Raggarbränna

Det har regnat till och från i tre dagar. Här är det varmt och skönt när solen skiner och kallt och rått när det är mulet och regnar. Som hemma alltså. Skillnaden är att det verkligen är varmt när det är soligt här. Hur som helst. Husen är inte uppvärmda och det blir med andra ord vääääldigt kallt när det regnar. Man tvingas dessutom gå ut för att gå på dass och allt annat som måste uträttas. Jag har alltså tittat ut på regnet och lyssnat på åskan i tre dagar. Idag sken solen. Åh, så underbart! Som den svensk jag är ville jag självklart vara i solen så mycket som möjligt. Kirgizerna tycker att jag är skvatt galen. Vid huset blir det kokande varmt, så givetvis tog jag min bok och ett tygskynke med mig ner till floden. Det är stenigt och hårt, men vad gör man inte. Halvlåg vid vattenbrynet och läste bok iklädd linne och kjol. Underbart skönt. Jag har lyckats dra på mig en riktigt läcker raggarbränna. Inte bara från idag, utan från att ha vistats i solen i linne och shorts/kjol i två veckors tid. Jaja, hellre partiell bränna än ingen alls. Dessutom kan man bara inte ligga inne när solen skiner. Så är jag uppfostrad.

Nu är det söndag kväll och imorn ska jag och Aitunuk till Kerben. Det känns lite underligt när man varit avskärmad från omvärlden en vecka. Det var samma sak förra måndagen. Jag vet ju inte alls vad som kan ha hänt. Jag ser iaf fram emot att få uppdatera mig, läsa mail, göra mina inlägg på backpacking och framför allt att få ringa och höra rösterna på mina nära och kära.

Jag har funderat över hur kirgizerna kan vara tjocka. De yngre, barn och tonåringar, har inga problem med vikten. Men många ”äldre” (kom då ihåg att 29 är gammalt i Kirgizistan) är smårunda eller tjocka. Mor och far i huset är t.ex. rättså kraftiga. Man äter tre mål mat om dagen. Inga bamseportioner och bara naturliga råvaror. Jag kommer definitivt inte gå upp i vikt, förhoppningsvis tvärt om. De äter inga efterrätter eller sötsaker. Nu har jag insett vad som gör mammsen lite rund. Hon äter rent FETT, har alltid massa socker i teet och doppar brödet i honung. Kom då ihåg att man dricker te och äter bröd till varje måltid. Kirgizerna gillar kött och fett. All mat lagas i rikligt med fett. Jag har en hinna fett på läpparna varje gång jag ätit (försvarets hudsalva var nog inte nödvändigt att ta med). Idag har familjen dessutom ätit rent fett. Ett fat med vitt djurfett har skurits i bitar och ätits till både lunch och middag. De frågade om jag ville ha, men jag log och sa mitt snällaste ”Djok rakhmat” (nej tack). Till middag kom Aitunuk in med en tallrik med pasta, skuren vitkål och två stekta ägg. Hon pekade och sa att det var till mig. ”Ska ni inte åta?” frågade jag. ”Vi ska äta kött” blev hennes svar. Det visade sig stämma. Ett fat med hästkött, ett med fett, bröd och te. Voila! Middagen serverad. Jag har sällan varit mer lättad för att jag inte äter kött.

Jag gav ett löfte till mig själv innan jag hit och det var att ta det lugnt, inte stressa och inte ta på mig för mycket arbete. Jag jobbar ju trots allt gratis. Och jag gör det här mycket för min egen skull. Visst, jag tycker det är fantastiskt att kunna hjälpa till att utveckla ekoturismen i Kirgizistan, men när det väl kommer till kritan åkte jag mest för min egen personliga utvecklings skull. Jag behövde få distans, fysiskt och mentalt, till livet hemma. Ni som är lite mer insatta vet hur mitt år har varit och förstår nog mitt behov till avskärmning. Jag kan med glädje meddela er att jag verkligen tar det lugnt. Jag gör inte många knop och jobbet jag gjort för cbt är än så länge mycket lite. Jag vet inte hur jag hade kunnat göra något alls utan min dator och kamera, men det tänker jag inte på. Jag gör vad jag kan och kommer med lite bra idéer på sånt jag tycker att de borde tänka på. Inte mer med det. De verkar inte förvänta sig några stordåd heller för den delen.