdagkvallen den 21 juli och vi slulle anlanda Delhi pa morgonen den 22. Ville ha en dag i Delhi innan Kerstin akte. Kandes bra att ha lite tid till godo ocksa om nagot skulle handa pa vagen, man vet aldrig riktigt med forseningar osv. Da Manga indier har taskig tidsuppfattning holl vi pa att aldrig komma ivag fran familjen, vi skulle bara gora det och det innan. Det ar lugnt sa de, ni hinner, no problem… Hann bli lite frustrerade och snudd pa hysteriska. Tillslut kom vi ivag och Soni, Nilima och Abi foljde oss. Det blev ett sorligt avsked. Vi fick rosenblandskransar om halsen (som sig bor vid avsked och valkomnande i Indien) och de kopte oss vatten och brod till resan. Satt sen pa taget och planerade hur vi skulle ta hand om Soni, pa basta satt, om han kommer till Sverige. Det blev inte mycket somn pa taget. Madde illa av allt man stoppat sig och det gungade ordentligt.

I Delhi hade vi kollat upp ett hotell som skulle ha pool. Ville lyxa oss lite sista dagen tillsammans och det vore skont att fa sola lite ocksa. Poolen visade sig vara stangd sedan tva ar, men rummen var frasha och det fanns AC, TV och kylskap. Tog ett rum, fixade det sista Kerstin ville ha gjort av bland annat shopping och sydde upp vara Sarees. Akte sedan ivag till ett guest house dar det fanns pool. Blev ett fasligt letande. De namnen vi fatt av andra verkade inte lata utomstaende bada, eller okcsa var det lojligt dyrt. Tillslut, strax efter klockan tva, kom vi till ett avlagset guest house, utan gaster tror jag, med pool och vi var alldeles ensamma dar hela eftermiddagen. Jag hade en orolig mage pa gang och nar vi kom tillbaka till hotellet pa eftermiddagen korde det igan ordentligt och jag kande mig samre och samre (las mer i kapitelet ”Magsjuka och ensamhet”). Sa det blev ingen mysig middag med levande ljus. Hade annars tankt oss lite trevlig roomservice, men ingen av oss var hungrig. Sa det blev annu ett sorligt farval. Vi pratade om hur glada vi ar for att vi gjort resan tillsammans och hur sorligt det ar att lamna varandra osv osv… Och Kerstin, om du hinner lasa det har under din fantastiska och spackade resa i Kina, ska du veta att jag sakanr dig!!! Massor!

Nu ar det sondag. Magen ar battre. Har vagat mig pa att fisa lite 🙂 Och det ar ett gott tecken… Vantar har ett tag till tror jag. Ska se vad Delhi har att erbjuda. Tankte kolla upp filmutbudet i detta Bollywoods hamland. Sen har Andy skrivit att han ar pa vag hit. Sa jag hoppas fa traffa honom innan jag aker vidare. Langtar efter ett kant ansikte! Och nagon att prata med 🙂 Har varit tyst i ett och ett halv dygn 😉