På hala stigar i Sapa

Hanoi, 11:21, 15 C, regn.

Tjena moss!
I morse 05:00 kom vi tillbaka trötta och frusna till Hanoi efter femdagars trekking i Sapa, nordvästra Vietnam. En riktigt bra tur med en natur som troligtvis får den mest inbitne vandraren att häpna.

I lördags bar det iväg med nattåg från ett regnigt Hanoi till ett soligt Sapa. Det kändes som att komma till en alpby i Österike när vi satt ute på balkongen till restaurangen för intagande av frukost i solsken och tittade ut över Sapas berg och dalar.

Från början var det meningen att vi skulle haft en vietnamesisk kille som guide, men efter frukosten fick vi reda på att guiden hade byts ut
och framför oss stod en Black Hmong (hill tribe)tjej i traditionell dräkt. Skönt tänkte vi, en tjej, då kommer trekken att bli lite lugnare.
Mer fel kunde vi inte ha. Vi fick senare reda på att de vietnamesiska guiderna inte orkar gå de sträckor som vi skulle vandra och därför byter de med Black Hmong tjejerna. Maken till människa att vandra, klättra, balansera, hoppa och springa i sådan terräng har jag aldrig skådat. Det jag närmast kan jämföra med är nog någon typ av bergsget som kan gå uppför lodrätta bergsväggar.
På kvällarna när vi (Stringan och jag) kom fram, trötta och leriga, till byarna där vi skulle sova över natten, började hon att laga middag och det märktes överhuvudtaget inte att hon varit ute och vandrat en hel dag i på sina ställen mycket jobbig
terräng. Hon brukade reta oss och kalla oss för ”lazy swedes” när vi stod och flåsade efter att ha bestigit någon bergstopp eller när vi sov ”för länge, typ 07:00” på morgnarna.
Hennes definition av kort väg var 0 – 2 mil, lång väg var 3 mil och nu snackar vi alpterräng.
En rätt imponerande tjej.
Det var synd att jag inte kunde få ett bra kort på henne, men många ”hill tribe” människor tror på andar och de tror att om de blir fotograferade så blir själen fångad i kameran eller nåt. Skumt, men det måste man respektera.
Jag frågade henne även om det fanns några farliga djur i djungeln runt omkring och det fanns det ju såklart, men sedan berättade hon även om platser dit hon aldrig går eftersom ”evil spirits” finns och följer efter en där…
Nåväl slutpratat om vår guide.

Vädret var helt okej de fyra dagarna vi vandrade, de två första med sol och molnfri himmel, då fick jag chansen att bättra på den falnande solbrännan och de två sista dagarna var det lite mulet och dimma men det var skönt att ha det lite svalare efter de två första extremt svettiga dagarna.

Vi sov i tre olika byar som tillhörde två olika stammar, Zay och Tay och vi vandrade även igenom en mängd andra byar som tillhörde andra stammar, Zao, Red Zao, Thai m.m.. Det kändes som att kastas 1500 år tillbaka i tiden när man vandrade igenom byarna, inga vägar, oftast ingen el, trähus som lika gärna kunde vara byggda under vikingatiden, grisar, kor och höns som sprang fritt runt omkring och människor klädda i dräkter, den ena mer färgglad än den andra.
På vissa platser mötte vi människor som tittade på oss som om vi kommit från en annan värld (vilket man iochförsig skulle kunna säga är sant). De pratade, skrattade och pekade på oss som om vi skulle varit det roligaste som hänt de senaste åren.

På kvällarna satt vi kring spisen (eldplats på jordgolvet) och åt, pratade och drack rice wine.
Mycket trevliga kvällar. Människorna som bor på dessa platser har garanterat en större social gemenskap än vad vi, tv-tittarna i västvärlden har och jag tror även fast de lever ett mycket fattigt och hårt liv, att de många gånger lever ett lyckligare liv än vad vi gör.(Filosofen Fredrik har talat:-)).

Att vandra är inte alltid helt lätt särskilt inte längs leriga, branta, ibland smala djungelstigar i gymnastikskor (Stefan försöker ihärdigt kalla sina dojor för ”walking shoes”, men med facit i handen…), vilket Stefan fick erfara…

Stefans första och längsta, men ack sista fall skedde dag två. Vi hade tidigare sagt att det bara var en tidsfråga innan någon av oss, jag eller Stefan (guiden ramlade inte en enda gång), skulle ramla eller halka omkull. Vi balanserade fram längs kanten på ett risfält, jag och guiden c:a 20 – 30 meter före Stringan, när jag plötsligt hör ett brak och sekunderna senare hör jag Stefan skrika -”Freeeeeeddddrrriiiik”. Jag förstod att något hade hänt så jag älgade järnet tillbaka för att se vad som hänt, men jag kunde inte se var han tagit ivägen. Jag hittade honom tillslut liggandes 3 meter ned, rätt in i djungeln. Först orolig att han skadat sig, men så var inte ”fallet”:-) och sedan skratt och foto. Det visade sig att han, efter det att han tappat balansen, ”valde” att rasa ner in i djungeln istället för att ramla in i ett blött och lerigt risfält. Jag hade nog valt risfältet, hellre lerig och blöt än risken att spetsas på en bambupinne eller bryta ett ben eller nåt.

Dag 3 ramlade Stefan bara en 4 – 5 ggr..

Dag 4 slog han rekordet med en 10 – 15 fall i mycket lerig och brant terräng. Under dag 4 var det nära att jag själv höll på att halka
omkull:-).

Dagens trekkingtips:
– En bra vandringsstav är aldrig fel, både för att hålla balansen och för att försvara sig mot aggresiva byhundar.

På eftermiddagen då vi skulle återvända till Sapa hade vädrat blivit mycket sämre och detta gjorde att vägarna förvandlades till lervälling, vilket gjorde att jeepen som skulle hämta oss körde fast i leran??!!! 2,5 timma senare kom det en ny jeep som vi stelfrusna och leriga hoppade in i.
Denna jeepfärd var nog den värsta bilfärd jag någonsin varit med om. Extremt lerigt, jeepen åkte som en tvål i badkaret, extremt dimmigt, sikten var c:a 5 meter och att åka på smala bergsvägar med stup på ena sidan är absolut inte att rekomendera i detta väder. Jag höll handen på dörrhandtaget så att jag skulle ha chans att kasta mig ut om jeepen skulle vara på väg att sladda av och störta ned. Jeepföraren bara skrattade och drog på järnet i uppförsbackarna så att han inte skulle köra fast, suck!!

Väl framme i Sapa var vädret uselt, 0 gradigt, dimma och regn. Det blev en dag inomhus med varmt te, böcker och kortspel. Vi gjorde endast en kort utsvävning till marknaden för att försöka pruta ned ett par handvävda filtar, men det lyckades inte.

Näeej, nu orkar jag inte skriva mer och ni orkar säkert inte läsa.

Imorgon bär det av till Laos och värmen, otroligt skönt. Jag hoppas träffa min inte alltför informativa bror där:-).

Allt är bra med mig och jag hoppas att allt är bra med er därhemma.

Tam Bien
/Fredde