Fast i Ladakh

Jaa, var borjar man..? Vi ar fast i Leh, en stad i Ladakh som i sin tur ligger i ostra Kashmir. Ladakh ar bara tillgangligt landvagen mellan juli och oktober, ovriga aret ar vagarna igensnoade. Leh ligger pa 3500 meters hojd och man passerar antingen varldens hogsta trafikerade pass, om man kommer pa vagen vasterifran fran Srinagar, eller varldens nast hogsta pass om man kommer soderifran. De ar de tva vagrna som finns in i Ladakh. Vi kom fran Manali som ligger tva dagar soderut fran Leh. Vi hade traffat pa lite lost folk som ville dela en Jeep fran Manali och det visade sig vara ett mycket gott val. Vi valde att gora resan pa tva dagar, man kunde gora det pa en (cirka 18 timmar), men bara tanken pa att lata en chauffor kora i ett strack utan vila pa de daliga vagarna, gjorde valet enkelt att ta det med en overnattning. Vi kunde da ocksa stanna nar vi ville och resan i sig blev ett (delvis) njutningsfullt aventyr. Traffade folk som akte den fullproppade bussen och dessutom fatt betala nastan lika mycket som vi. Naturen pa vagen upp var helt otrolig. Hoga berg hela tiden, men det vaxlade fran grona berg, glaciarer och snobekladda toppar till dimmiga snopartier uppe i bergen till canyoner och vassa bruna berg i okenladskap.

Jag har varit upppe pa 4300 meter som hogst tidigare och markte inget mer an att jag blev andfadd sa fort jag gjorde nagot. Men pa vag upp mot det hogsta passet, cirka 5000 meter, forsta dagen borjade huvudet varka. Trodde i min enfaldhet att det skulle ga over sa fort man paborjade nedstigningen, men det blev bara varre och varre. Huvudet sprangde, ogonen rann av smartan och jag madde fruktansvart illa. Nar vi sjunkit knappt 1000 meter stannade vi. Jag tog mig ur bilen och la mig pa marken, da markte jag hur marken gungade. Usch, vad obehagligt det var. Jag hann bli riktigt radd ocksa eftersom det inte gick over (utan snarare blev varre) trots att vi akt nerat atskilliga hojdmeter.

Vi stannade vid en taltsamling, Sarchu, ungefar halvvags mellan Manali och Leh, och sokte boende for natten. En jattegullig familj hyrde ut platser i sitt talt (4 kronor/person) och de lagade middag till oss. Jag var inte sarskilt medveten om vad som hande, utan fann mig plotsligt nerbaddad under fyra (!) tunga tacken. Lyckades somna och vaknade ett par timamr senare och madde mycket battre. Underbart!! Maten holl pa att serveras och det var bara SA skont att kunna ata, inte ma illa och att marken var ganska stilla 🙂 Vi var pa drygt 4000 meters hojd ute i oknen, sa natten blev valdigt kall. Men vi hade som sagt tillgang till manga och tjocka tacken och Kerstin och jag kurade ihop oss tatt intill varandra. Jag sov faktiskt riktigt gott. Det var lite samma kansla som i jurtan i Mongoliet. Och vilken stjarnhimmel! Inte ofta man ar sa langt ifran civilasationen i sadan klar luft.

Andra dagen passerade vi det hogsta passet pa var vag, 5328 meter over havet. Ganska haftigt med tanke pa hur hogt det ar. Firade med Husseins chips 🙂 Val uppe pa passet traffade vi tva svenskar som jobbade for Ericsson och var har for att forsoka salja material till Indiska militaren. Hussein som ar ratt insatt i det hela havdade att de sa alldeles for mycket… Lite spannade 🙂 Jag kan inget om krigsforing och militar utrusting, tycker mest det ar synd att det laggs sa mycket tid och pengar pa att utveckla olika saker for att ta dod pa varandra…

Vi delade Jeep med fem andra personer, alla ensamresenarer. Tva engelsman, en amerikan, en israel och Hussein. Vi utgjorde en riktigt trevlig samlig (forutom amerikanen som turligt nog for oss alla lamnade oss sa fort vi kom fram till Leh). Vi andra sex letade reda pa ett guesthouse tillsammans utanfor Leh och var nu spenderat en vecka tillsammans (inklusive resan hit och dagen i Manali). Vi var bra mora nar vi kom fram, for vi hade rest manga dagar och natter. Borjade med nattbuss fran McLeod Ganj till Manali. Resan avar minst sagt skumpig. Man for som en lite vante och att sova var nastan omojligt. Dessutom hade jag stinkpelle bakom mig som spred en odor flera meter omkring sig. Han hade dessutom mage att be mig inte falla satet (vilket jag igonerade efter nagra somnlosa timmar). Vi var framme i Manali klockan sju pa morgonen och tog oss upp till Varshisht, tva kilometer utanfor staden. Vi hade vid det har laget slagit oss ihop med de tva engelsmannen Andy och Gary. Dagen spenderade vi med att deala om en Jeep, boka och betala och ata. Fick ett par timamrs somn innan bilen skulle ga ivag 4:30 pa morgonen. Kom inte ivag forrens klockan 6:00 eftersom vi inte fatt en sagan bil vi blivit lovade. Hrmpf! Lyckades dock fa ner priset en aning, och det blev ytterligare billigare for att vi kvallen innan traffat en israelisk tjej, Nechama, som foljde med. Vagen var skumpig och ramades som sagt in av en hojdsjuka och en natt i talt. Sa att vi var trotta och mora val framme i Leh var nog inte sa konstigt.

Vart guesthouse drivs av en ladakhisk familj som lagade frukost till oss och garna tog sig en pratstund da och da. Dessvarre hade vi jordtak som regnade ner sa fort nagon gick pa taket/terassen ovanfor. Toaletten var ett hal (a la Lacko slott) och bredvid fanns en jordhog, en spade och ett lock att lagga over halet for att hindra lukten fran att komma upp. Det luktade dock ladugard i hela farstun i alla fall. Varmvatten var det inte att tala om, utan man fick be att de kokade om man ville duscha, men da fick man efter lite tjat och laaaang tid en halv spann pissljummet vatten att osa over sig. Tvatta haret drog man sig for med andra ord. De fanns alltsa vatten i kranen, men det var sa kallt att man hade fatt koldskador av att halla det over kroppen… Nar vi precis tagit in pa vart guesthouse fick vi reda pa att grannfrun dott i en hemsk olycka med en generator och en halsduk inblandade och en vecka efter daodsfallet skulle begravning hallas. Som narmsta granne var var familj ansvariga for bonestunder och mat. Vi blev tillsagada att narvara i mojligaste man (om vi ville, forstas). Sa igar (en vecka efter dodsfallet) kom maaaaanga buddistiska munkar och bad, hundratals manniskor fran staden kom i omgangar och de at och sorjde. Munkarna tog med sig kroppen fran huset och brande den nedanfor ett berg inte sa langt bort.

Pa guesthouset star det lappar om att man inte far tvatta klader i badrummet, sa jag fragade hur jag skulle gora. ”In the river” fick jag till svar! Sa nu har jag provat det ocksa. Tog med mig ett pa baljor, tvattmedel och mina smutsklader och satte mig i granden utanfor huset och tappade kanseln i handerna av det kalla vattnet. Men det var en lite rolig ny erfarenhet…

Ladakh ska ligga i regnskugga har i Himalaya. Leh ligger i floden Indus dalgang. Runt floden gronskar det, men annars ar det bara oken och hoga toppar runtomkring. Fick hora att det ar hett pa dagarna och kallt pa natterna. Men tji fick vi. Hade varmt forsta dan, men sen har det varit mulet och regnit och SVINkallt. Som en pissig svensk sommar alltsa. Skillnaden ar att det inte ar isolerat att det inte finns nagon varme och inte heller nagot varmvatten. Vart jordtak ar inte isolerat, sa efter ett tag borjade det droppa in! Stackars Hussein som sov pa madrass pa golvet..! Dock fick de stopp pa det hela genom att lagga ut plast pa terassen ovanfor. Det ska visst vara mycket ovanligt med det har vadret pa sommaren, men jag ar inte forvanad, tycker sant har brukar handa mig… Hmm.

Kerstin madde inget vidare sen vi kom hit och forsta dan fick hon feber. Hon har kurerat sig pa rummet, och har nu nastan aterhamtat sig. Som tur var hade jag ju de andra att umgas med. Vi tog en bil en dag och besokte buddhistiska kloster och tempel i omradet. Vi var med pa morgonbonen i Thickseyklostret. Den skulle halla pa fran 6:30 till 7:30. 8:15 verkade de langt fran fardiga och vi smog ut. Fick reda pa att de den dagen gjorde den sista av fyra boner om varldsfred (Hmm, lycka till! eller vad sager man..?) och den skulle visst paga lange. Munkarna var allt fran sma pojkar till gamla man och de minsta pojkarna var sa roliga. Som vilka barn som helst blev de trotta och otaliga. En somande och blev petad pa med en trumpinne och den trummansvarige lite aldre munken bredvid. En annan pojke, en trumpetblasare, roade sig med att blasa riktigt hogt i orat pe en aldre munk som tande rokelse. Han hade en riktigt busig blick i ogonen, men sjonk ihop da han fick en arg blick av den aldre munken.

I ett annat kloster, dar munkarna gor konstiga saker, som att skara sig och sant, under trans, satt det en skylt med texten ”No cameras, no bags, no women”. Barnslig som jag ar stack jag in foten och duttade stortan i golvet bara for att (HAHA!).

Annars har vi mest strosat runt i Leh, man kanner inte for att trekka eller gora langre utomhusaktiviteter nar det regnar kallt. Kerstin och jag bestamde oss for att flyga till Delhi. Det skulle ta minst tre dagar (antagligen langre) att aka bil/buss, och den vagen har vi redan gjort en gang. Hur fantastisk den an var kandes den inte sarskilt lockade att ta den en gang till. Flyget skulle ga pa cirka det dubbla priset och 50 minuter!, sa vi kostade pa oss det. Det fanns biljetter tillgangliga torsdag morgon (7 juli), sen var det fullt till den forsta augusit. Vilken tur, tankte vi. Vi sa adjo till de andra och akte ut till flygplatsen igar morse. Bara for att vanta nagra timmar och sen fa beskedet att det blev installt. Planen fran Delhi skulle inte kunna landa pa den korta banan i dalen nar det var sa molningt. Vi tyckte det var en aning komiskt och overraskade de andra nar vi kom tillbaka till geusthouset. Vi hade blivit ombokade till idag, fredag, och akte ut imorse igen. Den ahr gangen med en liten oro i magen. Visst var det lattare moln, men inte pa langa vagar klart. Och vara farhagor blev bekraftade, inga flyg dag heller! Vara vanner hade akt. Hussein och engelsmannen hade akt mot Srinagar pa morgonen. Vi horde igar att vagarna, bade mot Srinagar och Manali hade forsvunnit i skred av regnen, sa vi far se om de dyker upp har i Leh snart igen. Vi vet ju inte hur lange vi blir kvar…

Internet har i Leh fungerar ibland. Det finns tva stallen som har sattelituppkoppling, men aven de har haft stangt flera dagar. Att inte kunna aka harifran och dessutom varit helt avskarmade fran omvarlden ahr varit en befrielse pa manga satt. Kanske later konstigt, men kanslan har fatt mig att ma bra. Nasta lite konstigt att nu sitta har och bli uppdaterad och lasa om bomber i London. Tank vad skont att inte veta! Bara leva har i sin egen lugna varld i ovisshet om allt annat…

I norra Indien kanns det inte som om man befinner sig i Indien… Alltsa, i Leh ar majoriteten Buddhister och en del muslimer. I onsdags firades Dalai Lamas 70-arsdag med pompa och stat. Vi deltog i festligtheterna pa ett stort falt utanfor Leh. Horde sang och musik pa avstand och tog oss dit. Dar sjong och upptradde olika grupper, men de stog med ryggen mot publiken och vanda mot en scen dar vi forstog att det viktigaste manniskorna i omradet palcerats, Lamor bland annat. I mitten av scenen tycktes det vara tomt innan vi upptackte att dar fanns ett stort foto av ”His Holyness” himself…

Vi vantar nu for andra dan pa att fa komma harifran. Det ser ut som om det klarnar upp utanfor och vi tog faktiskt in pa en hotell for den har natten. SKa bli skont med en varmdusch. Far ocksa mat dar, sa sa farligt dyrt blir det anda inte. Funderar vad meningen med att vi fastnat har ar… Svaret kommer forr eller senare!