Köande

Sitter nu på en flygplats i Moskva. Den heter givetvis något, men jag har inte ens försökt bry mig om vad. Det är långt, ryskt och börjar på S…

Resan började imorse kl 05:30 då Martin och jag stapplade ut i mörkret (japp, nu är det höst). Han var gullig och följde mig till tåget. Jag var uppe redan kl 4 för att inte behöva stressa. Ville ta en lång och ordentlig dusch (lärd av erfarenhet att man aldrig vet när man kan ta en redig dusch nästa gång), packa ner det sista och kolla över allt en sista gång. Det värsta jag vet är att behöva stressa iväg. Då har man hela tiden känslan av att man glömt något (fast det har man visserligen ändå).

Det blev ett tårdrypt farväl (från min sida) och jag bölade hämningslöst när tåget rullade ut från stationen och ingen såg mig längre. Det är konstigt, jag blir känsligare för varje år. Förr krävdes det mycket (till exempel ett hårt slag) för att klämma mig på en tår. Nu trillar de ut närhelst de behagar. Mycket olämpligt ibland!

Det är tråkigt att resa ensam! Tur att jag har datorn med mig, så jag kan förena nytta med tidsfördriv.

I Stockholm hann jag luncha med brorsan, Isabel och Adrian. Den sistnämnde är min 3 månader gamle (unge?) brorson. Han är underbart söt och det är fakta 

Jag irriteras och roas av det ryska. Jag flyger som sagt med Aeroflot från Stockholm till Moskva och sen till Beijing. Det var helt enkelt billigast så. Min förförståelse och mina fördomar bekräftas. Allt är omständligt och lååååångsamt, maten syrad, människorna aningen surare än andra och vädret grått. Jag var i god tid till Arlanda och ställde mig i incheckningskön. Som svensk köar man. Nu stod jag sist i en oformlig massa och ja, jag förblev givetvis sist, trots att det kom fler människor bakom mig. Men jag resonerade som så att jag är i tid, jag har biljett och alltså är det inga problem. Bara att komma fram till disken tog mig en timme. Sen upptäckte jag kön till säkerhetskontrollen. De måste verkligen utforma ett nytt system eller nya rutiner för detta förfarande på Arlanda. Kön var i runda slängar 200 meter (nu uppskattar jag), den var sjukt lång och det tog 20 minuter för mig att komma fram. Vid det laget var det boarding på min flight och 20 minuter kvar till avgång. Jag överlade med mig själv och unnade mig en ramlösa och ett toalettbesök på vägen. Väl på plats blev jag lättad över att jag valt vegetarisk mat. Jag blev först serverad det ”vanliga”, vilket var det typiska här: en centimetertjock skiva ost, lika tjock skinka och lite annat kött. Någonn annan gång svor jag på att aldrig mer välja det vegetariska eftersom detta alternativ brukar vara det de serverar ”alla andra”, alltså vegetarianer, veganer, allergiker av alla slag, olika religiösa dieter samt bantare. En gång kom jag hem mer än charmigt gasig på grund av att jag levt ett dygn på rena fibrer… Men mina farhågor angående den lokala maten så gjorde jag ett klokt beslut att bryta mot tidigare löften. Jag fick väl ingen kulinarisk läckerhet, men lite sjaskig sallad, en syrad lövrulle med geggfyllning och (det bästa av allt) skuren apelsin och blodgrape. Undrar vad de bjuder på långflygningen till Beijing. Mmmmm

Den smidiga transporten inne på flygplatsen här i Moskva blev inte så smidig. Följde givetvis transitskyltarna och trodde att det bara skulle vara att passera en kontroll (som på alla andra flygplatser!). Men så fel jag hade, det här är Ryssland. Återigen en oformlig massa framför några diskar, men ingen släpps igenom. Tanterna hade ett eget system. De ropade någon gång ibland ut en ort, antingen ankomna från eller utresande till varpå de personerna trängde sig fram och ingen flyttade på sig. När jag äntligen hörde ”Stockholm” var inte heller jag sen att vässa armbågarna. Måste skryta med att jag var först fram av alla som skulle byta från Stockholmsflighten. Någon som är förvånad? Till saken hör att jag var jobbigt kissnödig.

Hittade inte till min gate, utan jag gick och gick. Tillslut kände jag igen mig, då hade jag promenerat i en cirkel. Väl vid gaten fick man såklart inte gå in till åh de så bekväma stolarna och övriga flygplatsen hade inte en enda sittplats. Jag tog plats i trappa och ringde Martin. När jag äntligen fick passera säkerhetskontrollen ville de icke så servismindade kvinnorna ta min flaska Ramlösa. Oförskämt! Jag hade ju köpt den på flygplatsen (dock en annan). Så jag marcherade bestämt ut igen. Detta innebar att ta på mig skorna, samla mina pinaler och hala upp flaskan de hade slängt i en tunna. Jag försökte förklara: ”I need my water, otherwise I´ll die!”. Men de kommenterade mig inte ens. Så jag ställde mig utanför och halsade en halvliter Ramlösa päron och citronmeliss. Aaaa, gott! (Men nu är jag redan kissnödig igen). När jag kom in till gaten satt det tre kvinnor och applåderade mig. De skrattade och pratade med mig och tyckte jag gjort något bra (eller roligt ). De hade sett allting genom glasrutorna. Jag skrattade med dem en stund.

Nu går vi strax ombord på nästa plan och när solen går upp nästa gång befinner jag mig i Beijing!