På trek i Dong Phu Vien.

Hej eller ”Ban soan” som de skulle ha sagt i Vong Si Keu.

Vi (Johan och jag) har nu kommit till Bangkok efter att ha upplevt några helt suveräna trekking dagar i Dong Phu Vien.

Johan och jag drog från Pakse till Savannakhet den 23:e med lokal bussen för att möta upp de andra trekkarna, guiderna och Jim Johnston, trekkingledaren och gå igenom upplägget för trekken. Mötet var bestämmt klockan 18:00 och vi trodde givetvis att vi skulle hinna i god tid till detta möte. Tyvärr är inte de lokala bussarna alltid av bästa kvalitet i Laos. Efter ungefär 45 minuters färd upptäckte busschauffören en punktering. Efter diverse stopp och försök att få bort hjulbultarna hamnade vi på någon typ av Laotisk däckverkstad där de med en pneumatiskbultdragare lyckades få bort hjulet och sedan med brytjärn och slägga lyckades byta däcket. Vi blev givetvis försenade och det var på håret att vi hann fram i tid till det planerade mötet.

Under mötet berättade Jim om trekken och denna trek visade sig vara resultatet av ett två år långt projekt som syftar till eko-turism och att hjälpa byborna i dessa rätt isolerade och fattiga byarna, som vi passerade under trekken, att bevara sin kultur och att få ett drägligare liv genom att en del av pengarna som vi betalade gick till byarna för t.ex. installation av vattenpumpar etc.. Ett gott syfte med andra ord och det visade sig att vi var den första gruppen som skulle göra denna tur. Detta kändes mycket roligt och Jim berättade även att det skulle bli diverse öppningscermonier där de personer som jobbat med projektet, guvenören i Savannakhet och lokal tv skulle delta under den första dagen.

Tidigt på morgonen den 24:e bar det av med songthaew till Dong Phu Vien, ett sorts naturreservat som ligger c:a 250 km öster om Savannakhet. Vi var 7 turister från USA, Japan, England, Israel och Sverige som deltog i trekken.
Under färden stannade vi till vid en plats där vi tittade på lite ”dinosauriespår”, några rispor i berget, hmm, jag är skeptisk. Där stötte vi även ihop med Bob, en farbror som jobbade med att röja UXO (odetonerade bomber) i Laos. Hans grupp var i full gång med metalldetektorer och uppmärkningar eftersom det tydligen skulle byggas en bro på platsen. Det verkar varken vara lätt eller gå fort att förbättra infrastrukturen i världens mest bombade land.

Väl framme möte vi upp med de lokala guiderna (guider från byarna) som skulle lotsa oss igenom djungeln fram till första byn där vi skulle övernatta. Först blev det dock lunch på plats med lokala ”läckerheter” som pappayasalad, buffelskinnsgryta, diverse blad och skott, fisk, sticky rice, bananer plus diverse andra ”oidentifierade” maträter. Allt var ätbart förutom buffelskinnsgrytan som snarare såg ut och smakade som buffelskit.

Efter lunch vandrade vi 8 km. i lätt terräng och kom fram till Vong Si Keu som byn heter. Mottagandet i denna by blev en helt otrolig upplevelse. När vi vandrade in i byn stod det en massa människor och klappade i händerna. Sedan fick vi under applåder och musik gå en och en mellan två led av kvinnor, som var uppklädda i sina traditionella kläder, fram emot hedersläktaren och slå oss ned. Framför oss satt en stor del av byn c:a 2 – 300 personer och granskade oss uppifrån och ned. Snacka om att känna sig som om att komma från Mars. Inte nog med detta, under presentationen av personerna som varit involverade i och kring projektet, hörde jag plötsligt något som skulle kunna vara mitt egna namn, ”Fdik Lsån”. Det var bara att ställa sig upp och bocka och buga, med lokal-tv i nyllet, tills nacken gick ur led:-). Efter diverse tal (som jag inte förstod ett ord av) och diplomutdelningar var det dax för lite traditionell sång från byborna, som närmast kunde liknas vid någon märklig förgrening från rapp. Mycket underhållande:-).

Efter öppningscermonin blev vi inkvarterade hemma hos familjen där vi skulle bo. En riktigt mysig hydda på pålar med eldstad. Människorna i de byar vi besökte är från gruppen Katang och det finns en hel del regler att rätta sig efter när man kommer på besök och särskilt inne i huset där man bor. Katang tror på andar och i huset finns bl.a. husanden, eller ”hustomten” som Johan och jag kallar den för. Den kan bringa olycka till familjen och byn om den störs och då blir familjen tvungen att offra diversere bufflar och grisar för att blidka hustomten. Reglerna inne i huset var följande: Man får inte klappa i händerna, inte fotografera, inte slå i väggarna, inte flörta med motsatta könet, kvinnor och män får ej sova i samma hydda, inte skrika samt att man måste sova med huvudet åt ett visst håll. En jobbig regel var att det anses fult att peka med fötterna mot någon, vilket gjorde att man blev tvungen att sitta i skräddarställning i timtals under intagande av diverse måltider. Det var även oartigt att lämna sticky rice bitar i maten (Sticky rice bakas till platta bollar i handen och sedan tas maten med denna ”sked”). Mycket att hålla reda på och man ville ju absolut inte bli orsaken till buffeloffer.

Hursomhelst efter att vi blivit inkvarterade gick vi runt i byn och tittade på vardagslivet i byn. Byborna är helt självförsörjande och väver sina egna kläder, gör sin egen tobak, maler sitt eget mjöl, bränner sitt eget lao-lao (ricewine) och smider sina egna knivar och machettes från bombskrot. Det dröjde inte så länge innan stor-Larte hade inhandlat sig en vävd filt och en liten armborst, som det visade sig vara världens drag i när han provsköt en träpil mot en stubbe, i vilken pilen satte sig i!!! Vi dealade även till oss ett par handgjorda bambupipor och egen odlad tobak.

På kvällen var det dax för middag som vi intog hemma hos vår värdfamilj. Fullt hus och efter middagen med lokala läckerheter och lao-lao var det dax för något mycket märkligt, som jag givetvis aldrig tidigare varit med om, nämligen BASI CEREMONIN. En sorts välkommstceremoni för lycka och välgång i livet, med inslag som gula band knutna runt handleden, hållande av fat med stekta kycklingar, lao-lao (ricewine) drickande och diverse skumma ramsor från de två äldsta männen i byn.

Efter alla intrycken under dagen var det skönt att få krypa in under myggnätet och somna till ljudet och synen av den sprakande eldstaden.

Tidigt nästa morgon var det dax för apskådning i ”Sacred forest”, 30 minuters promenad utanför byn. I ”Sacred forest” bodde det givetvis också en ande, ”skogstomten”, med tillhörande regler och buffeloffer vid brytande av dessa regler. Det var förbjudet att ta med kikare, kamera och att peka. Detta förklarades med att anden kunde uppfatta detta som att den blev skjuten på. Som ni säkert förstår så är det omöjligt att inte peka när man ser ett djur man aldrig sett tidigare.

Jag har aldrig varit inne i en sådan tätt djungel och det var en otroligt häftig upplevelse. Det var dock svårt att förstå hur jag skulle kunna urskilja en apa i denna djungel. När vi varit runt ett par timmar inne i djungeln och hoppet nästan var ute om att få se något riktigt intressant, hajade plötsligt vår guide till och brännde järnet in mellan lianer, träd, tagbuskar, stockar och sten. Högt uppe bland träden lyckade jag tillslut urskilja en svart skugga som hoppade genom luften och försvann. Jag hade sett en Luk Langur, yippee. Hur guiden från första början överhuvudtaget kunde se denna apa är fortfarande ett mysterium för mig.

Efter detta återvände vi till byn för att ta farväl och påbörja vår 18 km. vandring genom djungeln till byn Ban Nyjang. En tjej i vår grupp, Mary hade oturen att på morgonen bli stungen av en skorpion när hon skulle hämta något i sin ryggsäck. Skorpionen var som tur var inte giftig, men stinget var smärtsamt. Vi hade ju dock vår egen ambulansförare med oss, Stor-Larte, som tog väl hand om Mary.

Färden till Ban Nyang blev en rätt lång färd genom en underbar natur. Vi såg inga större djur, men guiderna berättade om växter och djurspår under vägen. Vi såg däremot en oexploderade granat liggandes på en sten mitt ute i ingenstans. Det finns massor av oexploderade bomber i Laos och det var delvis därför vi hade lokala guider som visste var det var ”säkert” att gå. I vår grupp hade vi även ett amerikanst par och jag hörde att de lokala guiderna ville se hur en amerikan såg ut eftersom de hittillis bara sett de amerikanska flygplanen som släppt bomber över deras land. Det kan nog vara lite halvsurt att resa runt som amerikan i dessa länder.

Mottagandet i Ban Nyang blev inte någon större tillställning. Ett bad i floden, välkomstdrink (lao-lao) och middag på kvällen, sedan var jag så trött efter dagens vandring att det bara var att krypa till kojs hemma hos vår husvärd mr. Ton Sai. På morgonen vaknade jag och det första jag såg var att mr. Ton Sai visade med teckenspråk att vi skulle komma och slå oss ned för att dricka lao-lao. Efter fyra glas lao-lao och diverse konversation med hjälp av en av våra guider var det dax för frukost, som bestod av en utsökt nudelsoppa:-).

Efter frukost tog vi farväl och åkte med longtail nedför floden till vår upphämtningsplats för vidare transport tillbaka till Savannakhet. Under dagen gjorde vi några strandhugg för intagande av lunch och bad samt besök på intressanta platser som de lokala guiderna berättade historier och sägner om. Jag provade även att äta laotiska rödmyror, riktigt mumsigt.

Detta var några av de bästa dagarna hittils på min resa. En suverän trek, helt enkelt.

Den 27:e lämnade Johan och jag Savannakhet och Laos för att ta oss ned till Bangkok. En mardrömsresa på tolv timmar med nattbuss. Alldeles för trångt och de visade även en urusel thailändsk buskis på alldeles för hög volym. Givetvis hade vi platserna alldeles under tv:n. Dåligt med sömn den natten:-(.

Nu bor vi på Shanti Lodge i Bangkok tillsammans med vår nyfunna vän Linda från Sverige. Vi har varit på weekend market och Phanti Plaza, elektronikhimlen. Imorgon tar vi tåget ned till Surat Thani och sedan vidare med buss till Krabi och Koh Lanta. Det skall bli skönt med några lata dagar på beachen och få fira min födelsedag, på samma sätt som jag gjort de två senaste födelsedagarna.

Nu har äntligen magen stabiliserat sig efter några dagars …, så idag mår jag alldeles förträffligt.

Hoppas att allt är bra med er därhemma.

Laakån!
/Fredde