Till slut…

Vad jobbigt det blir när man inte har skrivit på några dar. Suck! Men men… Det händer så mycket hela tiden. Nu har jag varit här en vecka och idag kom tjejerna från Kristianstad, Anna och Therese. Men det är väl bäst att jag börjar där jag slutade senast…

I tisdags fick jag möjlighet att följa med på fotboll. Närmare bestämt VM-matchen mellan Sverige och Nordkorea. Matchen spelades i Tianjin, en liten småstad på si så där 6-7 miljoner invånare 2-3 timmar från Beijing. De var runt 30 svenskar som skulle åka från bland annat skolan. Jag hade sagt till att jag var väldigt intresserad av att åka med om det var någon som inte kunde. Så väl i skolan på tisdagen hade Dittes man blivit krasslig och skulle stanna hemma. Så glad i hågen satte jag mig på bussen med några spralliga lärare på eftermiddagen och det bar av i sydostlig riktning. Chauffören visste inte exakt vart vi skulle, så vi ägnade en stund åt cirkulerade. Vi hade sällskap av en annan minibuss och enligt hierarkin stod den chauffören högre och vi misstänkte att vår kille eventuellt visste vart vi skulle, men att han inte fick säga något. Alla hade klätt sig i blått och gult och många hade tjusiga peruker i just gult eller blått. Gissa om de drog uppmärksamheten till sig i och runt stadion. Vi åt en gemensam middag på en restaurang precis utanför. Massa rätter som vi delade på för 50-lappen var. Helt ok pris och supergott.

Stämningen var fantastisk när vi gick in på stadion. Men det hela tog sin vändning när vi inte hade några platser. Eller rättare sagt: vi hade platser mitt i en sektion som Nordkoreas gigantiska hejarklack hade beslagtagit. Inga huliganer, utan vanliga medelålders iklädda likadana t-shirts och kepsar. Men de trängdes, knuffades och var otroligt otrevliga. Ingen förstod någonting. Jag trodde givetvis att något blivit fel. Säkerhetsvakterna sa bara ”vänta, vänta” till oss. Vi var ordentligt arga och talade om för dem att vi var sportjournalister och att detta var väldigt dålig publicitet inför OS. Men det hjälpte tyvärr inte. Vi sa också att det bästa de kunde göra vara att ge oss andra platser. Men inte.. Senare visade det sig att koreanerna bara hade satt sig där de själva tyckte. Vakterna hade inte ens kollat deras biljetter och de vågade inte flytta på dem. Helt sanslöst, ju! 25 minuter in i matchen knallade vi över till andra sidan och sa hur läget var och att vi behövde ha platser på VIP-läktaren (den var nämligen nästan tom). Först var det stopp, men efter lite övertalning lät de oss sitta där, bara vi inte hoppade runt. Matchen gick bra, men inte tillräckligt. Inget slutspel i år tyvärr.

Så nu har man testat på huliganlivet 😉

Bussen hem var rätt seg. Klockan var över 1 när jag klev av bussen en bit från hostlet. Jag satt på en sån extrastol i minibussen och fråga mig inte hur, men jag lyckades fälla ihop mig och slumra en stund.

Det blev inte många timmars sömn. 6:15 var jag uppe igen. Iväg till skolan för en ny dag. För första gången var det riktigt fint väder, helklart och en bit över 30 grader. Skönt! Det behöver jag efter sommaren hemma. Jag fick skjuts med samma buss som några av barnen in till stan efter skolan. Jag hade nämligen lite bråttom. Jag skulle försöka fixa med tibetresan. Kontoret jag hade adress till var bara öppet till kl 17. Efter buss och tunnelbana en timme sprang jag stressat runt och frågade var stället kunde ligga. 16:45 var jag där. 850 yuan fattigare, men ett bokat tillstånd rikare satte jag mig på bussen för att åka till västra tågstationen och köpa tågbiljetter. Hela den proceduren är egentligen ett kapitel för sig.

(Här somnade jag)

Lördag morgon. Vaknade i bra tid. Klockan är halv 9, så jag passar på att skriva lite medan tjejerna sover ut. Therese fyller år idag, så vi ska fira på något sätt. Såg på kartan att det fanns ett nöjesfält i södra delen av stan. Kanske kan vara något.

Nåväl, jag höll på att berätta om min tågbiljett. På västra stationen kände jag faktiskt igen mig. Jag hade varit där för fem år sedan. Kvinnan som fixade tillståndet hade skrivit på en lapp vad jag ville ha, så den visade jag bara upp. Men först skulle jag köa. Med kineser. Lite knuffande, gruffande och ett antal armbågar senare var jag framme vid luckan. Men som jag misstänkte fanns det inga liggplatser till den 28 september. Jag frågade om den 29, men fick klart för mig att de biljetterna skulle släppas kl 19. Det var över en timme dit, så jag passade på att gå iväg och äta lite. Fick mig lite kyckling, bönor, ägg och ris. Tillbaka till kön. Jag var framme vid luckan en halvtimme för tidigt, men frågade om jag fick vänta där framme och det fick jag. Det blev en halvtimme och mycket knuffade, suck. Jag var inte ensam om att vilja köpa biljetter som släpptes kl 19 kan jag meddela. Exakt på klockslaget 19:00 utbröt ett kaos. Trängsel, armbågar, skrik och viftandes med pengar. Jag viftade istället med min lapp där det stod ”Jag önskar åka från Beijing till Lhasa den 28 september” på kinesiska. Hör och häpna, jag fick ögonkontakt med tjejen i luckan och hon visste jag vad jag ville ha, så hon valde att betjäna mig!  Tack! Men dessvärre fanns det inga liggplatser. Det måste vara så att olika bolag har köpt upp alla de platserna i förväg. Elakt! Jag överlade det ena och det andra och några minuter senare bad jag om en sittplats till den 28/9. Det var en lättnande känsla som infann sig när jag med växel och biljett i hand ursäktade mig från folkmassan.

Jag hade sagt att jag skulle titta förbi Ditte och höra om de visste om det fanns plats för mig i bussen till skolan på morgonen. Så jag unnande mig en taxi tillbaka. Att åka buss och tunnelbana till Xi Dan hade kostat mig 4 kronor och det tog en timme. Därifrån åkte jag buss i cirka en halvtimme för en krona till tågstationen. Taxin tillbaka tog en halvtimme och kostade cirka 40 kronor. Det finns risk att man blir lite småsnål när det billigt… Men jag orkade inte lägga energi för att ta reda på busslinjer tillbaka och spendera den tiden. Utanför Dittes hus stannade jag en stund och kollade på en samling människor som dansade, på led. Vanliga män och kvinnor med en bärbar stereo. De stod uppradade, männen på en sida och kvinnorna på andra, med ansiktena mot varandra. Jag fascinerades av hela grejen var tvungen att titta.

Uppe hos Ditte berättade jag om min lilla utflykt och fick reda på att jag hade en plats i bussen på morgonen. Jag knallade sen hemåt. Stannade på Jinkelong (mataffären) och löpte lite nödvändigheter. Hämtade min dator och sprang ner en stund på Starbucks. Jag var ju tvungen att ringa Martin och berätta om att jag kommer till Tibet. Stackaren var sjuk, men det var ändå gott att få prata en stund (en halvtimme närmare bestämt ).

Skoljoggen. På torsdagen var det dags för skoljoggen på svenska skolan. Idrottslärare Anne-Sofie organiserade det hela. Barnen gick först en flaggparad runt skolan. Sen sjöng vi nationalsången varpå jag ledde uppvärmningen. Körde en förenklad och förkortad version av min gympauppvärmning. Själva rundan såg ut som så att de sprang runt en damm i villaområdet bredvid skolan. Förskolan sprang ett varv (drygt 800 meter) och skolan sprang två. Jag sprang med Drakarna, femåringarna på förskolan. Svettigt värre blev det eftersom det var soligt och gott och väl 30 grader. I mål fick barnen banan och juice. Vi körde lite stretching och senare serverades lunchen utomhus.

Jag måste ju berätta om min syssling. Min pappas kusin Mats och hans familj bor här i Beijing. Mats har länge pratat kinesiska och jobbat här. Jag pratade med dem i somras om att jag skulle vara här nu, men vi har aldrig träffats. På skolgården i början av veckan sa Ditte ”Där är din släkting, Astrid”. En liten blond tjej på sju år stod en bit bort. Ditte ropade dit henne, jag pratade lite med henne och berättade vem jag var. Hon är störtskön. När vi möts ropar hon ”Hej syssling!”. Mamma Ulrika kom och hälsade när hon hämtade Astrid samma dag. Jag är hembjuden dit någon dag. Det ska bli roligt att få träffa hela familjen.

Måndag och torsdag har vi möte och slutar senare på skolan. Jag var rätt trött efter en händelserik vecka med lite för lite sömn. Så när jag kom till hostlet la jag mig på sängen, öppnade min svenska godispåse (näpp, den var inte slut!) och min bok. Det var SÅ skönt! Slumrade en liten stund också. Sen plockade jag upp datorn och skrev veckobrevet hem till föräldrarna. Den natten skulle jag sova hos Ditte. Annars hade jag behövt gå upp väldigt tidigt för att packa och flytta bort till det andra hotellet. Så det var väldigt gulligt av dem att komma på idén och sen låta mig knalla in med pick och pack. Jag fick till och med köra en maskin tvätt. Perfekt! På vägen hem till dem passade jag på att testa om jag kunde nå Starbucks nätverk från trottoaren. Det kunde jag inte, men det fanns andra oskyddade nätverk. Så där satt jag med hela min packning, dator i knät, headset på huvudet och ringde Martin via skype. Gissa om förbipasserande kineser var nyfikna .

På fredagen hade vi bestämt att jag skulle ha huvudansvaret i klassen. Jag hade önskat det. Det är viss skillnad på att var med och köra vissa lektioner och att faktiskt hålla i alla trådar. Alla kanske är att ta i, men det mesta enligt schema som hade med klass 4-6 att göra i alla fall. Det gick jättebra och jag kände mig nöjd när dan var över. Men det är väldigt ansträngande när man inte är van.

Ditte var iväg och hämtade Anna och Therese på flygplatsen. Så de fick spendera halva dan på skolan, i sina reskläder och lagom groggy efter en låååååång resa med 9 timmars väntan på flygplatsen i Moskva. Vi tog en taxi till hotellet efter skolan. Rummet luktar rök och ligger på fjärde våningen. Jag frågade om det fanns tillgång till Internet här och fick svaret att om jag har en laptop finns det gratis i rummet. Jippie, tänkte jag då sparar jag in en dyr te/kaffe/choklad varje gång jag ska surfa. Men snacka om att ta ut segern i förskott. Internet finns, men via kabel. Jag har ingen aning om hur det fungerar. Vi hade tre kineser här inne som knappade och pillade, men det klarade inte av det. Självaste hotellmanagern blev lagom irriterad. Med mitt nya kinesiska kontantkort ringde jag it-supporten hemma i Göteborg, Martin. Han sa något som jag inte riktigt förstod och det lät inte helt hoppfullt, sen började det plinga i telefonen och vi fick hastigt avbryta samtalet. Kollade saldot och förstod att det korta samtalet hade kostat 42 kronor! Oups… Jag har alltså skaffat ett kontaktkort här nere. Då kan jag ringa i Kina ok billigt och jag kan skicka och ta emot sms utan att det kostar extra och jag kan ta emot samtal av er alla där hemma utan att jag får betala extra. Men jag har lärt mig att det inte är någon idé att ringa till Sverige på den.

Numret är: 13520216513

Känn er välkomna att ringa eller skicka meddelande. Det är bara roligt. Men jag kan nog inte ta emot varken samtal eller sms förrän jag har laddat kortet igen…

Vi tog en sväng till Yashow, en inomhusmarknad, på fredagkvällen. Målet var att skaffa kontantkort till telefonerna. Men det blev lite mer än så. På vägen dit mötte vi Åsa och Ninni (två lärare på skolan). De hade varit och gjort manikyr och pedikyr. Fanns visst också billigt på Yashow. Vi passade givetvis på. Händer och fötter, hyvling, filning, klippning, petning, smörjning, målning osv osv för 90 kronor. Vilken lyx! Jag som fick en utskällning av ortopeden hemma för att jag inte filar fötterna. Hon skulle se dem nu . Vi åkte upp till översta våningen och åt en god middag och sen kollade vi runt bland allt som finns att shoppa. Det är hur mycket som helst! Jag blir helt galen. Vill bara handla. ALLT! Men jag nöjde mig med att titta (och ett par sandaler ). På vägen hem gick vi in på Jinkelong och köpte lite frukost. Vi fick ställa kylvarorna i kylskåpet i receptionen.

Nu får vi se vad som händer. Jag skulle behöva en dusch, frukost, Internet och ladda telefonen. Sen är jag redo för att fira födelsedag! (Thereses alltså)

Jag tänker på er hemma i kylan. Ta hand om er och varandra.

Pandakramar från Emma