Någonstans i Kambodja.

Sihanoukville, Söndag 12:30, 35 grader varmt, stekande sol.

Vi kom hit i torsdags eftermiddag efter att vi åkt från Trat tidigt på torsdags morgonen. Färden gick med minibuss till gränsen vid Hat Lek, en resa på c:a 1h 15 min.. Denna gränsövergång har inte varit öppen för turister så länge och är inte så känd av turister. Det vanligaste är att man åker buss från Bangkok till gränsövergången vid Poipet (Poipet skall tydligen vara ett riktigt skitställe). Skönt att göra saker lite annorlunda.

Vid gränsövergången blev saker och ting smått hysteriska. Det skulle betalas 50 bath för att vi skulle fylla i ett formulär om att vi inte hade haft eller kommit i kontakt med SARS smitta. Pengar som vi antagligen inte skulle behövt betala. Hmm, det luktar korruption lång väg…
Man har inte så stort val, betala eller diskutera i det oändliga och ev. missa färjan som skulle ta oss till Sihanoukville.

Ett gäng passkontroller och stämplar senare var det dags att diskutera om priset för att bli körd till färjan med pickup eller motorcykel, en färd på c:a 15 min. Folk svärmade som bålgettingar runt oss för att ge oss ett ”bra” pris, 500 bath. Vi visste att priset för den färden var 150 bath. Diskussion, diskussion, irritation och tillslut 150 bath.

Vi trodde att vi missat färjan med en kvart, men när vi kom så stod den kvar. Mycket skönt.

När vi kom till färjan försökte folk ta ryggsäckarna (inte min, den tar jag ALLTID själv), för att ”hjälpa till” att bära dessa på färjan. ”10 bath, mr”, ”No, no, no”.
Det finns nog ingen här som gör någonting för turister utan att få betalt och då menar jag ingen.

Båtfärden till Sihanoukville tog c:a 3:45, rätt skön tur utom sista timman då det gick obehagligt höga vågor, det hissade ordentligt i magen. Jag tror även att den svenska sjöfartinspektionen hade haft ett och annat att säga om den färjan och det var nog tur att det inte fanns något bogvisir pc den.

Väl framme var det passkontroll och registrering igen (vem vet varför?) och sedan blev vi skjutsade av ”motodups” (motorcykeltaxi) till ”down town”.

Att ta sig till olika platser sker oftast med motodups, det finns hur många som helst. Längre sträckor blir med buss eller taxi (vilket vi blivit avrådda från, de kör som galningar och de flesta olyckor sker med taxi).

Väl nere i staden hittade vi ett guesthouse ”Holy Cow”, som drivs av en engelsman (Steve) och hans tjej, för 4$ dollar natten. Ett mycket trevligt ställe (det kommer lite bilder). Vi var framme vid 13:30-tiden och jag var trött och hungrig. Vi åt och sedan gick jag och sov.

På fredagen hyrde vi vespor och gav oss först av ned till en av stränderna, där vi inte blev långvariga eftersom det hela tiden kom personer som ville sälja frukt, smycken, dricka m.m.. Tröttsamt!

Vi bestämde oss för att åka nordväst. Det är ett perfekt sätt att ta sig fram med vespa så länge det är ljust och man kör försiktigt, man får se en helt annan del av staden och landsbyggden. Vi åkte längs med kusten och hittade långa, folktomma stränder, helt suveränt. Här är det rätt lite turister (skönt) och när vi åkte förbi norra sidan av hamnen ditt turister sällan tar sig, stirrade lokalbefolkningen på oss som vi kom kom från Mars och barnen ropade ”hello, hello”.
Det känns att det är ett väldigt fattigt land och det märker man, särskilt när vi åkte ned förbi hamnen, det var som att åka genom en kåkstad. På kvällen var vi på ”Fishermans Den”, som i Lonely Planet beskrivs som ”a bar with bored looking, local women”. Vi kastade lite dart, drack ett par
öl och gick sedan och sov.

Det hände en rätt obehaglig grej under natten mot fredagen. Guesthouset har c:a 8 rum, det är inhägnat med staket och har en grind som är låst under natten. Under natten hade någon tagit sig in på området och dyrkat upp dörren till ett rum på undervåningen hos ett engelskt par och stulit deras ryggsäckar medans de låg och sov. Det jag tycker är konstigt är att de vågar gå in där folk ligger och sover, någon kan ju vakna. De kan ju vara så att de använder någon sövande gas eller så vet de hur de håller personer som vaknar tysta eller så är de bara kyliga och räknar med att ingen vaknar. Hursomhelst, efter detta så riggar vi alltid dörren på kvällarna med ett larm som nu kommer väl till användning (tack för resepresenten Jörgen). Om någon öppnar dörren och sprinten åker ut så kommer åtminstone halva Sihanoukville att vakna av det ljudet, lätt över 100 dB.

Igår morse vid 06:00 tog jag och Joanne (tjejen i det engelska paret som vi träffade i Trat) en liten löprunda. Vi var ute i c:a en timma och om inte folk stirrat tidigare, så såg det ut som om detta var det konstigaste de någonsin sett. Senare under dagen tog vi det rätt lugnt. Stringan och jag var uppe vid den lokala marknaden en sväng, tankade upp lite bilder på nätet och kollade sedan på en film på kvällen (onsdagar och lördagar är det filmvisning på guesthouset). Sedan gick jag till sängs tidigt, eftersom jag kände mig lite hängig igår. Jag har åkt på någon liten förkylning, men det känns bättre idag. Magproblemen verkar iallafall ha försvunnit, skönt. Jag har gått över till att äta mest vegetarisk mat, tror att det kan vara lite bättre för magen.

Idag lämnade JoDee (Joanne and Duane) oss. De skulle dra vidare till Phnom Pehn, vilket vi också skall göra imorgon bitti, 08:00. Vi har träffat två svenska tjejer som också åker till Phnom Pehn imorgon, så vi gör nog sällskap. Stringan och jag har lite funderingar på att ta en trekkingtur i nordöstra Kambodja. Denna del av Kambodja skall tydligen vara väldigt primitiv, ingen infrastruktur överhuvudtaget och befolkningen består av grupper av olika stammar. Antagligen väldigt, väldigt få turister.

Annars är allt väl med oss. Lite myggbiten, men vid gott mod.
Hoppas allt är bra med er därhemma. Hörde att det var snöoväder:-).

Lie hay (Hej då på Khmer).
/Fredrik