Till Dogon via Timbuktu…

Hejsan!

Fredag och det kaenns som hoeg tid att skriva igen. Har hunnit med en hel del sedan foerra torsdan da jag senast skrev. Som ni kanske minns sa skulle jag precis ivag pa en lang bussresa till det legendomsusade Timbuktu i torsdags. Att lasta en sadan dar buss tar onekligen sin lilla tid for folk reser med en hel del bagage, fast kan tanka mig att en hel del ar sadant som ska saeljas vidare i nagon form. Bussen var inte helt fullsatt och det visade sig snart att det fanns iallafall tva engelsktalande Malineser pa bussen och det ar ju tur sa att man har nagon att fraga nar det ar nagot man inte forstar. Aven om bussen inte var fullsatt fran borjan sa blev den det langs vagen och de nytillkomna passagerarnas bagage fyllde snart upp mittgangen. Jag hade iaf lyckats fa en av dom absolut basta platserna dar jag kunde straecka ut mina ben riktigt bra. Som en positiv bieffekt av att borja med en sadan haer bussresa hoppades jag att alla kommande bussresor under denna resa skulle framsta som rena baggisen med sina kanske 8-14 timmars langd… jag kom dock snart pa att det funkar inte riktigt sa. Det ar egentligen endast dom forsta och sista timmarna som ar riktigt jobbiga och trakiga. Timmarna daremellan gar man som in i ngn form av ett ”vegeterande” tillstand dar man lyssnar pa sin musik, iakttar och funderar over saker och ting och vips sa gar tiden hyfsat fort. Denna resa som var bade varm och dammig, kombinerat med i tider valdigt langsam, t ex dom 3 ganger bussen gick sonder lite laett, gick iaf lattare an forvantat.

Apropa dammet forresten. Till en borjan kandes det raett jobbigt med all sand som fyllde upp naesan men nar det var runt 8 timmar kvar av bussresan och grabben i 6-8 arsaldern i raden snett framfor mig kraektes (i mangder som aven en fullvuxen karl skulle kunna vara stolt over) raett ut pa packningen i mittgangen, da ar man faktiskt raett tacksam for minsta lilla dammkorn som taepper igen naesan och luktsinnet. Att grabben sedan kraektes ytterliggare tva ganger under den resterande biten gjorde ju inte det hela ngt trevligare men egentligen led jag inte av det… tur man inte ar ackelmagad for sadana saker. Grabbens mamma brydde sig inte namnvart om honom dock. Hon torkade av honom lite laett och sen somnade hon om i princip.

Efter 27 timmars resa anlande jag iaf i fredags kvaell till Timbuktu. Timbuktu var en gang i tiden en valdigt formogen stad dar massvis med kamelkaravaner passerade, bl a barandes saltblock. Till Europa spred sig ryktet om denna rika stad nagonstans vid varldens ande. Det var dock forst pa 1800-talet som europeiska aventyrare lyckades ta sig dit OCH levande darifran for staden var forbjuden for icke-muslimer. Nar dessa aventyrare kom tillbaks och berattade om Timbuktu som en fattig och o-vacker stad sa blev dom inte trodda. Timbuktu har dock fortsatt finnas kvar i folks medvetande och manga har romantiska drommar om staden. Mitt intryck var vael inte odelat positiva om man sager som sa. For det forsta sa ar det sasong for harmattan just nu. Detta ar en vind som kommer fran Sahara och fyller luften med kringflygande sand som iofs doljer dom starka solstralarna men oxa fyller bade naesa och kamera med sandkorn. Det springer dessutom omkring en massa tuareger dar i staden som vill salja smycken vilket jag inte ar det minsta intresserad av att koepa. Om man vill kan man darifran ordna alltifran nagra timmars kamelsafaris till safarais under flera veckor… mina tre dagar pa en kamel i Indien 2001 raecker dock for mig sa jag var dalig business for tuaregerna. Efter att ha tillbringat hela lordagen dar akte jag pa sondag morgon med en jeep till Mopti dar jag nu sitter.

Dagarna sedan i sondags har jag dock inte legat pa latsidan utan i mandags akte jag till Djenne for att kolla pa marknaden dar. Detta ar en helt och hallet lokal marknad dar dom saljer gronsaker, mangos, salt och andra fornodenheter for landsortsbefolkningen. Djenne ar dessutom kaent for sin stora moske som ar helt byggd i lera vilket innebar att dom varje ar far renovera den ganska grundligt efter regnperioden. Detsamma galler for dom flesta husen dar (och aven i Timbuktu for den delen). Nar jag for till Djenne pa morgonen hade jag saker med mig for att kunna sova over dar men efter att ha gatt runt dar i nagra timmar var jag fardig med den staden och akte tillbaks till Mopti.

Pa kvallen i mandags sa gick jag till en restaurang for att fa i mig en pannkaka. Dar var det en spanjorska som letade nagon att bege sig till Dogon Country for att vandra ihop med och detta skulle ske redan pa tisdag morgon. Hon hade en guide som hon sa sig vandrat med forut och han skulle vara riktigt bra. Efter lite funderande bestamde jag mig for att hanga med trots att jag hade lite onda aningar om guiden…. tyvarr skulle det visa sig att jag borde ha lyssnat pa dom onda aningarna for guiden som hette Babylon var mycket mer intresserad av att sitta och dricka ol med sina guidekollegor langs vagen an av att beratta saker for oss.

Dar i Dogon Country lever folk fortfarande valdigt traditionellt. Dom odlar sin mark och verkar klara sig bra pa detta. Dom bor langs en klippvaegg som ar kanske 300 meter hog och ett antal mil lang. En del av dom bor aven uppe pa klippvaggen. Nedanfor den ar det mer eller mindre oken men tack vare konstbevattning kan dom odla marken dar. Tack vare att omradet ar sa svartillgangligt sa har dom klarat sig bra fran invasioner och darfor aven till stor del behallt sin traditionella religion istallet for att uppslukas av islam som resten av landet. Eftersom det blir oerhort varmt att vandra dar mitt pa dagen sa vandrar man forst nagra timmar pa morgonen och sen sitter man och slappar raett manga timmar over lunch for att sedan eventuellt vandra nagon timme ytterliggare till ett staelle dar man ska stanna over natten. Da sover man oftast pa ett tak vilket ger en utmarkta mojligheter att kolla pa massvis av stjarnor. Det borjar bli fler och fler turister aven om det inte annu ar sa genomturistifierat som manga andra staellen man besokt.

En rolig sak nar vi vandrade dar var att vi skulle ge nagra overblivna bananer till nagra barn langs vagen. Dom var 5 st och vi gav dom 3 bananer att dela. Dom verkade dock lite konfunderade varfor dom gav dom till var guide for att han skulle dela bananerna. Sen forsokte ngn av barnen att slicka sin banan ungefar som en slickepinn innan dom forstod hur dom skulle atas. I efterhand visade det sig att dom ALDRIG hade smakat en banan forut och det ar ju inget man forvantar sig haer i Afrika. Omdomet var dock att bananerna var som socker ungefar och riktigt goda. Eftersom jag hade sett barn dar i Dogon ga omkring och ata raa loekar tidigare kan jag forsta att en banan uppfattas som riktigt, riktigt soet.

Forutom att guiden var riktigt vardelos och brande ALLA sina pengar han hade fatt av oss pa ol sa var det bra dagar och vackert att se detta landskap. Efter tre dagar ar det alltid lika skoent att komma tillbaks till civilisationen dock. En aterfard som jag och spanjorskan dock fick bekosta eftersom den bestallda taxin inte doek upp och guiden supit upp sina pengar. Tydligen har manga afrikaner svart att halla i pengarna for framtiden utan dom lever maximalt i nuet och har man pengar bjuder man laget runt och sa vidare.

Idag har jag surfat och chattat lite samt mangofrossat. Imorrn eftermiddag tar jag nattbussen till Burkina Faso for kannedom….

Hoppas ni far en trevlig helg!