Utökat bibliotek

Idag åker mamma till Mallis. Vilken lyllos! Men vad säger jag? Jag är ju i Kirgizistan!

Sen har vi Kerstin som kanske har blivit mamma vid det här laget. Som ni förstår tänker jag faktiskt på hur det är där hemma. Och jag går åt av nyfikenhet. SNÄLLA, berätta, uppdatera mig! Vad som helst, hur banalt vardagligt tråkigt ni än verkar tycka att det är så är det faktiskt kul för mig att få höra om banala vardagliga saker när jag sitter i en gudsförgäten håla som Kerben.

Jag åkte tillbaka till Kyzyl-Köl i tisdags kväll och vilken lättnad det var. Ett ställe som kan verka så ociviliserat känns plötsligt rent, enkelt och underbart. Det var visserligen skönt att få den insikten. Nu uppskattar jag ännu mer att vara här. Visst kan det bli lite långsamt, men jag har nästan kommit in i lunken. Skönast var det idag. Sedan jag kom tillbaka har Aitunuk och Aigerim varit i Jalalabad hos mormor och morfar, Ilias uppe i jailoon och Bazarkul i Bishkek. Kvar var alltså Batina (mamma), Anar och Norbek. Torsdagar är marknadsdag i Kara-Jygach, halvvägs mellan Kyzyl-Köl och Kerben. Oftast sköter far veckohandlingen, men när han är på resande fot får övriga familjemedlemmar fixa biffen. Mor och två barn begav sig alltså av tidigt torsdag morgon. Kvar var jag alldeles själv. Det var en skön känsla. De är jättegulliga allihop, men jag känner mig lite till besvär ibland. De fixar mat och jag bara är. Visst, jag försöker hjälpa till, men det är inte alltid så lätt som jag har skrivit förut. Dessutom tar de ju emot turister här. Turister som betalar för sig. Oftast behandlar de mig likadant, men jag betalar ju inte. Nu har det inte passerat så många turister här, men jag har träffat tillräckligt många för att förstå grejen. Måste erkänna att jag blir jätteglad när jag ser en turist. Än så länge har jag bara sett allt som allt åtta turister och jag har gladeligen pratat med dem alla. Sex som har kommit hit efter en tur i Sary-Chelek och två vid Sary-Cheleksjön. De som har kommit hit till huset har bara stannat någon timme eller kommit på kvällen och åkt nästa morgon, men det är kul iaf. Det är SÅ skönt att få prata lite ordentligt. Inte bara det nödvändigaste för att klara dagsbestyren, utan att få diskutera, argumentera och bara prata. Igår kom det två schweizare. I vanliga fall är Bazarkul här när turister anländer eftersom de flesta bokat i förväg. Men dessa två bokade dagen innan de begav sig ut. Jag hade hört att nästa turist skulle komma den 18 eller 19 juli, så jag ble väldigt positivt överraskad. Bazarkul som befann sig i Bishkek kunde inte på något sätt underrätta familjen, eftersom det varken finns internet eller telefon i byn. Familjen tog det med ro. ”Turistas” utbrast Batina och började laga mat. Jag var så ivrig att få prata så det blev att jag installerade schweizarna och visade dem tillrätta. Det var riktigt roligt. Man kanske skulle satsa på turistnäring någonstans.

Eftersom jag märkte redan från början att mina böcker skulle ta slut om jag inte saktade ner lästempot, bestämde jag mig för att fråga om böcker från alla turister jag träffade. Jag tänkte något i stil med byta eller köpa. Men en av schweizarna gav mig helt enkelt en av sina engelska böcker. Han hade inte läst den men sa att han antagligen inte skulle läsa den ändå eftersom språket var lite svårt. Han ville varken ha pengar eller en svensk bok i utbyte… Nu har jag John Steinbecks ”The grapes of wrath” från 1939 som ligger och väntar. Underbart! Jag blev så glad att jag erbjöd mig att följa dem till bussen 6:30 imorse. Det ni! Sagt och gjort traskade jag de knappt 4 kilometerna t/r tidigt imorse. Det var faktiskt en underbar promenad. Klart, svalt, friskt och en sol som började smeka bergstopparna men som ännu inte nådde ner i dalen.

Jag har förstått att man inte åker till Kirgizistan om man inte pratar ryska. Att man då åker för att bo i en liten byt långt från allt när man inte pratar ryska övergår allas förstånd. Men tro mig, det funkar. Jag har ju trots allt varit här ett tag nu.

Jihoo! Nu kom det fler turistas. Fyra på samma gång! Eller det var nog tre förresten. Två fransmän och en kazak. Den fjärde var nog guide från CBT när jag tänker efter. De ska ut på en tredagarstur med start imorgon.

Jag åker till Kerben imorn och skickar min senaste version av informationsbladet jag satt ihop. Men den här gången gör jag inte misstaget att stanna över natten. Tänkte dock köpa med en 5-kronorsmelon till familjen, toapapper (klarar mig faktiskt inte utan, har inga planer på att utforska det kirgiziska sättet att torka sig där bak) och kanske något annat kul.

Nu har jag ätit middag med turisterna. Det var visst bara två, fransmännen. Kirgizen är chaufför och kazaken (som visade sig vara rysk-uzbek/tysk eller nåt i den stilen) är guide. Jaja, kul med några man kan prata med.

… good night fish