Brev från sjölejonkolonien i Paracas

Ser tillbaka på ännu en mycket trevlig och innehållsrik dag.
Vi är nu i den lilla kuststaden Pisco ett antal mil söder om Lima.

Resan hit ifrån Arequipa blev lite längre och mer dramatisk än vad vi hade kunnat anat. För att slippa 18 timmar på buss tog vi igår morse ett flyg till Lima. Vid flygplatsen hoppade vi in i en taxi till en busstation i södra Lima. När man åker taxi i detta land gäller det, som jag tidigare berättat, att spänna fast sig (om det är möjligt) och be till de högre makterna. Vi kom dock helskinnade fram och köpte biljetter till Pisco med bussbolaget Ormeño, som vi hört skulle var seriöst. På biljetten stod Buisiness Class så det lovade gott. Bussen skulle avgå 14.00. Vid fyratiden rullade ett vrak in på stationen och naturligtvis var det vår buss. Efter att chauffören ätit några mackor och nypit några flickor i stjärten var det dags att fara. Efter 5 min tyckte chauffören att det var nog med AC och stängde av den. Ute som inne i bussen visade termometern 27 C.
Därefter började bussen rulla längs med småvagar för att plocka upp resenärer. Vid ett stopp lastades tonvis av fisk in i bagageutrymmet.
Så småningom sänkte sig mörkret över vår färdvag invid havet. Det enda ljus som syntes var det från glöden i dikerna där de eldades sopor.
Vi skulle hoppa av i en liten by nära Pisco vid stora vägen och sen ta oss till vår slutdestination. Chauffören hade lovat att säga till när vi skulle stiga av, men då vi inte hade hört något från honom frågade jag några passagerare och de sa att vi just hade passerat den aktuella byn. De fick stopp på bussen och snart stod vi vilsna vid vägen i mörkret. Då kände jag något blött på ryggen och en äcklig lukt. Det gick upp för mig att det runnit någon sörja från fisken i baggageutrymmet in i min ryggsäck…

Efter detta ögonblick var dock turen helt på var sida resten av kvällen. En sympatisk kille dök upp med sin taxibil och körde oss till ett hostel i Pisco.
På hostelet tog en korpulent man emot oss med öppna armar och vi installerade oss i ett fint rum.
Han rådde också snabbt bot på våra kurrande magar och ringde med sin komradio till en restaurang och snart anlände en man på moped med rykande färsk ravioli till oss. Efter måltiden plockade jag ur mina grejer ur ryggsäcken och hostel-mannen stoppade ned den i en stor tvättmaskin. Vilken klippa!
Vi bokade därefter en heldagsutflykt till idag och föll, efter en kort pingismatch i lobbyn, trötta i säng.

Efter en god frukost blev vi imorse hämtade av en minibuss som tog oss till naturreservatet Paracas. Solen sken som vanligt och det var ca 25 C.

Vi steg i en modern båt som kvickt tog oss ut till Ballestasöarna. Dessa öar är belägna endast 40 mil från Galapagos och har många likheter med denna ö.
Turen borjade bra då vi ganska nära baten kunde beskåda ett gäng med delfiner. Ute vid öarna åkte vi alldeles intill klippor där hundratals sjölejon befann sig. De förde ett oerhört oväsen, slogs och skrek. I vattnet simmade mängder av små sjölejonungar. Detta var verkligen en av resans höjdpunkter! Kaptenen var mycket skicklig att manövrera båten så att vi kunde komma endast två meter från sjölejonen.
Vi for vidare och kollade in de tiotusentals faglarna som häckade på öarna. På bla denna plats samlas guano in, vilket är fågelspillning. Guano används som gödsel inom jordbruket och har tidigare exporterats till Sverige.
Vi såg också Humboltpingviner.

På eftermiddagen åkte vi vidare med buss in i en öken som guiden menade var världens torraste. Dock har El niño ställt till det och gett onormalt mycket regn, vilket har förstört många hus och odlingar. Vi besökte ocksa en plats där de utvinner salt som exporteras till Kanada för att anvandas på hala vägar.
Vi intog lunch pa en fiskrestaurang i en liten hamn. Där passade jag på att ta mitt livs forsta dopp på denna sidan av Stilla havet. När fiskebåtarna anlände till hamnen dök tiotals pelikaner upp. Dessa var inte det minsta rädda för människor och hade man velat kunde man ha klappat de. Andra fåglar som vi såg var bla kondorer och flamingos.

Pa kvällningen kollade vi in staden Pisco som har ett mycket sorgligt förflutet. Pisco, som har ca 50 000 invånare, drabbades 2007 av en jordbävning som förstörde 80% av staden. Bla den gamla katedralen blev till smulor och mer än 100 personer som befann sig på mässa där då jordbävningen inträffade dog. Idag har mycket av staden byggts upp igen. Katedralen är dock inte färdig ännu så vid sidan av bygget finns ett tält där man kan gå in och be. Vi besökte också stadens kyrkogård, mest för att försöka leta reda på graven till en engelsk vampyr som lär vara begravd där…

Imorgon tar vi en buss (från ett annat bussbolag) tillbaka till Lima för att 20.15 lokal tid flyga till Stockholm via Amsterdam.