Hunden som kallades ”det”

1/7
Hunden som kallades ”det”

Åh, vad jag önskar att jag pratade kirgiziska eller åtminstone lite ryska. Det är synd att påstå att min ryska från ABF-kursen nio år tidigare tar mig långt. Jag har lite nytta av att kunna tyda det kyrilliska alfabetet, men det är i stort sett allt. Kirgiziskan är besläktat med turkiskan, liksom flera av de centralasiatiska språken, och det både syns och hörs. Framför allt syns det när något är skrivet ned de latinska bokstäverna, annars är det självklart svårt att se. Språket till trots får jag en unik inblick i det kirgiziska familjelivet på landsbygden.

Familjen jag bor hos består av mamma, ”apa” på kirgiziska, 44 år gammal, pappa, ”ata”, 46 år och sju barn. Ni som är bekanta med Ataturk, favoriten i Turkiet, kan räkna ut att hans namn betyder just ”pappa turk”. Familjens två äldsta barn har flyttat utomlands. De är båda söner, den äldsta är 22 och bor och arbetar i Chicago och den andra är 20. Han bor och studerar i Tyskland. När jag frågade var i Tyskland han bor fick jag efter lång betänketid svaret ”Gamburg”. Någon som vet var det ligger? Jag har inte en susning… Möjligtvis menade de Hamburg. Sen i ordningen har vi Aitunuk, min räddning i Kyzyl-Köl. Hon är äldsta dottern, 18 år gammal, och har läst engelska och tyska på universitetet i Bishkek i ett år. Övriga familjemedlemmar pratar endast kirgiziska och ryska, för det är det språk de lär sig i skolan. Sen har Nurbek, den 16-åriga sonen som var med uppe i bergen, Ilias, son på 14 år som kallas för ”Ili” vilket betyder ”eller” på ryska. Kvar är nu två döttrar, Aigerim 11 år och Anar 6 år. Anar är en jättesöt och mycket charmig unge. Häromdagen fick jag en skymt av hur det såg ut i hennes mun och såg då fyra ruttnande framtänder i överkäken. Tur att det är mjölktänderna, men det är inte konstigt att tänderna går åt skogen här. Jag har bara sett en person borsta tänderna och det är Aitonok som borstade tänderna en gång uppe i jailoon. De flesta äldre har de flesta synliga tänderna utbytta mot guldtänder, tänderna längre bak är helt enkelt bara utdragna. Det handlar nog inte enbart om pengar, för guldtänder borde ju kosta, utan det är nog bara av tradition. Man tar inte så väl hand om sin mun och går inte regelbundet till tandläkaren.

Familjen har också några djur, en hund och fyra katter (en mamma med tre söta ungar). Katten har inget namn, utan kallas bara ”mushock”, vilket betyder just ”katt”. Detsamma gäller ungarna. Tänkte att det är väl ingen idé att fråga vad hunden heter, men när jag gjorde så fick jag svaret ”Achtush”. Detta gladde mig förstås, men sedan fick jag förklaringen. Det betyder ”eat”, sa Aitunuk. ”Eat?” frågade jag och gjorde en gest som om jag förde något mot munnen. Nej, nej, ”it”, sa hon då. Jaha, så var det med det. Verkligen familjärt. De behandlar inte sina husdjur riktigt som i Sverige heller. Det förekommer inget kel, klappande, lekande eller uppfostrande. De tillhör inte familjen på samma sätt. Ärligt talat vet jag inte vad de har djuren till. Katten slår de undan så fort hon kommer i närheten. De drar den i svansen och knäpper den på nosen. Hon är en mager stackare som jag trodde var en unge innan jag fick se de söta små kissarna i uthuset. På tomten, och utanför, springer några pigga höns och en tupp runt. Dessa bör generera ägg (hönsen alltså), så de fyller väl sin funktion på det sättet. Familjen har ett antal hästar. Hur många vet jag inte. Vi hade med oss två upp i bergen och tre ner. Vi tog med en extra från jailoon. Där upp pekade Aitunuk ut några hästar som visst var deras också.

Jag har börjat skönja ett mönster. När pappa, Bazarkul (som inte betyder Bazaarkul utan ”fattig bazaar”), är hemma äter jag för mig själv, annars räknar familjen in mig mer och mer. Eller annars kan det handla om tiden. Nu när varit här ett tag räknar de mer med mig. Självklart hamnar jag lite utanför eftersom jag inte förstår vad de pratar om och de inte förstår mig. Men vi har våra stunder när vi kan göra oss förstådda för varandra. Ibland ställer jag lite frågor och ibland gör de det samma. Aitunuk är den som hela tiden får medla och självklart är hon den jag vänder mig till. Hon har bara läst engelska ett år och då vid sidan om andra studier, så det är förståligt att hennes engelska inte är tipp topp och vi måste också ta till en hel del kroppsspråk för att förstå varandra. Det är inte så att vi sitter och småpratar om ditten och datten direkt.

Än så länge har jag hållit mig frisk, förutom en mindre annalkande förkylning. Jag tänker ofta att det antagligen är kört. T.ex. dricker jag oftast vatten direkt från floden. Jag kan faktiskt köpa mineralvatten i affären en kilometer nedströms, men den är lätt kolsyrad och smakar sådär. Och det känns lite omständigt att springa dit i tid och otid. Så ofta jag kan kokar jag upp vatten och häller på flaska, men då måste jag låta det svalna en aning annars smälter plasten. Maten lagas över öppen eld, men det är dåligt med kylmöjligheter, så det mesta av råvaror förvaras i rumstemperatur. De har faktiskt ett kylskåp, men med den opålitliga elektriciteten ger jag inte så mycket för den kylan. Ofta äter vi middagsresterna till frukost och då har de stått i sitt kärl hela natten. Vi delar också bacilusker fram och tillbaka. Oftast finns ett eller flera fat som vi alla äter direkt ifrån. Det är inte alltid man får ha sin gaffel/sked ifred. Lägger man den ifrån sig mot en tallrik kan någon annan vara där och nalla den. Sen är det bara att nalla tillbaka när tillfälle ges. Det är inte så nog alltså. Skönt på många sätt, lite snuskigt på andra sätt. Men det är bara att ta seden dit man kommer. Diskar gör man förresten bara i varmvatten, inget medel och borste. Händer och varmvatten. Toaletten består givetvis av ett hål i golvet. Hålet är väldigt djupt och det finns ingen öppning för att tömma, utan jag tror att naturen har sin gång där nere. Hålet är ganska litet och smalt. Bra på så sätt att man slipper oroa sig för att trilla ner, men oerhört äckligt eftersom detta innebär att de flesta inte alltid prickar helt och hållet mitt i. Jag är också väldigt orolig för att jag ska tappa ner något. Det finns inte någon som helst möjlighet att få tag på det i så fall. Inte för att jag skulle vilja fiska upp någonting heller, men det vore jobbigt om jag t.ex. skulle bli av med pannlampan… Dasset ligger 10 meter från floden… Märk då att på cbt´s hemsida råder de turister till att alltid göra sina behov minst 40-50 meter från närmsta vattendrag. Jaja, icke tänk så mycket. Jag mår ju fortfarande bra, eller hur?

I huset bredvid bor farmor och farfar. Farmor är en söt gammal tank som lunkar runt med sin krumma rygg och nyfikna ögon. Hon tittar alltid länge och väl på mig. Jag har frågat om jag får ta kort på henne, men jag har inte fått ett ”ja” ännu. De finns släktingar överallt i byn. Igår kom en kusin, vars mamma bor uppe i jailoon, där vi var, i sin chatr över sommaren. Med sig där har hon tre av sina barnbarn. Kusinen som kom hit är gravid i sjunde månaden. Idag har hon begett sig upp till jailoon till häst. Förstår ni? En höggravid kvinna rider idag från en redan avlägsen by sex timmar upp i bergen för att bo i ett enkelt tält utan bekvämligheter. Det är kallt, dragit och fuktigt på nätterna. Tänk om något händer! Kulturellt skiljer sig Kirgizistan från Sverige. Men jag har hittat likheter också, inte kulturella, men när det kommer till floran hittar jag en del likheter. Här blommar hundkex, smörblommor och klöver. Det växer brännässlor (jag kände på en med skinkorna och ja, det var en brännässla), mynta, björk och gran. Visst är dessa växter som finns lite överallt, men just ängblommorna som vi förknippar med försommar känns väldigt svenska för mig. Jordgubbarna kommer i augusti i bergen, så jag hoppas hinna smaka på bären innan jag åker hem.

Nu har jag två lata dagar hemma hos familjen. Jag försöker spara på mina böcker. Har redan läst 1,5 av de 4 jag har med mig och jag vill inte stå helt utan, så tills jag har möjlighet att byta med någon snålar jag lite. När elektriciteten vill använder jag datorn och passar på att lägga in bilder och skriva dagbok så att jag har det gjort. Mycket smidigt. Då behöver jag inte känna mig så stressad när jag väl har tillgång till internet. När jag var i Kerben försökte jag ju lägga upp bilder, men de var alldeles för stora. Nu har det tekniska geniet gjort om några bilder så de bör gå att lägga upp nästa gång jag får möjlighet. Håll tummarna!

Innan den 22/7 måste jag förlänga mitt visum. Det skulle komma en kvinna hit som jobbar för cbt. Hon är ute på någon vandring med en grupp just nu. Hon vet vad det kostar och skulle, enligt Anar på huvudkontoret, kunna ta med sig mitt pass till Bishkek och få det fixat. I Kirgizistan bör du ha ditt pass med dig när du åker någonstans för du kan behöva visa upp det för polisen. Detta innebär att jag verkligen blir fast här. Jag hade tänkt att jag skulle göra en liten utflykt på några dagar så fort jag vet någonting om planerna för när jag ska ut och vandra nästa gång. Men det får nog vänta. Jag har tidigare fått veta att jag skulle göra två turer i bergen. Men som ni märkt ändras mycket med kort varsel, så jag tror ingenting. Emma-dagen, 23/7, firas med presidentval i Kirgizistan. Förra valet resulterade i den något våldsamma tulpanrevolutionen. Men i år väntas det gå lugnare till, och än så länge har det varit lugnt så vitt jag märkt. Men p.g.a. valet menade Anar att visumhantering kan ta längre tid än normalt, så jag bör fixa det så fort som möjligt. Inte så lätt när man sitter fast hos en familj i bergen utan kontakt med omvärlden. Hur som helst, om denna kvinna kommer hit den fjärde och tar med mitt pass till Bishkek och handhavandetiden normalt är fem dagar, så tar det säkerligen 1-2 veckor innan jag har mitt pass igen. Det ska fraktas fram och tillbaka på något sätt samt beviljas hos myndigheterna. Suck! Jag undrar om det är ok att resa runt med kopia på passet.

Nä, nu är klockan mitt på dagen, det är soligt och varmt ute och jag ska ta en promenix neråt floden. Tänkte ta en tur förbi skolan och kanske köpa mig en flaska vatten i affären (allt skrivande om bakterier fick mig att vilja dricka flaskvatten…).

Tjingeling – tingeling!