Jag har nu tagit mig till Detroit i Michigan, vid de stora sjöarna i norra USA. Staden kallas ”Motor City” eftersom flera bilföretag har sina huvudkontor och tillverkning här. Staden grundades på 1700-talet av Antoine de la Mothe Cadillac.
Något som är mycket speciellt med Detroit är att stora delar av staden ligger öde. Pa 1950-talet bodde har ca 2 miljoner och idag ca 700 000. Detroit har förlorat 25% av sina invånare de senaste 10 åren. Staden har den högsta arbetslösheten och självmordsfrekvensen i USA samt hög brottslighet.
Det är inte svårt att första att amerikanarna höjer på sina ögonbryn då man berättar att man ska hit på semester. Men det är just faktorerna ovan som kan göra en plats värd att besöka eftersom det formar en stad på ett speciellt sätt.
Jag tog igår morse en buss ifran Cincinnati, en resa som varade i ca sex timmar. Det brukar fungera smidigt med Greyhoundbus, men det är lite märkligt att man inte kan boka platsbiljetter. Först i kön gäller. Det skulle vara riktigt tråkigt att inte komma med en buss och hänvisas till nästa avgång som ibland kan vara om ett dygn!
Enligt min egna ”undersökning” är de som åker med buss i USA kanske till 80% ”afrikan-amerikaner”, 10% vit underklass och resten vita pensionärer och studenter. Allt är välordnat och chauffören läser i början av resan alltid upp reglerna, som tex att man inte får ta av sig skorna!
Vid ankomsten till Detroit besökte jag Burger King innan jag började traska mot mitt förbokade hostel. Hostelet som är inrymt i en hus i ett villaområde är det enda hostelet i staden och drivs utan vinstkrav av frivilliga. Tyvärr vill inte turisterna hitta hit andå. Stället ar halvfullt.
På grund av stadens brottslighet har jag av både guideboken och hostelpersonalen fått förhållningsorder om vilka områden som man inte ska röra sig i. Jag vågade mig dock igår ut i kvällssolen och vandra några gator. Det är helt makalöst att se att kanske varannan villa är övergiven. Antingen är husen igenväxta, halvt uppbrunna eller så är fönstren igenspikade. På till salu-skyltarna växer inte sällan mossa och många hus börjar bli omöjliga att rädda. Det är ofta också mycket vackra hus i trä som står och förfaller, rikt utsmyckade och målade i granna färger.
Här på hostellet delar jag rum med en tystlåten rikt tatuerad amerikan. Personalen är vänlig och huset är trivsamt.
Jag lånade imorse en cykel och gav mig ut på stan. Detroit visade sig vara den perfekta cykelstaden. Gatorna ar kraftigt överdimensionerade och trafiken gles och lugn. Cyklister är ytterst ovanliga, men bilisterna tar mycket god hänsyn.
I stadens centrum finns gamla och en del nya skyskrapor. Många hus ar igenbommade och det pågår rivningsarbeten lite här och var. Det går att läsa på skyltar att staden hyr ut lokaler gratis till näringsidkare. Dock finns det en hel del människor som bor här så det är inte riktigt en spökstad.
Jag besökte bland annat General Motors huvudkontor som består av ett antal skyskrapor nere vid Detroitfloden. Nar man ser denna lyx är det inte svårt att förstå att företaget höll på att gå i putten häromåret. Tittade också på bilutställning och tyckte mig se en del tomma platser där Saabbilarna tidigare hade stått.
På eftermiddagen fortsatte jag min ”urban explorer”-expedition med en cykeltur till en stadsdel som är helt övergiven. Tiotals höghus, skolor, sjukhus och kyrkor stod öde. Vägarna hade också spruckit sönder så att gräs växte i de. Detta är helt förbluffande att se och jag kunde inte sluta att fotografera. Man skulle kunna tro att man kommit till Chernobyl.
På vägen hem cyklade jag förbi en hemlös man som stod och tiggde vid en motorvägsavfart. Jag tänkte att jag kunde göra en god gärning och samtidigt bli av med alla tunga mynt i plånboken. Tiggaren blev överförtjust när jag gav honom pengarna. Han berättade att han hade stått där i flera år, men hade aldrig tidigare fått pengar av en cyklist. Han frågade var jag kom ifrån och när svaret blev Sverige blev han alldeles tyst. Han berättade att hans pappa var svensk och hans mamma polska. Hans pappa hade dött när han var ett spädbarn och tiggaren hade alltid drömt om Sverige -vilket sammanträffande! Nu hade han bara två år kvar till pension och hoppades då kunna slippa det ändlösa tiggandet vid motorvägen.
När vi stod där och pratade stannande en bil till och en man klev ur och bjöd på munkar. Det kändes lite märkligt att jag åkte snålskjuts på en tiggare!
Imorgon bär det av mot Kanada och Toronto.
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.