Äventyr i västra Ukraina

Endast två dygn har förflutit sedan jag och mina medresenärer Johan och David anlände till Ukraina (i måndags), men det känns som om vi varit borta
en mycket längre tid. Det har hittills minst sagt varit en intensiv resa.

Vi befinner oss nu i Kamynets-Podilsky i västra Ukraina.

Flygresan till Kiev ifrån Köpenhamn gick galant, men när de sista väskorna hade kommit ut på bagagebandet på flygplatsen Borispol, stod David och Johan tomhänta.
En dansk och hans ukrainska fru förbarmade sig över oss och hjälpte till vid ”lost and found”-disken. Det visade sig att Johan och Davids ryggsäckar hade hamnat i München!

Vi bokade ett hotellrum i Kamynets-Podilsky dit vi hade planerat att åka och meddelade att de skulle skicka väskorna till det hotellet.

Vi delade en taxi med det hjälpsamma paret och snart
åkte vi i en hastighet av 150 km/h genom Kievs förortsdjungel med enorma hyreshuskomplex. Vi färdades till tågstationen där vi fick hjälp att köpa biljetter till Vinnytsa och en biljett till Minsk dit jag ska fara om knappa två veckor.

Vi hoppade på tåget med några nyköpta skinkmackor som matsäck. Tågresan som varade i ca fyra timmar var ganska trevlig om än lite svettig, ty termometern visade ca 30 grader såväl ute som inne på tåget. Något som var lite irriterande var att toaletterna var stängda stora delar av resan. Människorna på tåget var trevliga och pratsamma, men oftast gick snacket från deras sida endast på ukrainska.

Framme i Vinnytsa tog vi spårvagnen genom staden och följde sedan en beskrivning som vi fått av en tjej på tåget till ett billigt hotell. Gumman i receptionen visade sig inte kunna ett ord engelska och kunde inte heller läsa bokstäverna i våra pass, så vi checkade in genom att tydligt och högt säga våra namn som skrevs ned. Stavningen av Gredenman såg rolig ut.

Rummen visade sig ha en skrattretande låg standard. Den ostädade toaletten var inklämd i ett hörn så att man fick göra sig dubbelvikt för att komma åt den. När vi anmärkte på att toapappret nästan var slut tyckte städerskan att den snutt som fanns kvar var tillräcklig… Men syftet med den här resan är ju inte att allt ska se ut som det gör därhemma. Det är bara att le åt det som händer.

På senheten gick vi ut och åt. Det blev en mycket smaklig borsjtj (rödbetssoppa) och bröd på en uteservering i den sköna kvällsvärmen. Staden kändes säker och trygg. Något som vi lade märke till och som jag också tänkte på när jag var i Ukraina för tre år sedan var att människorna här är mycket välklädda, åtminstone den kvinnliga delen av befolkningen. Det är tydligen brukligt att tjejerna går omkring i klänning eller kjol med högklackade skor (och då snackar vi riktigt höga klackar!). Nästan samtliga gummor är dock tjocka och bär hucklen. Männen har gärna bar överkropp och visar sina ludna bringor.

Igår steg vi upp tidigt och tog en buss från Vinnytsia till Kamynets-Podilsky där vi befinner oss nu. Innan hann vi inta en frukost bestånde av soppa och äggfyllda bröd. Bussen vi hamnade på var inte den allra snabbaste och det tog ca 5,5 timmar att färdas 20 mil. Under resan satt jag och lyssnade på kacklet från en låda. En dam hade nämligen kycklingar som bagage! Framme i Kamynets-Podilsky gick vi genom den medeltida gamla staden och letade rätt på vårt hotell, vilket visade sig utvändigt se ut som en borg och rummet var trevligt. Någon packning hade dock inte anlänt.

Vi tog en rejäl sovmorgon och besökte sedan den fantastiska borgen från 1100-talet. Staden Kamynets-Podilsky ska enligt resehandboken vara en av Ukrainas vackraste och vi var beredda att hålla med. Staden är belägen på en höjd där en flod har bildat en ravin runt hela staden. Vi vandrade några timmar i ravinen och kom forbi små hus och byar invid ravinkanten. Promenaden blev mycket trevlig då vi fick en inblick i hur livet på landet i Ukraina har sin gilla gång. Vi stötte på en familj i ett avlägset hus dit bara en stig ledde, där samtliga i familjen kom ut och hälsade på oss. Har är väldigt frodigt och idylliskt, om än fattigt på vissa håll.

Eftermiddagen gick åt att försöka jaga rätt på Johan och Davids packningar, men utan resultat. På kvällen festade vi loss genom att beställa in två flaskor rysk champange liggandes i ishink som sig bör. Det var inte dyrt.

Imorgon far vi vidare till Moldavien, vilket ska bli oerhört spännande. På morgonen ska vi forsöka få ut packningarna från en bussgodscentral, men förhoppningarna att båda väskorna kommer att finnas där är liten. Killarna börjar sakna rena kalsonger… och även jag börjar sakna deras packningar med tanke på deras odör…