Det kallas tvivel

Det regnar oronbedovande och blixtrar och dundrar pa natten. Vattnet forsar pa gatorna och korna tar skydd under tak.
It’s Goa through the monsoon.

Jag funderar och funderar. Sheltret gar sakta framat. Jag ar glad over Amit, den nye veterinaren. Jag ar glad over Suvarna. Jag ar mindre glad over dom fyra killarna. Dom gor det jobb dom blev tilldelade forsta dagen. Dom gor rent burarna, diskar matskalarna och lagar mat – at dom stora hundarna. Trots att bade jag, Norma och Amit sagt att valparna ska ha speciell mat flera ganger om dagen och tidningar eller kartong att ligga pa ar det ingen som gor nat. Dom sager att dom inte har tid, men oftast gor dom ingenting mellan kl 12.30 och 15. Kl 18 ar egentligen arbetsdagen slut, men ofta gar dom redan vid 17 och duschar. Den enda som tar arbetstiden seriost ar Suvarna.

Jag ar bara volontar, jag ska inte gora ett ”riktigt jobb. Anda blir jag tvungen.
Helst skulle jag vilja att det enda som behovdes av mej var att promenera hundar och leka med valpar. For dom borde ju kunna skota sheltret utan en gratis arbetande volontar?

Jag koper 10 kg valpfoder for 1000 rupier for att dom sager att dom inte har rad. Men samtidigt koper PFA en ny TV for 10 000 rupier endast for killarnas pleasure. PFA har aven kopt en digitalkamera som Vasu anvander som sin egen.
Mina vanner skankte 4000 rupier till mej pa min fodelsedag – till PFA. Pengar som jag helst inte vill ge PFA direkt i handen for, vem vet vad dom prioriterar att gora med pengarna? Hur ska jag kunna uppmana andra manniskor att skanka pengar till PFA nar inte ens jag litar pa dom?

People for animals hjalper manga djur fran lidande, ja. Men nar det galler vissa saker ar dom helt forlamade.

Hur ska man agera egentligen?